LEDARE • Tänk er följande: en militärt överlägsen grannstat går över en internationell gräns och erövrar ett område där en annan folkgrupp utgör huvuddelen av lokalbefolkningen. Över hundratusen människor drivs på flykt, bostäder och mark beslagtas och människor från andra delar av landet flyttar in. Områdets demografiska sammansättning börjar förändras under den nya maktens kontroll. Vad blir de internationella reaktionerna? Ja, det beror helt på ”avsändaren”.

Man behöver inte mycket fantasi för att föreställa sig reaktionen om Israel hade gjort detta mot palestinier. Men nu handlar det inte om den judiska staten – utan om istället Turkiet och kurderna i Afrin i Syrien – och då blev det betydligt tystare.

Israel anklagas ständigt, felaktigt, för ockupation, fördrivning, kolonisering och demografisk förändring. Anklagelserna har blivit slagord för en global pro-palestinsk rörelse som fyller gator och universitet. Men när Turkiet faktiskt invaderade ett kurdiskt område i ett grannland, drev en stor del av befolkningen på flykt och lät andra flytta in i deras bostäder uteblev den globala massmobiliseringen. Afrin är ett närmast övertydligt exempel på hur selektiv indignationen mot Israel är.

Turkiet gick över gränsen

Mellan 2016 och 2019 genomförde Turkiet tre stora militära operationer i norra Syrien.

Först kom Operation Euphrates Shield 2016–2017, då Turkiet och dess syriska allierade tog ett område mellan Jarabulus, al-Bab och Azaz. Därefter följde Operation Olive Branch 2018 mot det huvudsakligen kurdiska Afrin. Året därpå inleddes Operation Peace Spring och Turkiet tog ytterligare en gränsremsa mellan Tal Abyad och Ras al-Ayn.

Det är framför allt Afrin som är intressant för den här jämförelsen. När offensiven 2018 var över hade turkiska styrkor och deras syriska allierade tagit omkring 2 000 kvadratkilometer och hundratals samhällen, enligt International Crisis Group.

Som jämförelse omfattar hela Gazaremsan enligt FN omkring 365 kvadratkilometer. Det område som föll i Turkiets händer under Afrinoffensiven var alltså ungefär 5,5 gånger så stort som hela Gaza.

Europaparlamentet har senare krävt att Turkiet ska upphöra med vad parlamentet uttryckligen beskrivit som landets ”illegal occupation of northern Syria and Afrin”.

137 000 människor på flykt

Offensiven fick också enorma konsekvenser för lokalbefolkningen. Den 18 april 2018 rapporterade FN att omkring 137 000 människor fortfarande befann sig på flykt från Afrindistriktet efter de militära operationer som inletts den 20 januari.

Afrin var ett av Syriens tydligaste kurdiska kärnområden. Det finns högre uppskattningar av antalet fördrivna kurder, men de är svårare att verifiera och behövs egentligen inte heller. 137 000 människor på flykt från ett område med en starkt kurdisk prägel är en tillräckligt anmärkningsvärd siffra.

Vad som hände efter den militära segern är dessutom minst lika intressant som själva offensiven.

Kurdernas hus fick nya invånare

Efter erövringen kom rapporter om omfattande plundring, beslag och övertagande av egendom. Europaparlamentet konstaterade 2019 att Turkietstödda väpnade grupper rapporterades ha beslagtagit, plundrat och förstört kurdiska civilpersoners egendom i Afrin. Parlamentet krävde att fördrivna invånare skulle kompenseras och inte permanent berövas sina tillgångar.

Samma rapport tog upp en ännu känsligare fråga: uppgifterna om att Turkiet försökte förändra den demografiska balansen i Afrin genom att flytta syriska sunnimuslimska arabiska flyktingar från Turkiet till den kurdiskdominerade regionen.

Det är en rätt anmärkningsvärd kombination. Ett grannland går över gränsen och erövrar ett kurdiskt område. En stor del av befolkningen flyr, kurdisk egendom beslagtas och samtidigt kommer rapporter om att människor från en annan befolkningsgrupp flyttas in.

Och det handlade inte bara om anklagelser som framfördes i kaoset direkt efter offensiven. Tre år senare fördömde Europaparlamentet överföringen av syriska flyktingar till norra Syrien i syfte att förändra den demografiska karaktären hos ett huvudsakligen kurdiskt område.

Det är svårt att missa ironin. Ockupation, fördrivning, beslagtagna bostäder och demografisk förändring är ungefär samma ord som ständigt återkommer i kampanjerna mot Israel. Ändå blev Afrin aldrig någon internationell symbolfråga.

