LEDARE • Ett folk är mer än människor som råkar befinna sig inom samma statsgräns. Det är historia, språk, kultur, värderingar, traditioner, gemensamma erfarenheter och en känsla av samhörighet som förs vidare mellan generationer. Sverige kan erbjuda en öppen dörr in i denna gemenskap för den som verkligen vill bli svensk. Men den öppna svenskheten kan inte användas som argument för att svenskarnas egen etniska och historiska kontinuitet saknar betydelse.
Carl Eos, knuten till den nationalkonservativa tankesmedjan Oikos, vill i en krönika i Bulletin ”begrava etnonationalismen en gång för alla”. Utgångspunkten är den kritik som riktats mot Sverigedemokraternas vice partiledare Henrik Vinge efter hans resonemang om invandrare och utanförskapsområden. Eos försvarar Vinge och sammanfattar budskapet med två dörrar – den invandrare som vill bli en del av Sverige ska få en dörr in. Den som vägrar anpassa sig får ta dörren ut.
Så långt finns en grundtanke som är svår att invända mot. Problemet uppstår när Eos därifrån tar språnget till att etnonationalismen ska begravas och beskriver den som en föreställning om att staten ska vila på biologiska band. Det är att göra det väldigt enkelt för sig.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Varför just svenskarnas etnicitet?
Först bör man ställa en fråga som nästan aldrig ställs när etnonationalism diskuteras: Vems etnonationalism är det egentligen som ska begravas? Samerna betraktas som ett folk med en särskild historisk och kulturell gemenskap. Ingen skulle komma på tanken att säga till kurder att de måste upphöra att betrakta sig som ett folk därför att deras gemenskap sträcker sig över flera statsgränser. Judar, armenier, somalier och många andra folk vårdar sin historia, kultur, sina traditioner och sin känsla av gemensamt ursprung.
Det betraktas ofta som någonting positivt och skyddsvärt. Men när svenskar talar om motsvarande samhörighet hamnar diskussionen märkligt snabbt i ”blodsmystik”, rasbiologi och blodprov. Det är en gammal vänsterliberal asymmetri – andra folk förväntas vårda sin etniska identitet medan svenskar förväntas växa ifrån sin. Det vore olyckligt om denna föreställning nu också slog rot i den tankesmedja som skapats som Sverigedemokraternas idéverkstad.
Ett folk är inget DNA-register
Eos grundläggande problem är att han gör etnonationalismen till en halmgubbe. Etnicitet är inte synonymt med genetik och ett ethnos är inget släktforskningsregister. Etnisk samhörighet kan innefatta härkomst, men också språk, kultur, historia, religion, traditioner, sedvänjor, kollektiva erfarenheter och föreställningen om ett gemensamt ursprung och en gemensam framtid.
Det betyder inte att ett folk måste vara helt biologiskt slutet. Svenskarna har inte varit det. Människor utifrån har genom historien kommit hit och med tiden blivit en del av det svenska folket. Eos nämner bland annat vallonerna. Men vallonerna illustrerar snarare problemet med hans resonemang än löser det.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?
Det handlade om en mycket liten grupp människor – något tusental under ett halvsekel på var sida sekelskiftet 1500–1600 – som kom till ett land med en överväldigande svensk majoritetskultur och som över generationerna assimilerades in i denna.
Att detta fungerade bevisar inte att ett land under några årtionden kan förändra en betydande del av sin befolkningssammansättning genom omfattande migration från kulturellt, religiöst och värderingsmässigt mycket avlägsna samhällen och förvänta sig samma resultat.
Någonstans övergår gradskillnaden i en artskillnad. Assimilation förutsätter trots allt någonting att assimileras in i.
Anderson räddar inte resonemanget
Eos lutar sig tungt mot Benedict Anderson och hans klassiska beskrivning av nationen som en ”föreställd gemenskap”. Det är i grunden en helt rimlig tanke. Jag känner inte alla Sveriges miljontals svenskar. Ändå kan jag uppleva en samhörighet med dem. En skåning och en norrbottning behöver aldrig ha träffats men kan ändå uppfatta varandra som landsmän.
