Åkesson sätter ned foten i SD:s falangstrid – hotar med uteslutning

Efter flera veckors infekterad debatt om svenskhet, etnicitet och nationalism inom Sverigedemokraterna bryter partiledaren Jimmie Åkesson sin tystnad. I en debattartikel i Expressen tar han tydligt ställning för partiets linje om öppen svenskhet och avvisar tanken på etniskt ursprung som avgörande för nationell tillhörighet. Samtidigt går han till hårt angrepp mot interna kritiker som han anser ägnar sig åt principrytteri i stället för praktisk politik. Den som inte accepterar partiets grundläggande värderingar får lämna – frivilligt eller genom uteslutning.

Under de senaste veckorna har en sedan länge existerande ideologisk motsättning inom Sverigedemokraterna utvecklats till en öppen falangstrid. På den ena sidan återfinns företrädare för en kulturnationalistisk syn på svenskhet, där nationell identitet främst definieras genom språk, kultur och gemenskap. På den andra sidan finns de som framhåller etnicitet, härkomst och historisk kontinuitet som grundläggande för vad det innebär att tillhöra det svenska folket.

Bland de mer framträdande företrädarna för den förstnämnda linjen finns Mattias Karlsson och Henrik Vinge samt Carl Eos vid den SD-närstående tankesmedjan Oikos. På den andra sidan har bland andra Richard Jomshof och Tobias Andersson profilerat sig.

Partiledaren Jimmie Åkesson har hittills hållit sig utanför den offentliga ordväxlingen. Men i en omfattande debattartikel i Expressen på fredagen gör han nu klart var han står – och vilka gränser som gäller för den interna idédebatten.

Svenskhet kan inte avgöras av blodsband

Åkesson inleder med att konstatera att frågan om svenskhet följt Sverigedemokraterna under större delen av partiets historia. Han beskriver det som naturligt för ett nationalistiskt parti som betraktar nationalstaten och en gemensam nationell identitet som grundläggande för ett fungerande samhälle.

Samtidigt menar han att debatten till stor del är en konsekvens av den omfattande invandringen och den mångkulturella politik som förts under de senaste decennierna. Utan dessa samhällsförändringar hade frågan om vem som är svensk knappast aktualiserats på samma sätt, resonerar SD-ledaren.

Åkesson tillbakavisar också beskrivningen av Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Enligt honom har partiet som organisation aldrig haft rasistiska uppfattningar, även om det funnits enskilda medlemmar med sådana åsikter.

Han påminner om att frågan om öppen svenskhet diskuterades inom SD redan under 2000-talets första år och att den enligt hans uppfattning avgjordes långt innan partiet kom in i riksdagen 2010.

De som inte accepterade denna inriktning lämnade partiet eller uteslöts. Flera kom senare att engagera sig i Nationaldemokraterna eller Alternativ för Sverige, där etnisk härkomst enligt Åkesson har en mer central betydelse för synen på nationell tillhörighet.

SD-ledaren gör nu klart att han inte anser att svenskhet är något som enbart kan ärvas.

– Hur ska vi definiera svenskhet när Sverige inte längre är ett lika homogent land som för 50 år sedan? Man bör ha respekt för frågeställningens komplexitet, även om jag som sverigedemokrat inte tvekar att svara ja på frågan om man kan bli svensk även om man inte föds som svensk, skriver han.

Att hävda motsatsen leder enligt Åkesson till slutsatser som han beskriver som både märkliga och bisarra och som inte hör hemma i Sverigedemokraterna.

Svenskt medborgarskap inte detsamma som svenskhet

Samtidigt understryker Åkesson att hans ställningstagande för öppen svenskhet inte innebär att alla som bor i Sverige eller har svenskt medborgarskap automatiskt ska betraktas som svenskar.

Han skiljer mellan nationell identitet och det juridiska medborgarskapet. Det förstnämnda handlar om tillhörighet, kultur och gemenskap, medan det senare är ett rättsligt förhållande mellan individen och staten.

– Det krävs nämligen mer än ett papper för att vara svensk i denna filosofiska kontext, och det är kring detta ”mer” som idédebatten kretsar.

Åkesson anser att diskussionen om svenskhet är både filosofiskt och idépolitiskt intressant. Däremot menar han att den inte utan vidare kan omsättas i praktisk politik.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskarna blev SD:s största hot

Det är enligt SD-ledaren inte möjligt eller önskvärt att genom lagstiftning fastställa oföränderliga kriterier för nationell tillhörighet. Han hänvisar till historiska erfarenheter som enligt honom borde avskräcka politiker från sådana försök.

Vad politiken däremot kan göra är att ställa tydliga krav för medborgarskap och skapa incitament för människor med utländsk bakgrund att anpassa sig till det svenska samhället.

– Det är således medborgarskapet som är politiskt intressant. Individers fysiska egenskaper är det inte.

Kräver svar om praktiska konsekvenser

En central del av Åkessons resonemang handlar om vad olika definitioner av svenskhet skulle innebära om de omsattes i konkret lagstiftning.

Han riktar sig särskilt mot dem som vill göra etnisk härkomst till en avgörande politisk princip och kräver att de förklarar vilka beslut och lagändringar detta i så fall skulle leda till. Vem ska avgöra vilka som är svenskar? Vilka kriterier ska användas? Och vilka konsekvenser ska det få för människor som inte uppfyller dem?

Enligt Åkesson räcker det inte att hänvisa till principiella övertygelser utan att kunna besvara sådana frågor. Han anser att en lagstiftning där etnicitet ges avgörande betydelse skulle få orimliga konsekvenser och vara förödande för både Sverigedemokraterna och Sverige.

