LEDARE • Det är ett av vår tids mest förbryllande fenomen: samhällen som gång på gång röstar fram politiker som uppenbart inte klarar sitt jobb. Ju värre resultaten blir – desto starkare blir deras stöd. Städer som en gång fungerade börjar förfalla, tryggheten minskar, ekonomin stagnerar, men invånarna fortsätter rösta på samma partier. Det är som om delar av befolkningen inte längre bryr sig om att allt rasar, så länge det är någon annan som får skulden.

Chicago är ett tydligt exempel. Under 1900-talet var staden en symbol för amerikansk företagsamhet och industriell styrka. I dag är den skuldsatt, otrygg och i praktiken på väg mot konkurs. Pensionsskulden är över 50 miljarder dollar, vilket är större än i 44 amerikanska delstater, och brottsligheten är så utbredd att polisen knappt förmår hålla jämna steg. 2021 hade Chicago över 800 mord, det högsta på 25 år. Ändå röstade väljarna inte på förändring. När borgmästaren Lori Lightfoot förlorade valet ersattes hon inte av en reformist, utan av en ännu mer vänsterinriktad politiker, Brandon Johnson, som lovade fler bidrag och mindre polisiär närvaro.

Samma dynamik fällde Detroit, som 2013 gick i konkurs efter årtionden av felprioriteringar och politiskt självbedrägeri. Staden var tidigare navet för USA:s bilindustri, men när företag och skattebetalare flyttade, stod bara skulderna och bidragssystemen kvar. Konkursen blev den största i USA:s historia, med 18 miljarder dollar i skulder – ett monument över hur snabbt en rik stad kan gå under när de som styr inte längre känner ansvar för resultatet.

Beroende

Det är inte ett undantag utan logiken i ett system som börjar styras av TikTok-kunskap och bidragsberoende. När stora delar av befolkningen lever på memes i sociala medier, bidrag och offentliga stöd blir det rationellt att rösta på de politiker som garanterar att pengarna fortsätter rulla in. Resultatet blir en självförstärkande dödsspiral: ju fler som är beroende, desto starkare blir den politik som förvärrar beroendet. Inkompetens eller beprövat misslyckade idéer blir inte ett hinder för makt utan en väg till den.

Fenomenet finns inte bara i USA. Det är synligt överallt i västvärlden. I städer som San Francisco, London och Paris ser vi samma mönster: höga skatter, tilltagande brottslighet, en ”brain drain” av duktiga företag och människor, växande sociala klyftor och en politisk klass som hellre talar om värdegrund och symbolpolitik än om resultat. När problemen växer, så låtsas man inte se dem först, och när det inte längre går att ljuga bort så svarar man inte med reformer utan med ännu fler program, subventioner och byråkrati. Allt detta finansierat av en allt mindre andel människor som faktiskt bidrar med något.

Att New York valde den muslimske socialisten och Hamas-sympatisören Zohran Mamdani är ännu ett exempel på samma mönster.

”Californication-effekten”

När verkligheten till slut blir outhärdlig flyttar de som kan. I USA har miljoner människor lämnat progressiva stater som Kalifornien och New York för delstater som Texas och Florida, där skatterna är lägre och tryggheten högre. Men det som följer med dem är det riktigt intressanta: de tar sina politiska åsikter med sig. Fenomenet har fått namnet the Californication effect – att progressiva väljare lämnar de misslyckade delstater de själva röstat fram, för att sedan rösta fram samma misslyckade politik i nästa.

Texas guvernör Greg Abbott har uttryckt saken rakt: när han intervjuades av Sean Hannity och uppmanade inflyttade att “lämna sina liberala policies bakom sig”. Samtidigt har han påpekat, i ett inlägg riktat till inflyttade kalifornier, att Texas “inte tror på” deras höga skatter och regleringar. Det är ett sällsynt försök att sätta ord på den amerikanska paradoxen: de som flyr konsekvenserna av sin politik är ofta de första att återinföra den där de hamnar.

På hans kampanjsida hade han till och med en namninsamling som sa, ”Kaliforniera inte mitt Texas”, vilket fritt översatt alltså betyder att han inte vill att liberaler förändrar Texas till samma kaos som liberalerna gjorde med Kalifornien.