Till och med palestinaaraber

Historien innehåller dessutom en närmast absurd detalj. Bland människor som under Syrienkriget hamnade i de Turkietkontrollerade delarna av norra Syrien finns palestinska syrier, alltså palestinska flyktingar och deras ättlingar som sedan tidigare levde i Syrien.

Det har från kurdiskt håll hävdats att omkring 10 000 palestinaaraber ska ha bosatts i Afrin. Just den siffran går emellertid inte att verifiera tillräckligt säkert men det intressanta är att palestinaaraber faktiskt finns bland dem som hamnat i de turkiskkontrollerade områdena, samtidigt som den större befolkningsförändringen är betydligt bättre dokumenterad: Europaparlamentet har både beskrivit uppgifter om inflyttning av sunnimuslimska arabiska syrier och senare fördömt överföringar vars syfte varit att förändra den demografiska karaktären hos ett huvudsakligen kurdiskt område.

Var är massdemonstrationerna?

Det leder till den uppenbara frågan: var är demonstrationerna för Afrins kurder?

Var är universitetsockupationerna och tältlägren? Var är bojkottrörelsen mot Turkiet? Var är kraven på att turkiska artister och idrottare ska portas och företagen svartlistas?

Visst har Turkiet fått diplomatisk kritik. FN har dokumenterat fördrivningen och Europaparlamentet har använt formuleringar som knappast kan beskrivas som försiktiga. Men det är inte det som är poängen. Jämför den diplomatiska kritiken med den folkliga och politiska massmobilisering som riktats mot Israel.

Något motsvarande hände aldrig kring Afrin. Ett område mer än fem gånger större än Gaza kunde tas över, över hundratusen människor kunde drivas på flykt och områdets demografi förändras utan att frågan blev någon global moralisk kampanj.

Och så har vi Sudan

Kontrasten blir ännu tydligare om man tittar på Sudan. Sedan 2023 har landet slitits sönder av ett krig som utvecklats till en av världens största humanitära katastrofer. Tiotals miljoner människor har behövt hjälp och miljontals har drivits från sina hem.

Ändå ser vi inte tillnärmelsevis samma mobilisering. Inga tältläger på vart och vartannat västerländskt universitet, ingen global kulturell bojkott och inga ändlösa försök att göra varje idrotts- eller musikevenemang till en arena för Sudan.

Det är nästan som att vissa konflikter är mer användbara än andra.

Israel behandlas efter en annan måttstock

Skillnaden blir särskilt slående eftersom det nuvarande kriget i Gaza inte började med att Israel en morgon bestämde sig för att invadera ett grannområde.

Den 7 oktober 2023 tog sig Hamas och andra palestinska terrorister över gränsen från Gaza, mördade omkring 1 200 människor och förde över 250 personer som gisslan. Israel gick därefter till krig för att slå sönder Hamas militära förmåga och förhindra att organisationen skulle kunna upprepa attacken.

Det dröjde ändå inte länge innan mycket av den internationella opinionsbildningen hade förvandlat Israel från angripen part till huvudmåltavla för demonstrationer, bojkotter och krav på internationell isolering.

Det är här Afrin blir så besvärande för dem som hävdar att mobiliseringen bara handlar om universella principer.

Turkiet behöver inte anklagas för att ha gjort exakt samma sak som Israel påstås göra. Jämförelsen kräver inte det. Det räcker att konstatera att Turkiet gick över en internationell gräns, tog ett huvudsakligen kurdiskt område och därefter fick så hård kritik för fördrivning och demografisk förändring att Europaparlamentet till slut talade om en illegal ockupation.

Ändå uppstod ingen global rörelse med Afrin som symbol.

När principerna blir selektiva

Om de stora protesterna verkligen drivs av en konsekvent avsky mot ockupation, fördrivning och demografisk förändring är Afrin svårt att förklara bort. Samma aktivistiska miljöer som kan mobilisera tusentals människor på några dagar mot Israel lyckades aldrig göra kurdernas öde till någon jämförbar fråga.

Den kollektiva dubbelmåttstocken är så tydlig att frågan måste kunna ställas.

Israel är världens enda judiska stat. När just Israel står i centrum tycks varje anklagelse kunna utlösa en global moralisk mobilisering som uteblir när andra länder står för handlingar som samma rörelse säger sig avsky.

Afrin är ett ovanligt tydligt exempel på detta. Inte för att konflikten är identisk med Gaza, utan för att skillnaden i reaktion är så enorm.

Det är inget annat än väldigt selektiv moral. Och när den selektiva moralen gång på gång når sin högsta temperatur just när den judiska staten står i skottgluggen är det fullt rimligt att fråga var Israelkritiken slutar – och var judehatet börjar.