Socialdemokraterna har gjort regeringens upplåning till ett återkommande slagträ i valrörelsen. Men partiets siffra bygger delvis på en prognos för tiden efter valet. En granskning av tidigare S-regeringar visar dessutom att de stora överskotten sammanföll med flera år av högkonjunktur – och under pandemiåret 2020 var statens nettolånebehov omkring 420 000 kronor i minuten.

”200 000 kronor i minuten” har utvecklats till ett av Socialdemokraternas återkommande angrepp på Tidöpartiernas ekonomiska politik. Den 9 juni hävdade partiets ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg att regeringen och Sverigedemokraterna under mandatperioden hade lånat ”nästan 200 000 kronor i minuten”.

Budskapet har därefter återkommit i Socialdemokraternas kommunikation under valrörelsen. Magdalena Andersson har använt samma siffra och partiet har beskrivit Tidöpartiernas ekonomiska politik som en ”lånefest”. Det handlar alltså inte om en enstaka formulering, utan om ett återkommande ekonomiskt huvudangrepp från S inför valet.

Så får S fram 200 000 kronor

Men hur har Socialdemokraterna räknat?

En granskning från Källkritikbyrån visar att partiets beräkning utgår från statens nettolånebehov under kalenderåren 2023, 2024 och 2025 samt Riksgäldens prognos för hela 2026.

2023 hade staten ett budgetöverskott på omkring 19 miljarder kronor. Under 2024 uppstod i stället ett underskott på omkring 104 miljarder och 2025 omkring 102 miljarder. För 2026 räknar S med Riksgäldens prognos om ett underskott på 196 miljarder kronor.

Räkningen blir därmed: −19 + 104 + 102 + 196 = 383 miljarder kronor.

Utslaget över fyra kalenderår motsvarar det omkring 182 000 kronor per minut. Därifrån kommer formuleringen ”nästan 200 000 kronor i minuten”.

Riksgälden har enligt Källkritikbyrån bekräftat att summan 383 miljarder stämmer om man räknar på just det sättet. Men beräkningen innehåller en uppenbar komplikation.

2026 är ännu inte avslutat.

En stor del av det belopp som Socialdemokraterna beskriver som vad regeringen har ”lånat” är därför ännu bara en prognos. I beräkningen ingår dessutom hela 2026 – även månaderna efter riksdagsvalet den 13 september.

Samtidigt räknas inte slutet av 2022 in, trots att Kristerssonregeringen tillträdde i oktober det året.

Källkritikbyrån visar hur mycket valet av tidsperiod betyder. Om man i stället lägger samman de fyra avslutade kalenderåren 2022–2025 blir nettolånebehovet endast omkring 23 miljarder kronor.

Det gör inte underskotten under den nuvarande regeringen betydelselösa men det visar att slagordet ”200 000 kronor i minuten” är beroende av en mycket specifikt vald tidsperiod – där det klart största underskottsåret ännu inte är avslutat.

Under S: 420 000 kronor i minuten

Än mer besvärligt blir det om samma minutretorik används på Socialdemokraternas egen regeringstid. 2020 styrdes Sverige av Stefan Löfvens S-ledda regering. Magdalena Andersson var finansminister och Mikael Damberg satt själv i regeringen.

Enligt Riksgälden slutade statens budget det året med ett underskott på 221 miljarder kronor. Riksgälden konstaterade samtidigt att pandemin både minskade skatteinkomsterna och ökade statens utgifter. Det underskottet som lånades upp motsvarade ungefär 419 000 kronor per minut – dubbelt så mycket som de nu anklagar Tidö för.

Detta var något Kvartal uppmärksammade i en intervju med Damberg, som fått stor spridning.

Samtidigt ska jämförelsen göras med en viktig reservation. 2020 var pandemiåret och staten genomförde exceptionella stödåtgärder för företag, kommuner, regioner och hushåll.

Men just detta illustrerar också problemet med minutretoriken. Statens budgetsaldo kan inte analyseras frikopplat från konjunkturen och de ekonomiska omständigheter som regeringen verkar under.

Samtidigt ska man minnas att lånen Sverige nu gör görs för att kunna rusta upp försvaret snabbare. Förra året aviserade Tidö-partierna just detta, en siffra som ligger mycket nära det som lånatas dessutom. Men detta är samtidigt något som Socialdemokraterna är överens om, eftersom de själva sagt att de vill låna för att rusta upp till försvaret för flera hundra miljarder. ”Det här är ett väldigt exceptionellt läge”, beskrev partiets ekonomisk-politiska talesperson Mikael Damberg (S) till och med.

S hade flera år av kraftig konjunkturell medvind

När Stefan Löfven vann valet hösten 2014 befann sig Sverige fortfarande i lågkonjunktur. Men vändningen hade redan påbörjats.

I Konjunkturläget sommaren 2014 skrev Konjunkturinstitutet att Sverige befann sig i en ”utdragen lågkonjunktur”, men samtidigt att en konjunkturåterhämtning redan hade inletts. KI räknade då med att BNP skulle växa 2,2 procent under 2014 och 3,0 procent 2015.

I augusti samma år konstaterade myndigheten åter att Sverige fortfarande befann sig i lågkonjunktur, men att indikatorerna pekade på starkare BNP-utveckling under återstoden av året.

Den S-ledda regeringen tog alltså över samtidigt som Sverige fortfarande hade ett svagt konjunkturläge – men också samtidigt som återhämtningen redan var på väg. Därefter förstärktes ekonomin snabbt.

