KRÖNIKA • Brinnande skolor, maskerade ungdomsgäng och attacker mot poliser. Bakom de franska kravallerna syns också en explosiv politisk blandning av yttervänster, propalestinska aktivister och ungdomar från invandrartäta förorter – men följer man svenska etablissemangsmedier får man en betydligt beskedligare berättelse.
Två olika narrativ om Frankrike kablas nu ut. Det ena verklighetsförankrat och det andra nedslipat för att passa agendan. I SVT och BBC Frankrike protesterar gymnasieelever mot lärarbrist, stora klasser och slitna skolbyggnader. Polisen sätts in, tårgas används och på sina håll uppstår ”sammandrabbningar”.
Vi ser SVT-journalister gå vid sidan av de skötsamma demonstranterna och prata om krav på bättre skolmiljöer – och intervjuer med lärare som pratar om polisbrutalitet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Sedan finns det Frankrike man ser om man öppnar ögonen och tittar på vad som faktiskt händer.
Brinnande barrikader, bussar och bilar. Maskerade ungdomsgäng. Skolor som vandaliseras och sätts i brand. Projektiler och fyrverkerier mot polisen. Saltsyra som kastas mot poliser. Lärare som misshandlas på öppen gata.
Över 6500 upprorsmakare har gripits och hundratals poliser skadats, enligt Le Monde.
LÄS ÄVEN: Studenter sätter eld på skolor i Frankrike
Men här hemma ska det svenska folket minsann inte tro att det handlar om något annat än ”skolprotester”. För vad skulle det då få för bild av verkligheten?
Just detta med ”bild” är viktigt. Eftersom det är svenska vänsterjournalisters självpåtagna ansvar att sörja för att denna bild är den ”rätta” bilden. Det börjar bli plågsamt att bevittna.
LÄS ÄVEN: SVT:s vd hyllar public service – vill ha ”gemensam verklighet”
När skolprotesten blev kravaller
Och visst började det som någon slags skolprotest. Några elever hade verkliga klagomål på den franska skolan – lärarbrist, stora klasser och nedgångna skolbyggnader.
Men ganska snart förvandlades protesten – kanske inte helt oväntat – till någonting väldigt annorlunda.
Protesterna växte fram i Paris invandrartäta förorter och i gatubilden syns den miljö som Frankrike brottats med i decennier – stora grupper unga män från förorterna, många enligt bedömare från andra och tredje generationens invandrarfamiljer. Samtidigt syns palestinska fanor och den radikala vänsterns symboler överallt. Man måste vara blind för att förneka de uppenbara sambanden.
Jonas Andersson
Det säger numera även den franska regeringen. Inrikesminister Laurent Nuñez har talat om agitatorer som rör sig mellan skolor, medan franska myndigheter använder begreppet ”urbant våld” om delar av händelserna.
LÄS ÄVEN: Elon Musk ger sitt stöd till Marine Le Pen: ”Frankrikes sista hopp”
Ännu intressantare är det politiska spåret. Frankrikes underrättelsetjänster har enligt Reuters pekat ut det radikala vänsterpartiet La France Insoumise, LFI, och dess allierade på yttervänsterkanten som drivande i mobiliseringen.
LFI förnekar föga förvånande att man ligger bakom våldet.
Men partiet har funnits mitt i mobiliseringen. LFI-politiker har dykt upp vid blockaderna, deltagit i protesterna och spridit filmer från dem till miljontals följare. Och sedan har vi elefanten i rummet. Titta bara på filmerna.
Protesterna växte fram i Paris invandrartäta förorter och i gatubilden syns den miljö som Frankrike brottats med i decennier – stora grupper unga män från förorterna, många enligt bedömare från andra och tredje generationens invandrarfamiljer.
Samtidigt syns palestinska fanor och den radikala vänsterns symboler överallt. Man måste vara blind för att förneka de uppenbara sambanden.
Yttervänstern möter islamismen
Här möts återigen de två politiska krafter som på pappret borde vara dödsfiender – och som jag har skrivit om i åtskilliga artiklar och krönikor.
Yttervänstern säger sig stå för feminism, HBTQ-rättigheter, sekularism och sexuell frigörelse. Islamismen representerar motsatsen. Ändå hittar de gång på gång varandra på de brinnande barrikaderna, i det gemensamma hatet mot västvärlden.
LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen
Fiendens fiende är min vän. Ja, de blir de allra bästa vänner i hatet mot Israel och judarna, mot polisen och mot vad de uppfattar som det traditionella västerländska samhället.
I Frankrike har LFI under Jean-Luc Mélenchon samtidigt byggt ett starkt väljarstöd i områden med stora muslimska befolkningar. Samma mönster som vi ser i Sverige, Storbritannien och övriga Europa, USA och Australien. Extremvänstern går samman med den blodtörstiga islamismen.
Fox News citerar den konservative brittiske debattören Nile Gardiner, som beskriver det som en explosiv kombination av radikal vänster, islamister och andra och tredje generationens invandrare.
Först väljer man vilka delar av verkligheten som ska visas. Sedan väljer man orden. Kravaller blir ”protester”. Maskerade våldsverkare blir ”elever”. Invandrartäta förorter blir ”utsatta områden”. Yttervänsterns mobilisering blir ”missnöje”. Och bakom alltihop finns naturligtvis ännu en gång den eviga svenska universaldiagnosen – socioekonomisk utsatthet och resursbrist.
Jonas Andersson
Man behöver inte köpa varje del av Gardiners analys för att åtminstone ställa den uppenbara journalistiska frågan – vad är det egentligen vi bevittnar?
Och varför tycks just den frågan vara så ointressant för svenska medier? Eller snarare, hur ska vi förhålla oss till att de svenska statsmedierna och övriga vänstermedia reflexartat ställer sig på upprorsmakarnas sida – i den destruktiva kampen mot västvärldens frihetsideal?
Konsten att berätta halva sanningen
SVT förklarar istället att protesterna ”bottnar enligt franska medier i missnöje över resursbrist inom utbildningsväsendet”. Resursbrist… Smaka på den igen. Ett nästan poetiskt ord när skolorna brinner och lärarinnorna slås blodiga.
Här finns också förklaringen till varför jag ibland använder ordet ”ljugmedia”. Det handlar inte alltid om direkta lögner – SVT berättar delvis om bränderna. De kanske nämner skadade poliser. Men våra statsmedier är smartare än så.
Först väljer man vilka delar av verkligheten som ska visas. Sedan väljer man orden. Kravaller blir ”protester”. Maskerade våldsverkare blir ”elever”. Invandrartäta förorter blir ”utsatta områden”. Yttervänsterns mobilisering blir ”missnöje”.
LÄs ÄVEN: Ekeroth: ”SVT manipulerar – och kallar det ”public service”
Och bakom alltihop finns naturligtvis ännu en gång den eviga svenska universaldiagnosen – socioekonomisk utsatthet och resursbrist.
Samma bilder kan på så sätt berätta två fullständigt olika historier. Det är därför man inte behöver censurera bilderna från Frankrike. Det räcker att myndigt förklara för svenska folket vad de förväntas se.
Men den valsen går inte längre. Allt fler har nämligen börjat begå den kanske farligaste handlingen av alla – att lita på sina egna ögon.
