Tyskland skulle bli föregångslandet för Europas gröna omställning. Kärnkraften skulle bort, vinden och solen skulle ta över och Europas största industrination skulle visa resten av världen hur ett modernt samhälle kunde göra sig av med gårdagens energisystem. Men i dag sitter tyskar och fryser i sina bostäder. Bättre sinnebild över vänsterliberalernas totala misslyckande får man leta efter.
TV4 rapporterar från Erfurt om människor som under den förra energikrisen helt enkelt slutade värma sina hem när de inte längre hade råd med räkningarna. Följden blev bland annat mögelproblem. Nu stiger priserna åter, nya tyska elavtal ligger på de högsta nivåerna på tre år och Tyskland tillhör åter länderna med Europas dyraste hushållsel.
En kombination av höga gaspriser, kärnkraftsavvecklingen, omställningen till förnybart och en otillräcklig infrastruktur pekas ut som delar av problemet. Det borde få fler att ställa den enkla frågan de borde ställt sig för länge sedan: tänk om vi haft fel om energipolitiken?
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Ett rikt samhälle behöver mycket energi
Energi är inte ännu en konsumtionsvara bland andra utan själva förmågan att göra saker. Den driver masugnen, serverhallen, gruvan, pappersbruket, kemiindustrin och verkstaden. Den värmer huset, kyler maten, renar vattnet, transporterar människor och gods och håller sjukhuset igång. Nästan all ekonomisk aktivitet är i någon mening omvandling av energi till något som människor värderar.
Att vara effektiv med energin är såklart i sig inget dåligt utan en central del av teknisk utveckling. Men för ett avancerat industrisamhälle är tillgång till mycket energi till ett lågt och förutsägbart pris en konkurrensfördel av första rang.
Det är därför Europas energipriser borde betraktas som ett nödläge för industripolitiken. EU-kommissionen konstaterar att europeiska företag betalar mer än dubbelt så mycket för elektricitet som amerikanska företag. IEA beräknar att priserna för energiintensiv industri i EU under 2025 fortfarande låg ungefär dubbelt så högt som i USA och mer än 50 procent över Kina och Indien.
Man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att förstå vad som händer över tid när fabriken i Europa måste köpa en av sina viktigaste produktionsfaktorer till dubbla priset mot konkurrenten på andra sidan Atlanten.
Det tyska experimentet
Tyskland stängde sina sista tre kärnreaktorer den 15 april 2023. Beslutet var kulmen på en politik som pågått i åratal och där kärnkraften skulle ersättas av framför allt vind och sol samtidigt som även kolkraften successivt skulle avvecklas.
På ett sätt har Energiewende varit imponerande. Under 2025 kom 58,8 procent av den tyska elproduktionen från förnybara energikällor. Vindkraften var den största enskilda kraftkällan och solkraften slog rekord. Men just här uppstår problemet med att mäta ett elsystems framgång genom hur stor andel som råkar komma från en viss energikälla vid en viss tidpunkt, vilket är hur vänstern ständigt försöker försvara den katastrofala energipolitiken.
Samma år ökade nämligen den tyska gaseldade elproduktionen med 6,4 procent och produktionen från stenkol med 3 procent. Tyskland importerade 21,9 terawattimmar mer el än landet exporterade. Det genomsnittliga grossistpriset steg med 13,8 procent. Under 573 timmar var elpriset negativt därför att det producerades mer el än marknaden behövde, medan priset under 40 andra timmar rusade över 300 euro per megawattimme.
Det är nästan en karikatyr av ett system där problemet inte längre bara är hur många terawattimmar som produceras över ett helt år, utan när de produceras.
När solen skiner och det blåser kan produktionen vara enorm. När vädret ändras måste något annat finnas där. Gas, kol, vattenkraft, lagring, import eller någon annan planerbar kraft måste fylla luckan. Dessutom måste elnät byggas ut för att transportera stora mängder el mellan olika delar av landet. Den tyska nätmyndigheten uppger att enbart kostnaden för så kallad redispatch och reservkraft under 2025 uppgick till omkring 3,06 miljarder euro.
Det är därför diskussionen om att vind och sol är ”billigast” bara blir vänsterns sätt att försöka rädda sitt misslyckande. Kostnaden för en enskild producerad kilowattimme är inte samma sak som kostnaden för ett fungerande elsystem som ska leverera elektricitet klockan 18 en vindstilla januaridag.
