LEDARE • Kvinnor ska skyddas mot våld, hot, förföljelse och sexuella övergrepp. Men när staten också vill skydda dem mot ”missaktning” har jämställdhet börjat övergå i beskydd. Kvinnor och män är jämbördiga medborgare – inte olika ömtåliga grupper som behöver olika mycket hjälp för att klara det offentliga samtalet.
Det är svårt att invända mot mycket av det som regeringen vill åstadkomma med den nya lagstiftningen mot övergrepp på nätet. Den som förföljer en kvinna ska kunna straffas. Den som hotar henne likaså. Att sprida nakenbilder eller AI-manipulerat intimt material utan samtycke är en allvarlig kränkning som rättsstaten har goda skäl att ingripa mot.
Men i den statliga utredningen ”Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer” tas också ytterligare ett steg som inte är lika självklart.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Ett nytt brott föreslås: könsbaserat näthat. Den ska dömas som med tekniskt hjälpmedel ”uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp av personer eller en enskild med anspelning på kön”.
Normalgraden ska kunna ge två års fängelse. För grovt könsbaserat näthat föreslås fängelse i mellan sex månader och fyra år.
Det är i praktiken en nätbaserad könsversion av hets mot folkgrupp. Utredningen säger det också själv – HMF-brottet har varit förebild och brottskonstruktionen motsvarar i huvudsak dess första stycke.
Men HMF-lagens utformning har i tolkning och tillämpning varit godtycklig och skev. Många anser att den bör skrotas eller i varje fall skrivas om i grunden. Den bär inte tjäna som förebild för en ny lag om könsbaserat näthat.
Sverige går – som vanligt – längre än EU kräver
Bakgrunden är ett EU-direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer som medlemsstaterna ska ha genomfört senast den 14 juni 2027. Det kan därför vara frestande för svenska politiker att gömma sig bakom Bryssel. Men riktigt så enkelt är det inte.
EU-direktivet kräver att medlemsländerna kriminaliserar offentlig uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller medlem av en grupp med hänvisning till kön.
LÄS ÄVEN: Nya hatbrottslagar kritiseras för att hota yttrandefriheten
Den svenska utredningen väljer den betydligt vidare HMF-formuleringen – att ”uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för”.
Utredaren vidgår själv att den svenska formuleringen går längre än EU-direktivets krav. Även beträffande spridningen blir det föreslagna svenska straffområdet bredare än den miniminivå som EU kräver.
EU kräver dessutom att maximistraffet för den aktuella brottstypen ska vara minst ett års fängelse. Sverige föreslås införa två år för normalgraden och upp till fyra år för grovt brott.
Det här är alltså inte bara en situation där Sverige motvilligt verkställer en detaljreglering från Bryssel. Sverige måste komplettera sin lagstiftning för att uppfylla direktivet, men den valda svenska lösningen är på viktiga punkter mer långtgående.
Det får politikerna själva ta ansvar för. Det är heller långt ifrån första gången som Tidöregeringen valt en utredare som i sitt slutbetänkande låter som om uppdraget härrört från de rödgröna partierna.
När staten börjar straffa missaktning
Det principiellt besvärliga ordet är ”missaktning”. Att hota en kvinna med våld är en handling med ett identifierbart offer och en konkret innebörd. Att uttrycka missaktning för kvinnor är någonting annat, inte bara lindrigare utan också påtagligt luddigt, något som kan innefatta nästan vilket yttrande som helt som ogillas av mottagaren.
Utredningen hämtar innebörden från lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Där kan missaktning innefatta nedsättande omdömen och förlöjliganden. Allt sådant är visserligen inte straffbart. Ett yttrande ska bedömas i sitt sammanhang och det ska stå klart att gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion har passerats. Europakonventionens skydd för yttrandefriheten kan dessutom framtvinga en restriktiv tillämpning.
Det är viktiga rättssäkerhetsventiler. Men de löser inte grundproblemet. För nu ska polis, åklagare och domstolar avgöra när en medborgares dåliga åsikt om män eller kvinnor har blivit så nedsättande att den inte längre bara är dum, osmaklig, sexistisk eller vulgär – utan brottslig.
Civilrättsprofessorn Mårten Schultz har ställt frågan om det exempelvis skulle kunna bli brottsligt att påstå att alla kvinnor har låg IQ, kalla alla män pedofiler eller sprida SCUM-manifestet.
Man kan lägga till fler. Kvinnor hör hemma i köket. Män är svin. Kvinnor kan inte köra bil. Alla män är potentiella våldtäktsmän.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Varför är HMF-lagen kvar?”
Det är inte svårt att avgöra att sådana generaliseringar är korkade. Det är svårare att förklara varför staten ska avgöra vilka av dem som är så korkade att den som uttalar dem ska straffas.
Yttrandefriheten behövs trots allt inte främst för välformulerade, hyggliga och allmänt accepterade uppfattningar. Det är det motbjudande, dumma och provocerande yttrandet som prövar om friheten faktiskt existerar.
