Robotarna är på väg att bli en del av vår vardag. De ska städa, laga mat, fungera som personliga tränare och – kanske mest kontroversiellt – ta hand om oss när vi blir gamla och skröpliga. Teknikutvecklingen går snabbt, men frågan är om det verkligen är robotarna som ska rädda äldreomsorgen – eller om de i slutändan riskerar att göra problemet ännu större.

I ett labb i nordvästra London rör sig tre svarta metallhänder med kuslig precision. De har fem fingrar, leder som våra egna – och ambitionen att bli nästa stora hjälp i hemmet.

Rich Walker, grundare av företaget Shadow Robot, beskriver sin vision som ”den hjälpsamma roboten – den som gör livet bättre och tar hand om allt från städning till vård”.

LÄS ÄVEN: Hemtjänst-Mahamad i Vänersborg berättar: ”Jag var kåt”

Bakgrunden är en växande kris i äldreomsorgen. I Storbritannien saknas över 130 000 vårdanställda, och två miljoner äldre lever med ouppfyllda vårdbehov. Samtidigt ökar andelen över 65 år snabbt – en utveckling som känns igen även i Sverige.

För att möta bristen investerar flera länder nu miljardbelopp i robotteknik för vård och omsorg. Men frågan kvarstår: vill vi verkligen bli omhändertagna av maskiner?

Japans försprång – och fallgroparna

Japan, med världens mest åldrande befolkning, har redan börjat använda robotar i äldreomsorgen. Tre modeller testades i en studie: HUG, ett slags avancerad gåstol som hjälper till vid lyft. Paro, en mjuk sälrobot som stimulerar personer med demens, och Pepper, en liten humanoid robot som leder gymnastikpass.

Förväntningarna var höga – men resultatet bland vårdpersonalen blev svalt. Robotarna krävde ständig rengöring, laddning och felsökning. En av dem väckte till och med oro hos en vårdtagare som blev alltför fäst vid sin elektroniska följeslagare.

Forskarna bakom försöken har förbättrat tekniken sedan dess, men slutsatsen var tydlig: robotarna skapade merarbete snarare än avlastning och frågan när brytpunkten för när det blir tvärtom infinner sig är obesvarad.

”Vi vill inte ta hand om roboten – vi vill att roboten tar hand om oss”

Professor Praminda Caleb-Solly vid University of Nottingham försöker nu få robotarna att fungera i verkligheten. Genom nätverket Emergence samlar hon forskare, företag och äldre själva för att ta reda på vad människor faktiskt vill ha.

Bild: AIREC.

Önskemålen handlar sällan om superintelligens, utan om praktiska saker: robotar som kan tala, förstå, anpassa sig till våra behov – och framför allt klara sig själva.

Jakten på den perfekta handen

För att en robot verkligen ska kunna hjälpa i vården krävs mänsklig fingerfärdighet. Shadow Robots metallhand har redan 100 sensorer och kan lösa en Rubiks kub, men att klippa med sax eller ta upp ett ömtåligt glas är fortfarande en utmaning.

Forskare som Jenny Read leder projekt där man studerar djurs rörelsemönster för att skapa mer följsamma och energieffektiva robotar. I Danmark försöker ingenjören Guggi Kofod ersätta motorer med konstgjorda muskler – mjuka material som drar ihop sig som verkliga muskler.

Hans drivkraft är personlig: flera av hans närstående har dött i demenssjukdom. ”Om vi kan bygga system som minskar deras rädsla och gör livet drägligare, då är det värt allt,” säger han.

Välfärdens nya dilemma

Tekniken utvecklas snabbt, men flera forskare ser också risker med utvecklingen. Dr. James Wright, som följt robotexperiment i japanska äldreboenden, menar att tekniken i praktiken kan leda till ännu större effektiviseringar och nedskärningar snarare än bättre omsorg. Om robotarna införs för att spara pengar snarare än för att förbättra vården, kan resultatet bli större, mer standardiserade boenden där personalen får allt mindre tid för mänsklig kontakt.

LÄS ÄVEN: Kvinna död efter sexövergrepp inom hemtjänsten i Vänersborg

Andra forskare är mer optimistiska. AI-professorn Gopal Ramchurn framhåller att robotar sannolikt kommer att spela en växande roll inom vården, eftersom personalbristen är så omfattande. Samtidigt betonar han vikten av att utvecklingen styrs på ett ansvarsfullt sätt, så att tekniken används som ett stöd för människor som ger mervärde – inte tvärtom ett sätt att spara ännu mer pengar.

Samma tankar i Sverige

I Sverige pågår redan liknande diskussioner. Forskare vid Umeå universitet tror att robotar kommer att behövas i äldreomsorgen inom en snar framtid. Vi måste hitta lösningar på den demografiska obalansen. Det menar professor Helena Lindgren.

Fackförbundet Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro ser möjligheter – men också gränser. Robotar kan minska arbetsskador vid tunga lyft, tror hon. Men understryker också vikten av att den mänskliga kontakten inte försvinner som en följd. ”När jag blir gammal kan en robot gärna duscha mig, men jag vill ha en människa vid min sida när jag går ut på promenad.”

Mellan framtidstro och förtroendekris

Robotarna är på väg, vare sig vi vill eller inte. De kan bli en räddning för en pressad välfärd – men också en symbol för ett samhälle som hellre satsar på maskiner än människor.

Och om robotarna en dag verkligen tar över äldreomsorgen återstår frågan: vem ska betala skatt som finansierar välfärden som de oavlönade robotarna inte bidrar med? Blir det en ond ekonomisk cirkel i stället för en lösning?