Hanif Bali: ”Sverige finns till för svenskarna” – rasar mot undantag i lönekravet

Under många år har debatten om arbetskraftsinvandring handlat om företagens behov av arbetskraft. Men bakom regeringens nya kompromiss döljer sig en betydligt större konflikt. Är Sverige i första hand en nation och en välfärdsstat – eller en marknad där företag ska kunna rekrytera arbetskraft från hela världen? I intervjuer med Samnytt ger Hanif Bali och Ludvig Aspling (SD) två perspektiv på samma fråga. De är överens om att den gamla modellen misslyckades. Men de är inte överens om vad som händer nu.

Regeringen presenterade nyligen nästa steg i reformen av arbetskraftsinvandringen. Huvudregeln blir att den som söker arbetstillstånd ska ha en lön motsvarande 90 procent av medianlönen, vilket efter årets uppräkning motsvarar omkring 33 000 – 35 000 kronor i månaden.

Samtidigt införs undantag för vissa yrkesgrupper som bedöms lida av kompetensbrist, däribland vissa specialistyrken inom teknik, life science och andra områden. För dessa sätts gränsen lägre, på 75 procent av medianlönen, alltså omkring 27 000 kr.

LÄS ÄVEN: Tidöregeringen mjukar upp lönekrav för vissa arbetsinvandrare

Regeringen framhåller reformen som en kraftig åtstramning jämfört med det tidigare systemet och menar att den ska minska missbruket av arbetskraftsinvandring samtidigt som svenska företag fortsatt ska kunna rekrytera kompetens som inte finns att tillgå på den inhemska arbetsmarknaden.

Vad regeringen gör nu är att de urholkar hela den här principen genom att införa helt godtyckliga gränsdragningar.

Hanif Bali

Men kort efter beskedet fylldes X och andra sociala medier av kritik, inte minst från profiler inom den borgerliga och invandringskritiska sfären. Kritikerna menade att regeringen visserligen höjer lönegolvet men samtidigt öppnar nya kryphål genom undantagen.

Frågor ställdes om vem som drivit fram de särskilda reglerna, varför vissa yrkesgrupper ska omfattas av lägre krav och om reformen riskerar att återskapa samma problem som den var tänkt att lösa. Debatten kom snabbt att handla om betydligt mer än bara lönenivåer.

Men en av de skarpaste kritikerna kommer från oväntat håll. Den tidigare moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, som säger sig ha varit med och utvecklat medianlönemodellen som dagens lönekrav bygger på, menar att regeringen nu riskerar att undergräva själva grundtanken bakom reformen.

Hanif Bali är tidigare riksdagsledamot för Moderaterna och en av de mest profilerade rösterna i svensk migrations- och integrationsdebatt under de senaste två decennierna.

Född i Iran och uppvuxen i Sverige gjorde han sig känd som en frispråkig kritiker av både svensk migrationspolitik och den egna borgerlighetens syn på globalisering och arbetskraftsinvandring.

Under sin tid i riksdagen arbetade han bland annat med migrations- och arbetsmarknadsfrågor och var en av de moderater som tidigt drev på för en stramare invandringspolitik.

Enligt Bali var poängen med medianlönen att skapa en enkel och tydlig princip där arbetskraftsinvandring endast skulle ske på nivåer där invandraren i huvudsak blir nettobetalare till välfärdssystemet.

Genom att införa undantag för vissa yrkesgrupper öppnar regeringen enligt honom för nya gränsdragningar, särregler och framtida kryphål.

– Vad regeringen gör nu är att de urholkar hela den här principen genom att införa helt godtyckliga gränsdragningar, säger han till Samnytt.

För Bali handlar konflikten därför inte om att lönekraven blivit för höga, utan om att regeringen enligt honom överger den modell som från början skulle göra systemet enkelt, förutsägbart och motståndskraftigt mot politisk detaljstyrning.

Världens mest liberala system

När Alliansregeringen öppnade upp arbetskraftsinvandringen 2008, under Fredrik Reinfeldt, skapades ett av världens mest liberala system.

LÄS ÄVEN: Reinfeldt vill behålla fri arbetskraftsinvandring

Tanken var att företag själva skulle avgöra vilken arbetskraft de behövde. Staten skulle inte lägga sig i. Resultatet blev dock något annat än vad många föreställt sig.

Lönedumpning, det är något som de övriga regeringspartierna inte har så mycket emot, det är min uppfattning. De hade varit nöjda med att hålla kvar det systemet vi hade. // Man märker att vissa människor har ingen som helst problem med att vi ska ha ett ganska extremt klassamhälle.