SD-ledaren framhåller också att partiets linje om öppen svenskhet har ett folkligt stöd som ett alternativt synsätt enligt honom saknar. Att partiet skulle börja sväva på målet i denna fråga är därför inte aktuellt.

Skiljer mellan politiker och opinionsbildare

Åkesson ägnar en betydande del av debattartikeln åt att dra en gräns mellan den fria idédebatten och det ansvar som följer med att företräda ett politiskt parti.

Han betonar att det måste finnas utrymme för olika uppfattningar och filosofiska diskussioner inom en bred nationalistisk rörelse. Enligt honom utvecklas samhället genom att argument bryts mot varandra och olika perspektiv får komma till tals.

Men han menar samtidigt att en politiker inte har samma frihet som en fristående debattör. Den som väljer att företräda ett parti måste också acceptera dess ideologiska ramverk och förhålla sig till vad som faktiskt är möjligt att genomföra politiskt.

Ett parti är enligt Åkesson inte en sammanslutning för människor som vill diskutera sina personliga övertygelser utan ett instrument för att förändra samhället genom demokratiska beslut. Han riktar därför en uppmaning till dem som främst vill ägna sig åt principiella resonemang.

– Är det allmänt filosoferande och åsiktslallande man helst ägnar sig åt, så ska man inte samtidigt vara politiker. Då får man i stället starta en blogg eller söka jobb på lämplig ledarsida.

Enligt Åkesson måste den som engagerar sig partipolitiskt förstå skillnaden mellan att ha rätt i en idédebatt och att faktiskt åstadkomma politiska förändringar.

Försvarar kompromisserna med regeringen

Den principiella diskussionen om svenskhet övergår i debattartikeln till ett bredare försvar för Sverigedemokraternas politiska strategi. Åkesson beskriver SD som ett reformistiskt parti som genom pragmatism och kompromisser successivt lyckats flytta svensk politik i den riktning partiet önskar.

Han framhåller att partiet under sina första tre mandatperioder i riksdagen förändrade det politiska landskapet och påverkade andra partiers ställningstaganden, trots att SD då saknade formellt regeringsinflytande.

Under den fjärde mandatperioden, när partiet blev stödparti åt den borgerliga regeringen, kunde det enligt Åkesson för första gången på allvar omsätta delar av sin politik i lagstiftning och ekonomiska prioriteringar.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?

Detta beskriver han som betydande framgångar som knappast någon hade vågat föreställa sig när partiet var betydligt mindre. Samtidigt konstaterar han att ett parti med omkring 20 procent av rösterna inte kan förvänta sig att få igenom hela sitt politiska program.

För att nå majoritet i riksdagen krävs förhandlingar och kompromisser med andra partier. Alternativet är enligt Åkesson att hålla fast vid varje enskilt krav, men därmed också avstå från möjligheten att påverka politiken.

Han ställer dessa två förhållningssätt mot varandra – att acceptera mindre framsteg genom kompromisser eller att stå fast vid samtliga principer och riskera att inte få igenom någonting alls.

– Men vad har man åstadkommit? Inte ett förbannat dugg.

Åkesson tillbakavisar uppfattningen att kompromisser nödvändigtvis innebär att partiet överger sina principer. Tvärtom anser han att kompromisser kan vara nödvändiga för att de långsiktiga målen överhuvudtaget ska kunna förverkligas.

Hårt angrepp på självutnämnda idéväktare

Mot slutet av debattartikeln skärper Åkesson tonen betydligt. Han påminner om att han varit engagerad i Sverigedemokraterna i drygt 31 år och följt partiets utveckling från en marginell politisk rörelse till en av Sveriges största politiska krafter.

Den framgången har enligt honom inte uppnåtts genom kompromisslös ideologisk renlärighet utan genom tålamod, politiskt hantverk och en förmåga att anpassa strategin efter de parlamentariska förutsättningarna.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskheten görs moraliskt misstänkt

Det är mot denna bakgrund han reagerar starkt på kritiker som anklagar partiledningen för att vara alltför försiktig eller för att ha kompromissat bort viktiga principer.

– Det är mot den bakgrunden extremt provocerande när egocentriska, självutnämnda idéväktare moraliserar över detta och anser sig både vara och veta bättre.

Åkesson anklagar dessa kritiker för att sätta sina egna principiella övertygelser framför möjligheten att åstadkomma politiska resultat. Han ställer också en direkt fråga till dem:

– Ärligt talat, vad fan har ni själva åstadkommit?

Några namn nämner han inte. Kritiken riktas i stället generellt mot dem som enligt hans uppfattning vill ersätta partiets etablerade ideologiska linje med egna principer eller vägrar acceptera politikens praktiska villkor.

Den som inte accepterar partilinjen får lämna

Avslutningsvis slår Åkesson fast att hans ambition är att Sverigedemokraterna ska fortsätta växa och på sikt bli Sveriges dominerande politiska kraft under flera decennier. För att lyckas med detta måste partiet enligt honom förbli en inkluderande nationalistisk rörelse som kombinerar en stark nationell identitet med pragmatisk politik.

Han försäkrar att det även fortsättningsvis ska vara högt i tak för idédebatt inom SD. Men det innebär inte att varje personlig övertygelse kan upphöjas till partiets officiella hållning.

Åkesson gör därmed klart att den interna debatten har gränser och att partiets principprogram ytterst är styrande. Han avslutar med en skarp markering som också kan läsas som en varning till de partiföreträdare som fortsätter att utmana den fastslagna linjen om svenskhet.

– Vill man vara med på den resan, så ska man stå bakom de grundläggande värderingar som kommer till uttryck i vårt principprogram. Och man ska förstå att politikens uppgift är att förändra verkligheten, inte att erbjuda en arena för personligt principrytteri. Därefter följer debattartikelns sista mening:

– Annars får man kliva av, eller bli avslängd.