Men den intressanta frågan är vad denna föreställda gemenskap består av. Den uppstår inte genom magi i samma ögonblick som en myndighet utfärdar ett personnummer eller pass. Den bygger på gemensamt språk, historia, kulturella referenser, traditioner, normer, lojalitet och kollektiva minnen. Den bygger också på kontinuitet – på att någonting förs vidare från generation till generation.
Eos kommer motsägelsefullt nog själv nära detta när han skriver att svenskheten är en kulturell gemenskap som sträcker sig över generationer, att vem som uppfattas som svensk inte kan beslutas på möten eller regleras i lag och att processen ibland tar längre tid än en människas liv. Men då har vi lämnat föreställningen om nationen som någonting som godtyckligt kan fyllas med vilken befolkning som helst, bara människorna förmås lära sig svenska och följa lagen. Vi har börjat tala om ett historiskt folk.
Sverige har redan öppnat den andra dörren
Eos och Vinge använder bilden av dörren in och dörren ut. Men egentligen finns två helt olika dörrar. Den första leder in på svenskt territorium och så småningom kanske till svenskt medborgarskap. Den andra leder in i den svenska nationella gemenskapen.
Genom den första har under de senaste decennierna ett mycket stort antal människor passerat. Men långtifrån alla har därefter gått genom den andra. Och det beror knappast på att den varit låst.
Tvärtom har Sverige under decennier lagt skattemiljard efter skattemiljard på integrationsprojekt, arbetsmarknadsåtgärder, utbildning, föreningsbidrag och allehanda insatser för att människor ska bli delaktiga i det svenska samhället. Ändå har vi fått parallellsamhällen, klanstrukturer, hederskultur, islamism, religiös fundamentalism och bostadsområden där kontakten med den svenska majoritetskulturen är liten.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Med folkutbytespolitik exemplifierar Sverige den demokratiska paradoxen
Här blir föreställningen om den öppna svenskheten betydligt besvärligare i praktiken än i teorin. För naturligtvis finns det invandrare som vill bli svenskar. Som lär sig språket, identifierar sig med Sverige, anammar svenska normer och värderingar och låter den primära lojaliteten ligga här. Den öppna svenskheten är till för dem.
Men det finns också alltför många människor som inte vill detta. Att konstatera det är inte att förakta dem som människor. Däremot kan och bör vi vara kompromisslöst kritiska mot idéer och sedvänjor som de eller andra människor bär med sig när dessa står i konflikt med fundamentala svenska värderingar.
Hedersförtryck blir inte mindre förkastligt därför att det importerats. Klanlojalitet ska inte stå över svensk lag. Religiösa föreställningar som underordnar kvinnor, inskränker individens frihet eller kräver att religionen ska stå över den sekulära demokratin förtjänar ingen respekt. Om någon vill kalla förkastandet av sådana idéer för ”förakt” är det mest en semantisk fråga.
Det centrala är att skilja mellan människovärde och idévärde. Människor har ett okränkbart värde. Idéer har det inte. Dåliga idéer ska kunna kritiseras, bekämpas och i vissa fall hållas borta från det samhälle vi vill bevara. Och människor som är bärare av sådana idéer får ta dörren ut. Det säger även Eos och Vinge
”Får gå ut” – men när, hur och i vilket antal?
Men här uppstår en motsägelse i Eos och Vinges resonemang. ”Den som vägrar får gå ut” låter handlingskraftigt. Men vilka ska gå ut? Hur många? Hur ska det gå till? Och när?
För samtidigt som dörren ut målas upp konstaterar Eos och Vinge att utanförskapsområdena kommer att finnas kvar under många decennier och att parallellsamhällena kommer att ta mer än en generation att avveckla. Det är två besked som är svåra att få ihop. Antingen accepterar vi att stora grupper människor som inte vill assimileras ska leva kvar generation efter generation i parallella samhällen, eller så menar vi på allvar att den som permanent avvisar den svenska samhällsgemenskapen ska lämna landet.
Sverigedemokraternas väljare har rätt att fråga vad ”dörren ut” betyder i praktiken. Särskilt efter en valrörelse där partiet lovade att ”göra Sverige till Sverige igen”.