Redan 2016 slog KI fast att Sverige befann sig i högkonjunktur. Myndigheten bedömde dessutom att konjunkturen skulle förstärkas ytterligare och att arbetslösheten skulle fortsätta sjunka.

Det är under denna starka period som flera av de stora statliga budgetöverskotten uppstår.

2016: cirka 85 miljarder i överskott.

2017: cirka 62 miljarder.

2018: cirka 80 miljarder.

2019: cirka 112 miljarder.

Det är alltså korrekt att den S-ledda regeringen under dessa år uppvisade starka statsfinanser. Men det är inte hela bilden.

KI: Större delen av förbättringen berodde på konjunkturen

Konjunkturinstitutets analys från 2018 är särskilt intressant när Socialdemokraterna i dag använder budgetsaldot som mått på regeringens ekonomiska skicklighet. I Konjunkturläget i mars 2018 bedömde KI att större delen av förbättringen av det finansiella sparandet sedan 2014 kunde förklaras av den starka konjunkturen.

Det är en central skillnad.

När konjunkturen stärks ökar normalt statens skatteintäkter samtidigt som kostnaderna för bland annat arbetslöshet sjunker. Statsfinanserna förbättras alltså automatiskt även utan motsvarande politiska åtstramningar.

Det strukturella sparandet – där ekonomer försöker rensa bort sådana konjunktureffekter – ger därför en bättre bild av själva finanspolitikens inriktning. KI konstaterade dessutom under valåret 2018 att finanspolitiken var expansiv trots att Sverige befann sig i högkonjunktur.

S-regeringens starka budgetsaldo under dessa år var alltså verkligt. Men myndigheternas analyser visar samtidigt att den starka konjunkturen var en mycket viktig förklaring.

Borgerliga regeringar har oftare styrt under ekonomiska kriser

Det leder till en större fråga: spelar regeringspartiernas historiska tajming roll?

Dagens Nyheter undersökte frågan i en ”Fakta i frågan-granskning” den 6 maj i år. Tidningen konstaterade att borgerliga regeringar oftare än socialdemokratiska regeringar har styrt Sverige under ekonomiska kriser.

DN pekar samtidigt på det självklara men viktiga förbehållet att konjunkturen framför allt påverkas av globala faktorer och att en regering inte själv bestämmer när en internationell ekonomisk kris bryter ut.

Mönstret är ändå påfallande.

Den borgerliga regeringen under Carl Bildt sammanföll med 1990-talskrisen.

Fredrik Reinfeldts regering drabbades av den globala finanskrisen 2008–2009 och senare eurokrisen.

Och när Ulf Kristerssons regering tillträdde hösten 2022 var Sverige på väg in i nästa lågkonjunktur.

Socialdemokraterna har samtidigt flera gånger kunnat ta över när en ekonomisk återhämtning redan har inletts eller stått för dörren.

Lågkonjunkturen var på väg redan före regeringsskiftet 2022

Tajmingen hösten 2022 är särskilt relevant för den nuvarande valdebatten.

Redan innan Kristerssonregeringen hade tillträtt varnade Konjunkturinstitutet i september 2022 för att Sverige var på väg in i lågkonjunktur.

Stora prisökningar – framför allt på energi – och stigande räntor pressade hushållen, mycket på grund av kriget i Ukraina. Konsumtionen väntades minska, investeringarna falla och arbetslösheten öka. KI:s slutsats var uttrycklig: ”Sverige går in i en lågkonjunktur.”

Prognosen publicerades alltså innan den nya regeringen hade hunnit tillträda.

Under 2023 konstaterade KI därefter att Sverige faktiskt hade gått in i lågkonjunkturen. Hög inflation, snabbt stigande räntor, fallande bostadsinvesteringar och svagare internationell efterfrågan tyngde ekonomin.

Det betyder naturligtvis inte att regeringens ekonomiska politik därefter saknar betydelse, men det betyder att den lågkonjunktur som präglat stora delar av mandatperioden inte uppstod till följd av den regering som tillträdde i oktober 2022.

Nu vänder ekonomin – lagom till valet

Och nu händer något som gör den historiska jämförelsen extra intressant. Sverige ser under 2026 ut att vara på väg åt motsatt håll.

Den 11 augusti sammanfattade Konjunkturinstitutet utvecklingen med rubriken ”Återhämtningen har kommit långt”. KI räknar med en BNP-tillväxt på 2,4 procent under 2026 och bedömer att lågkonjunkturen ebbar ut under 2027. Och de senaste faktiska BNP-siffrorna är starkare.

SCB:s nya nationalräkenskaper som publicerades den 28 augusti visar att BNP ökade med 1,6 procent under andra kvartalet jämfört med kvartalet före. Tillväxten drevs bland annat av ökade investeringar, export och hushållskonsumtion. Svensk ekonomi är alltså ännu inte fullt tillbaka i ett normalt konjunkturläge, men riktningen är tydlig.

Tillväxten har tagit fart. Inflationen har fallit kraftigt. Hushållens köpkraft återhämtas. Och lågkonjunkturen är på väg att ebba ut.

Om Socialdemokraterna vinner valet den 13 september kan partiet därmed ännu en gång komma tillbaka till regeringsmakten när den ekonomiska konjunkturen redan vänt uppåt.

Men den här gången går det redan nu att konstatera en sak: Konjunkturvändningen började isåfall innan Socialdemokraterna kom till makten.