En ytterligare lag med HMF-lagen som måttstock kan bli ännu en julklapp till alla lättkränkta därute och ett välkommet verktyg för de som vill skrämma oss till ännu mer tystnad på ännu fler områden.
Samma lag – men samma måttstock?
På papperet är den föreslagna lagen könsneutral. Det ska alltså vara lika förbjudet att uttrycka straffbar missaktning mot män som mot kvinnor. Det är viktigt att konstatera.
Samtidigt är det svårt att bortse från det politiska sammanhang där lagen tillkommer. EU-direktivet handlar om våld mot kvinnor. När utredningen presenterades sade justitieminister Gunnar Strömmer att regeringen aldrig ska ge sig förrän ”kvinnor och flickor är fullt ut trygga och fria i Sverige”.
Utredningens problembild betonar också könsskillnader i utsattheten. Män uppges oftare utsättas för hot och angrepp som gäller yrke och kompetens medan kvinnor i betydligt större utsträckning utsätts för sexuella och sexistiska kränkningar riktade mot person och kön.
Det finns goda skäl att uppmärksamma sådana skillnader. Men det gör också frågan om rättstillämpningens neutralitet desto viktigare.
Grovt mansförakt har länge kunnat uttryckas tämligen obekymrat i delar av populärkulturen, aktivismen och sociala medier. Att deklarera att man hatar män som Zara Larsson kan uppfattas som provokativ feminism, ironi eller ett uttryck för frustration.
Prova motsatsen. En manlig artist eller opinionsbildare som offentligt bygger sitt varumärke kring att han hatar kvinnor kan knappast räkna med samma överseende, ryggdunkar och öppna karriärsdörrar.
Det behöver inte betyda att den nya lagen kommer att tillämpas olika, men nog finns det av erfarenhet skäl att misstänka det. När staten på ytterligare en gruppnivå kriminaliserar ett så värderingsberoende begrepp som ”missaktning” måste frågan ställas – kommer samma ord att bedömas på samma sätt när det är män som förlöjligas och föraktas som när det är kvinnor?
Från jämställdhet till beskydd
Här finns också en större fråga som sträcker sig långt utanför just denna lag. Den klassiska jämställdhetstanken är både enkel och radikal – kvinnor och män är jämbördiga medborgare och ska ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Det betyder inte att könen är identiska eller – utom för vänsterfeminister – att alla genomsnittliga utfall måste bli desamma. Det betyder framför allt att kvinnor ska betraktas som myndiga, självständiga människor med samma förmåga och ansvar som män att forma sina liv.
Men delar av jämställdhetspolitiken har gradvis fått en annan karaktär. Kvinnan framträder allt oftare som ett politiskt skyddsobjekt.
Hon ska inte bara ha samma rättigheter som mannen. Politiska åtgärder ska också skydda henne mot oönskade utfall, kompensera hennes livsval, korrigera hennes representation och nu i förlängningen skydda henne mot vissa nedsättande uppfattningar som andra människor uttrycker om hennes kön.
Liknande tankemönster återkommer i diskussionerna om kvotering, löner, karriärer och föräldraledighet. Om män och kvinnor som grupper gör olika val eller får olika utfall behandlas skillnaden lätt som ett politiskt problem som måste korrigeras.
Men ett jämställt samhälle kan inte ha som mål att män och kvinnor ska leva statistiskt identiska liv. Det är i stället de vänsterlutande problemformulerarna själva som är ett problem och behöver korrigeras, så att män och kvinnor får leva fritt utan att utsättas för politiska pekpinnar.
Människor gör olika prioriteringar. Inkomst och yrkesmässig status är inte heller de enda måtten på ett gott liv. Att kvinnor i genomsnitt gör andra avvägningar mellan arbete, familj, fritid och karriär än män behöver inte betyda att någon har hindrat dem.
LÄS ÄVEN: Hets-fakta – HMF-lagens senaste utvidgning
I synnerhet på vänsterkanten borde man väl berömma den som inte tycker att pengar är allt, att högsta livskvalitet inte är det samma som att ha mest på bankkontot med alla de uppoffringar av annat som krävs för att nå det målet.
Att respektera kvinnors självbestämmande måste rimligen också innebära att respektera de val kvinnor gör när politiker och jämställdhetsexperter hade önskat att de valt annorlunda. Annars uppstår en märklig paradox.
Ju mer politiken talar om kvinnors styrka och självständighet, desto oftare tycks den utgå från att kvinnor behöver statens hjälp för att hantera sådant som män förväntas klara själva. Det är inte självklart jämställdhet. Det kan lika gärna vara beskyddets ojämställdhet.
Ett gammalt problem återkommer
Det finns dessutom skäl till extra försiktighet just när hets mot folkgrupp används som förebild. Utredningen redovisar själv att tidigare förslag om att lägga till kön i HMF-bestämmelsen inte fått gehör. Ett skäl har varit gränsdragningsproblem. Ett annat har varit att bestämmelsen då skulle förlora sin traditionella inriktning på minoritetsskydd.
Gränsdragningsproblemet är det stora. Att missakta något är att ha en åsikt om något. Det behöver inte vara en särskilt stark åsikt. Det kan också gälla något som det är rimligt att missakta.