Industrin betalar priset
Konsekvenserna syns nu långt utanför hushållens elräkningar. Den tyska tillverkningsindustrin krympte under 2025 för tredje året i rad. Än mer talande är utvecklingen i den energiintensiva industrin: produktionen låg 2025 hela 17,8 procent lägre än 2021. Även under 2026 har den tyska industrin fortsatt att kämpa.
Energin är naturligtvis inte hela förklaringen till Tysklands problem. Landets bilindustri pressas hårt av kinesisk konkurrens, arbetskraft är dyr, byråkratin omfattande och befolkningsutvecklingen problematisk. Men när en industrination samtidigt gör den energi som driver industrin dyr, volatil och mer beroende av importerade bränslen har man åtminstone lyckats göra sina problem mångfalt svårare.
Det mest absurda är att Tyskland genomförde den slutliga kärnkraftsavvecklingen mitt under Europas största energikris på decennier, efter att Rysslands invasion av Ukraina hade avslöjat precis hur farligt det var att bygga ett industrisamhälles energiförsörjning kring billig importerad gas.
Man hade alltså just fått se sårbarheten demonstrerad inför öppen ridå – och stängde ändå tre fungerande kärnreaktorer.
Europa börjar förstå
Det finns tecken på att andra europeiska länder dragit lärdom av utvecklingen.
Belgien rev 2025 upp den kärnkraftsavveckling som beslutats drygt två decennier tidigare. Frankrike arbetar vidare med sex nya stora EPR2-reaktorer. Italien, som stängde sin kärnkraft efter folkomröstningen 1987, beslutade så sent som i september i år att öppna vägen tillbaka till kärnkraften. Sverige har ändrat lagstiftning och finansieringsmodell för att möjliggöra nya reaktorer.
Spanien är samtidigt ett varnande exempel på att den gamla reflexen fortfarande lever. Landets plan är fortfarande att stänga kärnkraften successivt fram till 2035. Men verkligheten tränger sig på även där: regeringen förlängde i augusti driften av kärnkraftverket Almaraz till 2030 och hänvisade uttryckligen till osäkerheten på de internationella energimarknaderna och risken för kraftiga pristoppar.
Det är svårt att hitta en bättre illustration av Europas energipolitiska idioti.
Först beslutar politiker att fungerande planerbar produktion ska försvinna. Därefter upptäcker man att energiförsörjningen blivit känsligare för krig, gaspriser, väder och import. Slutligen används skattebetalarnas pengar för att lindra följderna av höga priser och staten tvingas ingripa för att rädda den kapacitet man tidigare bestämt skulle bort.
Fattigdom är ingen miljöpolitik
Det finns slutligen en större poäng som alltför ofta glöms bort i klimatdebatten. Ett fattigare Europa är inte automatiskt ett grönare Europa.
Tvärtom kräver avancerad miljövård pengar, teknik och institutioner. Yale-universitetets Environmental Performance Index för 2026 finner en stark korrelation mellan länders välstånd och deras miljöprestanda. Rikedom ensam skapar inte en bra miljöpolitik, men det påminner om något ganska självklart: samhällen med stora resurser har också betydligt större möjligheter att rena vatten, hantera avfall, skydda natur, utveckla ny teknik och investera i renare produktion.
Den verkligt hållbara energipolitiken borde därför inte ha som mål att människor ska använda mindre därför att energin blivit för dyr. Målet borde vara att våra samhällen kan använda enorma mängder energi utan att ruinera hushållen, avindustrialisera ekonomin eller göra sig beroende av diktaturers gas och olja.
Det är en helt annan idé än vad ”den gröna omställningen” lett till. Istället för energifattigdom, nedlagda fabriker och kalla hus – allt för att vänsterliberalerna ska sjunga kumbaya och inbilla sig att de gör något gott så behöver vi mer energi, renare energi, stabilare energi och billigare energi.
Ett rikt industrisamhälle som tar hand om sin miljö behöver inte mindre kraft. Det behöver mer.
Tyvärr fortsätter de partier som stått bakom denna energikatastrof att åtnjuta väljarnas förtroende. Oklart varför.