Antalet spelar roll
Det finns en variabel som nästan alltid försvinner i de vackra resonemangen om integration och öppen svenskhet – antalet. En människa kan assimileras. En familj kan assimileras. Små grupper kan över generationer smälta samman med majoritetsbefolkningen tills ursprunget inte längre har någon större betydelse.
Men därav följer inte att hur många som helst kan göra det samtidigt. Assimilation kräver en assimilerande majoritetskultur. Om invandringen blir så omfattande att människor bosätter sig i områden där nästan alla grannar har utländsk bakgrund, där andra språk än svenska dominerar och där ursprungslandets religiösa, kulturella och sociala strukturer kan reproduceras generation efter generation – vad är det då man ska assimileras in i?
Det är den avgörande skillnaden mellan den historiska invandring som Eos gärna hänvisar till och den demografiska omvandling Sverige genomgått under de senaste årtiondena. Det är inte samma fenomen i olika storlek. Skalan förändrar själva förutsättningarna – från något naturligt som sker i mötet med det svenska samhället, till något som mest bara är tomma politiska fraser och ska läras ut i broschyrer från staten.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskheten görs moraliskt misstänkt
Frågan är om löftet att göra Sverige till sverige igen och att den som inte vill in ska visas på dörren ut gäller – även om det skulle visa sig handla om en miljon människor där många har tilldelats svenskt medborgarskap och ännu fler uppehållstillstånd men ändå fortfarande befinner sig på fel sida tröskeln.
Det Sverigedemokraterna jag känner och har röstat på är ett parti som inte köpt de andra partiernas och proffstyckarnas påståenden om att invandringsproblemen berör endast ett litet fåtal medan den överväldigande majoriteten som kommer hit längtar efter att bli en del av den svenska kulturen, de svenska värderingarna, den svenska sekulära demokratin och så vidare.
Man har inte varit naiva, som tidigare S-ledaren Stefan Löfven i ett berömt uttalande tvingades erkänna sig ha varit. Man har förstått, man har insett, man har haft ögonen öppna. Nu låter Eos och Vinge och några till som om också de tror att det handlar om en klick på marginalen som ska genom dörren som det står ”Ut” på. Andra SD-profiler hävdar plötsligt att det inte är någon skillnad mellan att vara svensk medborgare och att vara svensk.
Kritik är inte människoförakt
Eos skriver föraktfullt om den ”tuffhöger” som kritiserat Vinge och buntar senare ihop etnonationalister, radikaler på X och rena rasister. Detta samtidigt som han paradoxalt anklagar dem för att vara de som uttrycker förakt för grupper av människor.
Jag har kritiserat Eos resonemang på X. Men jag gör det inte därför att jag föraktar somalier eller andra invandrare som människor på rasbiologisk grund. Jag kräver inte DNA-prov vid nationsgränsen och tror inte att den vars farfarsfar föddes utanför Sverige därmed för evigt måste vara utestängd från svenskheten.
Jag kritiserar resonemanget därför att jag vill veta hur Sverige ska förbli svenskarnas land när den demografiska och kulturella utvecklingen gått kraftigt och snabbt i motsatt riktning. När Sverige tar emot lika många invandrare på ett år som vi gjorde på tusen år innan.
Det är en legitim fråga. Och den blir inte mindre legitim bara därför att några människor uttrycker sig hätskt på X i besvikelse över att företrädare för det parti man röstat på börjat sväva på målet.
Eos låter företrädare för den mest extrema etnonationalistiska hållningen definiera hela begreppet. Eftersom han gillar att namndroppa prominenta statsvetarexperter på nationalism, borde han vinnlagt sig om att vara lite bättre påläst om vad etnicitet är.
Begrav inte det svenska folket med halmgubben
Sverigedemokraternas öppna svenskhet och etnonationalism är inte varandras motsatser. Öppen svenskhet är tvärtom en form av etnonationalism. Den beskriver hur en människa som kommer utifrån kan bli en del av det svenska folket och att det kräver mer än ett papper på att man är svensk medborgare, precis sådant som ingår i definitionen på etnicitet.