Det andra problemet vore däremot inte ett problem, utan något välkommet. Och återigen visar sig olämpligheten i val av utredare. Att en grupp är fler i antal än en annan gör inte upplevelsen för den utsätts för hets på grund av sin grupptillhörighet det minsta mindre obehaglig.
Att som blond och blåögd bli föremål för svenskfientligt hat av invandrare är precis lika obehagligt som motsatsen. Det är ingen tröst att man som demografiska siffra på nationell nivå tillhör en grupp som är större än förövarens om man är den enda svensken i klassen i Rinkeby eller Rosengård.
LÄS ÄVEN: Regeringen: Inga åtgärder mot svenskfientliga hatbrott
Det enda positiva med en sådan här lag vore i så fall om det skulle leda till att man gör upp med marxistisk maktanalys som inte har något i demokratisk lagstiftning att göra. Men det är en häst man nog inte bör satsa på som vinnare.
LÄS ÄVEN: Invandrares förnedringsdåd mot 15-årig svensk pojke inte hatbrott
Hatbrottsrubriceringen är en annan bra måttstock på hur fel det kan bli. Som den är skriven ska straffskärpning ges vid alla typer av hatbrottsmotiv, men trots att de mest utbredda brotten med hatbrottsmotiv i Sverige är åldringsbedrägerier och förnedringsrån mot minderåriga där så gott som alla förövare är invandrare och alla offer etniska svenskar har inte en enda person fått straffet skärpt.
LÄS ÄVEN: Varför ses aldrig åldringsbrott som hatbrott?
I ett tidigare lagstiftningsärende pekade Lagrådet på legalitetsproblem när gränsen mellan kön, könsidentitet och könsuttryck blev oklar och flytande. Den kritiken bedömdes då inte kunna förbises. Det är särskilt relevant i dag.
Den nya bestämmelsen avser juridiskt kön, kvinna eller man. Men juridiskt kön kan numera ändras. Samtidigt pågår en mycket laddad samhällsdebatt om förhållandet mellan biologiskt kön, juridiskt kön och könsidentitet.
Internationellt finns redan exempel på rättsprocesser där uttalanden om biologiskt kön och transpersoner har behandlats som hat, trakasserier eller otillåtna kränkningar enligt respektive lands lagstiftning.
De rättsfallen går inte att automatiskt överföra till Sverige. Lagstiftningen ser olika ut. Men de illustrerar ett problem med yttrande och åsiktsfriheten som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Och varje steg Sverige tar åt det hållet är ett steg i fel riktning.
När lagstiftaren använder vaga begrepp som hat, missaktning, kränkning och värdighet i politiskt och vetenskapligt omstridda frågor kan domstolen till sist tvingas avgöra inte bara hur en åsikt uttrycks utan vilka verklighetsbeskrivningar som får uttryckas.
Där bör rättsstaten vara extremt försiktig. Lagen ska skydda människors rättigheter. Den ska inte skydda deras verklighetsuppfattning från motsägelse, i synnerhet inte denna verklighetsuppfattning strider mot beprövad vetenskap, vare sig det handlar om män och kvinnor eller om jorden är rund eller platt.
Kvinnor behöver rättigheter – inte politiskt förmyndarskap
Det finns verkligt våld mot kvinnor. Det finns män som misshandlar, våldtar, hotar och förföljer kvinnor. Det finns kvinnliga journalister, politiker och opinionsbildare som utsätts för vedervärdiga sexuella hot därför att de är kvinnor.
ekämpa det. Lås in våldtäktsmännen. Stoppa stalkern. Straffa den som hotar. Ge polisen verktyg mot verkliga övergrepp och skydda den vars privata sexuella material sprids på nätet.
Men blanda inte samman detta med föreställningen att vuxna kvinnor behöver statens skydd mot dåliga åsikter. Ge inte lättkränkta kvinnliga journalister och politiker ett verktyg att missbruka för att slippa undan varje form av kritik, slippa ta den sakpolitiska debatten.
LÄS ÄVEN: Äldre kvinna kritiserade brutalt överfall och låga straff – döms för HMF
En kvinna som går in i samhällsdebatten har samma rätt till skydd mot hot och brott som en man. Hon har också samma skyldighet som mannen att tåla att andra människor kan vara dumma, elaka, osakliga och ibland rent motbjudande. Det är priset för att leva bland fria människor.
Jämställdhetens stora framsteg bestod inte i att kvinnor gjordes till en särskilt skyddsvärd kategori. Tvärtom handlade de om att kvinnor slutade behandlas som omyndiga varelser som män, myndigheter och samhälle behövde fatta beslut åt och skydda från livets påfrestningar.
Det vore en märklig historisk cirkel om en politik som kallar sig feministisk nu började återupprätta samma föreställning i modern och välmenande tappning. Kvinnor behöver inte statens förmyndarskap. De behöver samma frihet, samma rättigheter, samma ansvar och samma rättsliga skydd som män.
Ett jämställt samhälle behandlar kvinnor som mäns jämlikar – inte som statens skyddslingar.