Europa inte förskonat

Europa är såklart inte förskonat. Tyskland har på kort tid gått från industriell motor till kontinentens sorgebarn. I sin iver att stänga kärnkraften och gå före i klimatpolitiken har landet skapat Europas dyraste elpriser, vilket i sin tur driver bort basindustri och hotar jobb. De företag som inte flyttar lägger ner investeringar. Samma politiker som orsakade krisen säger nu att lösningen är ännu mer av samma politik. Förvisso går AfD starkt framåt, men var, trots migrationskaos och ekonomiskt kaos, inte nära att ta makten i förra valet.

Och i Sverige är bilden kusligt bekant. Våra tre största städer visar samma tecken. Malmö är beroende av miljarder i statliga bidrag varje år men styrs ändå av samma socialdemokratiska politik som skapat beroendet. När polisen listar områden där staten i praktiken tappat kontrollen, förklarar kommunledningen att problemen är “överdrivna”. Göteborg och Stockholm följer efter – höjda skatter, utflyttning, fler sociala satsningar, ständigt nya initiativ för “inkludering” och “rättvisa” medan otryggheten breder ut sig och ekonomin kraschar (bland annat skenande skuldsättning).

Massiva biståndsprogram, slapphet och eftergifter lockar sedan till sig ännu mer folk som blir bidragsberoende, späder på parallellsamhället, klanröstning, vilket i sin tur garanterar fortsatt maktinnehav för vänstern, rakt ner i fördärvet.

Förvaltare av misslyckanden

Det handlar alltså som alltid även om demografi och kultur. När de grupper som bär samhället – de som arbetar, betalar skatt och inte skadar andra – blir färre, och de som lever på stöd blir fler, då förändras även demokratin i grunden. Politiker behöver inte längre övertyga människor med argument eller resultat, bara med löften om mer bidrag och eftergifter. Det är så man får röster i systemets sena fas: inte genom att bygga, utan genom att lova kompensation för det som rasat. I slutändan behövs inte ens det, när klanröstandet blivit starkt nog.

Till slut förvandlas hela det politiska systemet till en form av klientelstat, där partierna fungerar som förvaltare av misslyckanden. De mest misslyckade politikerna blir de mest populära, just därför att deras politik skapar fler beroende väljare. Det är samma mekanism man sett i länder som Venezuela, Libanon och Sydafrika – regimer som suttit kvar medan allt omkring dem fallit samman. När människor vänjer sig vid att staten är den enda tryggheten, blir de beredda att försvara den även när den är roten till deras problem.

Demokratin var tänkt att vara en garant för ansvar. Men i händerna på en totalt förändrad demografi, med en växande andel från misslyckade och ointegrerbara länder, har den blivit sitt eget straff. Jag ser inget bättre system, så misstolka inte medvetet, men det har kommit att belöna en destruktiv politik, där de som försörjer samhället flyr och där de som inte gör det blir kvar och röstar på sina egna förstörare.

Dödsspiral

Detta är den fascinerande dansen vi idag bevittnar. Mina tankar går obönhörligen till den gamla svenska sägen om Hårgadansen. Djävulen kom till byn, tog upp sin fiol och började spela. Ungdomarna dansade först glatt, sedan allt vildare, och till slut kunde ingen sluta. De dansade ut ur byn och upp på Hårgaberget där de föll, utmattade, tills ingen var kvar i livet. De dansade ihjäl sig.

Det är så västvärldens liberaler beter sig. Melodin är vacker till en början – frihet, tolerans och solidaritet – men tonerna leder obönhörligt nedåt. De dansar vidare fast allt omkring dem brinner: ekonomin, tryggheten, tilliten, samhällsandan. Och precis som i Hårga kan ingen längre sluta, för all sans, rim och reson har för länge sedan försvunnit.

Till slut återstår bara röken, askan och den envetna fiolen som fortsätter spela, medan hela dansgolvet försvinner under fötterna på dem som vägrade se vart stegen ledde.

🔴 Vill du att Samnytt ska överleva och växa?

Stötta tidningen så att vi kan fortsätta granska etablissemanget och berätta det andra medier utelämnar.

JUST NU: 30% rabatt på Plus Annonsfritt i 6 och 12 mån.
Få alla artiklar, kommentarsfält och en helt reklamfri upplevelse.

📦 Prenumeration: Se våra paket – klicka här

💸 Swish: Donera valfri summa till 123 083 3350

❤️ Andra sätt att stötta: Läs mer här

👉 Bli prenumerant idag

Försvarsministern om han är glad över Nord Stream-sabotaget: ”Vi var emot projektet”