Men Sverigedemokraterna har varit dåliga på att sätta en gräns för den öppna svenskheten. Den tidigare C-ledaren Annie Lööf sa i ett uppmärksammat inslag i SVT Agenda 2011 att hon inte såg några problem med att släppa in 30-40 miljoner afrikanska migranter i Sverige. Till och med den tämligen vänsterliberala programledaren Anna Hedenmo reagerade starkt och frågade ”Men vad händer med det svenska då?”
Lööf låtsades inte begripa frågan utan svarade något i stil med att alla som kommer till Sverige och slår sig ned här är väl svenskar. Enligt C-ledaren räckte det med att man kom hit och ”bidrog till välfärden” genom att jobba för att vara svensk. Nu har ju en betydande andel av de som kommit inte bidragit till välfärden utan tvärtom belastat den. Men det faktumet åsido så har Sverigedemokraterna insett att det krävs lite mer än så för att bli svensk.
100 000 år av evolution räknas också
Det är gott så. Men den möjligen obekväma frågan behöver ändå ställas. Även om 30-40 miljoner afrikanska migranter kom till Sverige och uppfyllde alla krav på Sverigedemokraternas öppna svenskhet, vore det något som partiet skulle acceptera? Skulle svenskarna – som Eos hävdar inte är rasister – känna sig bekväma med det? Jag tror inte det. Öppen svenskhet är ett erbjudande som kan ges på marginalen.
Rasister eller inte, så vill nog de flesta av oss att majoriteten nordbor ska fortsätta se ut som nordbor, ha sina rötter i de nordiska folken. Enligt ”Ut ur Afrika”-teorin härstammar vi alla från människor som utvandrade från Afrika för 50 000–200 000 år sedan. Men evolutionen har gjort mycket med oss sedan dess beroende på var på jorden vi hamnat.
Det är tillåtet att vilja utplåna dessa skillnader men det är också tillåtet att vilja bevara dem som – inte hela – men en del av det etniska som särskiljer olika folk. Och om man vill det behöver man sätta en tämligen restriktiv gräns för invandringen, med eller utan öppen svenskhet. Sverige har med råge redan passerat den gränsen och om Sverigedemokraterna menar allvar med att vilja göra Sverige till Sverige igen, så måste man våga ta i den materien också.
Etnonationalismen beskriver varför något som kan kallas ett svenskt folk överhuvudtaget existerar som en historisk gemenskap, varför denna gemenskap har ett värde och varför svenskarna har samma rätt som andra folk att vilja bestå som folk och vara en helt dominerande majoritet i sitt eget land. Etnisk samhörighet innefattar språk, kultur, historia, religion, traditioner, sedvänjor, kollektiva erfarenheter och föreställningen om ett gemensamt ursprung och en gemensam framtid.
Men den innefattar också härkomst. Det behöver inte innebära obligatoriska blod- och DNA-prov, rasrenhet, blodsmystik eller stängda dörrar för varje människa vars släktträd någonstans förgrenar sig utanför Sveriges gränser – även om vi faktiskt godtar ganska långtgående sådant tankegods för andra folk och även i lagen inskrivna etniska minoriteter i vårt eget land.
Men den innebär ett erkännande av det svenska folkets kontinuitet. Sverige är inte bara en geografisk yta och juridisk konstruktion. Att var en del av Sverige och den svenska samhörigheten innebär att vara en del av det som ingår i begreppet etnicitet. Somligt går att förvärva om viljan finns. Annat är svårare, som att hoppa över 100 000 år av evolution.
Sverige var de etniska svenskarnas land i närmare tusen år. I mitten av nittonhundratalet beslutade en klick politiker att Sverige inte längre skulle vara det och genomdrev det beslutet på några decennier med en exempellöst aggressiv massinvandringspolitik och utan mandat från väljarna. Som en motreaktion uppstod och växte Sverigedemokraterna till ett av landets största partier.
Om löftet att ”göra Sverige till Sverige igen” betyder något mer än bättre integration, hårdare straff, något lägre invandring och snyggare statistik måste det också handla om kultur, identitet, demografi och kontinuitet. Men också om härkomst. Annars gör man inte Sverige till Sverige igen. Då administrerar man bara det nya Sverige en aning bättre. Det verkar vara vad Eos och Vinge vill. Det är garanterat inte vad Sverigedemokraternas kärnväljare vill.