Ludvig Aspling (SD)

Under åren som följde växte kritiken. Arbetskraftsinvandring förekom inte bara inom kvalificerade branscher utan också inom lågkvalificerade yrken där lönerna var låga och där det redan fanns arbetskraft i Sverige.

Samtidigt började frågor ställas om anhöriginvandring, bidragssystem och kostnader som hamnade hos kommunerna. När Tidöpartierna tog över makten höjdes lönekravet kraftigt.

Enligt Ludvig Aspling (SD), har antalet arbetstillstånd redan minskat med över hälften sedan de första skärpningarna infördes.

Ludvig Aspling är Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson och ledamot av riksdagens socialförsäkringsutskott. Sedan Tidöavtalet slöts har han varit en av partiets mest centrala företrädare i frågor som rör migration, arbetskraftsinvandring, medborgarskap och integration.

Aspling har under flera år profilerat sig som en förespråkare för kraftigt minskad invandring och skärpta krav för uppehållstillstånd, samtidigt som han haft en nyckelroll i förhandlingarna mellan SD och regeringspartierna kring den nya migrationspolitiken.

LÄS ÄVEN: SD och KD i gemensamt förslag för att skärpa kraven för arbetskraftsinvandring

Aspling bekräftar att Sverigedemokraterna egentligen inte ville ha några undantag alls utan det är något som samarbetspartierna har drivit på.

– Vi tycker ju kanske egentligen inte att de här undantagen är nödvändiga. Men det har varit väldigt viktigt för de andra regeringspartierna, säger han.

För SD handlar kompromissen om att acceptera ett mindre dåligt alternativ.

Mycket av kritiken nu handlar ju om lönedumpning och att incitamenten för att höja lönerna till yrken där det kanske finns brist, täpps igen då. Då kan man anställa folk till betydligt lägre löner än vad marknaden egentligen borde kräva. Vad säger du om den kritiken?

– Lönedumpning, det är något som de övriga regeringspartierna inte har så mycket emot, det är min uppfattning. De hade varit nöjda med att hålla kvar det systemet vi hade. Han fortsätter:

– Vi har nu en ganska avsevärd skärpning. Innan vi tog över så var det 13 000 som var lönetröskeln. Nu är det 35 000 för 90 procent av alla arbetstagare och 10 procent som träffar under taket ungefär. Så att säga att det är vi som sysslar med lönedumpning är inte helt korrekt eftersom vi har mer än fördubblat lönekravet.

LÄS ÄVEN: EU och Indien i stort handelsavtal – öppnar för massiv invandring

Du menar att utan den pressen som kommer från SD så hade det gamla systemet i princip fortsatt?

– Ja, det är klart. Man märker att vissa människor inte har något som helst problem med att vi ska ha ett ganska extremt klassamhälle.

Aspling medger samtidigt att risken för lönepress är verklig.

Här uppstår också den tydligaste skiljelinjen mellan Bali och Aspling. Medan Bali menar att regeringens undantag för vissa bristyrken riskerar att urholka hela medianlönemodellen, anser Aspling att kritiken delvis bygger på ett missförstånd.

Enligt SD-toppen handlar undantagen inte om de typer av lågkvalificerade arbeten som Bali varnat för, utan om ett begränsat antal specialistyrken där regeringen bedömer att det råder verklig kompetensbrist. Bali är dock inte övertygad.

Han ifrågasätter varför exempelvis kemiingenjörer ska omfattas av lägre lönekrav än andra yrkesgrupper och menar att staten därmed åter börjar göra godtyckliga gränsdragningar. Enligt honom var styrkan med medianlönemodellen just att den byggde på en enkel princip – om ett företag verkligen behöver en viss kompetens ska det också vara berett att betala en lön över medianen.

När vissa yrken får särskilda undantag uppstår, enligt Bali, frågor om vilka branscher som lyckats påverka politiken och varför just dessa ska få tillgång till arbetskraft till lägre lönekostnad.

Aspling å sin sida framhåller att reformen trots undantagen innebär en dramatisk skärpning jämfört med det tidigare systemet och att Sverigedemokraterna i grunden hade föredragit ännu färre undantag.

Mannen bakom medianlönemodellen

Efter att ha lämnat riksdagen har Hanif Bali fortsatt att vara en inflytelserik debattör, inte minst genom sociala medier, där han ofta kombinerar ekonomiska, demografiska och kulturella perspektiv i sina analyser av svensk politik.

Det finns ingen poäng med att ha ett Sverige som är bättre än svenskarna. Om man nu tror att det ens går att skapa. Så vad är poängen? Varför ska aktiebolag i Sverige vara bättre än vad svenskarna kan ta del av? Finns svenskarna till för Sverige, eller finns Sverige till för svenskarna? Det är den stora konflikten här.

