DEBATT • Vikten av den svenska etniciteten har debatterats inom SD den senaste tiden. Här tror jag att det är viktigt att kunna hålla två bollar i luften samtidigt. För egentligen tror jag att de flesta på båda sidor i den här diskussionen menar ungefär samma sak.
Väldigt få typiska SD:are bryr sig egentligen om huruvida någon ser typiskt svensk ut, alltså exempelvis har blont hår och blå ögon. Däremot är det inte så svårt för de flesta att avgöra vad som är typiskt svenskt beteende och vad som inte är det.
En pursvensk, blond ungdom som vuxit upp i Rinkeby, talar förortsdialekt och har värderingar som är typiska för orten ses av de flesta som mindre svensk än en kolsvart, adopterad kille som pratar norrländska och anammar värderingar som är typiska för den delen av Sverige.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Inte genuppsättningen som avgör
Det är alltså inte genuppsättningen som egentligen betyder något. Det handlar om sådant som ibland kan vara mer eller mindre svårt att definiera exakt, men som alla ändå vet vad det är: hur du pratar, hur du beter dig, vilka värderingar du har och så vidare. Det är svenskheten, eller icke-svenskheten, i ett nötskal, om man ska vara ärlig.
Den här debatten har nu hamnat i ett sidospår som våra meningsmotståndare utnyttjar för fullt. I våra meningsmotståndares ögon har det blivit så att många inom SD tycker att en övervägande del av befolkningen nödvändigtvis måste se ut som urtypen för svenskar för att Sverige ska fortsätta vara svenskt. Egentligen är det väldigt få som tycker så, och det är min poäng.
Den som tycker att urtypiska svenska gener är av avgörande vikt för svenskheten är ju välkommen att flytta till exempelvis Rinkeby och bo tillsammans med några ghettofierade svennekillar som bara har halv- eller helkriminella invandrarkompisar, så får vi se hur svenskt det känns.
Demografin vi behöver förändra
Etniskt ursprung är, när det kommer till kritan, mer ointressant för de flesta än vad det byggs upp till att vara. Det som betyder mest för de flesta är helt enkelt hur man är. Men självklart är det så att etniskt ursprung ofta har en stor påverkan på just ”hur man är”, vilket leder oss in på det som vi sverigedemokrater verkligen behöver prata om: demografin.
Det är demografin som bygger enklaver, ghetton, osvenska värderingar och kriminalitet. Det är demografin vi behöver förändra och vinna över för att det här landet ska bli bra igen. Sättet att göra det på är, enligt min uppfattning, att vara fullständigt bevekelselös i kampen mot allt som inte hör hemma i Sverige. Vi ska alltså inte ha några moskéer, hijabklädda poliser, hederskultur, klansamhällen och så vidare. Det är där vi behöver rikta all vår energi.
Man brukar säga: ”Tar du hit Mellanöstern så får du Mellanöstern.” Men tänk om vi i stället resonerar tvärtom. Gör Mellanöstern omöjligt i Sverige, så kommer Mellanöstern att lämna Sverige. Det måste vara vår strävan och vårt tydliga mål framöver för att föra det här landet i rätt riktning.
Detta i kombination med att dörren behöver vara vidöppen för återvandring, eller för all del utvandring till vilket annat land som helst där man passar bättre, när man inser att det visst inte går att fortsätta leva i Sverige på samma sätt som man lever i Mellanöstern eller Nordafrika.
Det etniskt homogena Sverige kommer inte tillbaka
Att vi från vår sida börjar prata om etniskt ursprung som något fundamentalt, fast det egentligen inte är det som är poängen när det kommer till kritan, riskerar bara att skada vår folkrörelse och skapa förvirring kring vad vi egentligen vill.
Vi måste förstå en sak. Det etniskt homogena Sverige som en gång fanns kommer aldrig mer tillbaka. Men det kanske inte heller måste göra det för att vi ska kunna bygga någonting nytt som liknar det gamla och samtidigt är riktigt bra.
Det vi behöver är att komma överens om vilken riktning vi ska gå i och få så många som möjligt att sträva åt samma håll. Det bör vara Sverigedemokraternas övergripande mål för att göra Sverige bra igen.
Arvid Jaans
Gruppledare SD Borlänge