Hanif Bali

I dag arbetar han inom IT-sektorn, men deltar fortfarande regelbundet i samhällsdebatten. I intervjun med Samnytt gör Bali ett anspråk som få utanför den politiska sfären känner till.

LÄS ÄVEN: Bali: Demografin kan omöjliggöra framtida högerregeringar

Han menar att själva konstruktionen bakom dagens lönekrav bygger på ett förslag som han själv utvecklade inom Moderaterna för flera år sedan.

Bakgrunden var en växande insikt om att arbetskraftsinvandring i ett välfärdssamhälle inte fungerar som i en ren marknadsekonomi.

– En person som kommer till Sverige tar inte bara ett jobb. Med tiden följer också familj, skolor, sjukvård, pensioner och andra delar av välfärdsstaten.

Balis slutsats blev att arbetskraftsinvandringen måste kopplas till en nivå där invandraren i huvudsak blir nettobetalare till systemet. Medianlönen blev den naturliga gränsen.

– Vid vilken inkomstgräns är man nettobetalare till systemet och vid vilken gräns är man nettomottagare? Det är ungefär runt medianlön, säger han.

Enligt Bali var poängen att skapa ett enkelt, transparent och automatiserat system. Inte att låta myndigheter avgöra vilka yrken som är fina nog eller vilka företag som ska få undantag.

Det är också därför han reagerar så starkt på den nya kompromissen.

– Vad regeringen gör nu är att de urholkar hela den här principen genom att införa helt godtyckliga gränsdragningar.

Ett nytt klassamhälle växer fram

Både Bali och Aspling återkommer till samma tema – framväxten av ett låglöneskikt. Aspling beskriver hur människor i praktiken kan tvingas dela små lägenheter och leva på villkor som få svenskar skulle acceptera. Han menar att delar av borgerligheten historiskt sett inte haft några större invändningar mot den utvecklingen.

Bali använder i stället taxibranschen som exempel. Han minns en tid då taxichaufförer ofta var välorienterade människor som kunde försörja en familj, köpa bostad och bygga ett stabilt liv.

Sedan förändrades branschen. Tekniken sänkte trösklarna. Konkurrensen ökade. Priserna pressades. Och enligt Bali sjönk också kvaliteten.

– Det blev bara billigare, det blev bara sunkare och billigare, säger han.

Han beskriver utvecklingen som en form av ”enshittification” – ett begrepp som används för att beskriva hur system gradvis försämras när allt fokus hamnar på prispress.

– Det är billigare, det är många många fler, men det är också sämre.

I hans ögon riskerar samma sak att ske på allt fler delar av arbetsmarknaden. Fler människor. Lägre kostnader. Men också lägre kvalitet, sämre villkor och mindre incitament att investera i produktivitet.

Anhöriginvandringen – elefanten i rummet

En annan fråga som återkommer i båda intervjuerna är vad som händer efter att arbetstillståndet beviljats. Bali väckte debatt när han på X beskrev ett scenario där en person kommer till Sverige genom arbetskraftsinvandring, därefter tar hit sin familj och slutligen får tillgång till omfattande välfärdssystem genom anhöriga.

Han medger att det är svårt att veta exakt hur vanligt fenomenet är, men menar att det pekar på en reell problematik.

Enligt honom räcker det inte att titta på individens anställning. Man måste också titta på de långsiktiga konsekvenserna för välfärdsstaten. Här möter han faktiskt inte något större motstånd från Ludvig Aspling.

Tvärtom. När Samnytt tar upp kritiken svarar SD-toppen:

– Den risken finns absolut. Han fortsätter:

– Vi är fullt medvetna om den här problematiken. Det här missbruket är enormt.

LÄS ÄVEN: EU i avtal med Bangladesh – öppnar för mer invandring

Aspling pekar samtidigt på att regeringen arbetar med nya försörjningskrav för anhöriginvandring och att flera av de mest problematiska uppläggen inom personlig assistans nu ska stoppas.

Men även här går Bali längre. Han menar att regeringen fortfarande lämnar dörrar öppna för upplägg som på sikt kan leda till stora kostnader för kommuner och välfärdssystem.

LÄS ÄVEN: Tidöregeringen mildrar migrationslinjen och pausar ”tonårsutvisningar” efter kritik

Är Sverige en nation eller en marknad?

Ludvig Aspling menar att Tidö i nuläget egentligen inte har några problem med vad han beskriver som ganska extremt klassamhälle, där det alltså finns en grupp som jobbar för långt under vad svenskar skulle kunna jobba för. Hur vill du kommentera det?

– Jag vet inte exakt vad han åsyftar, så jag ska inte dra några slutsatser. Men det här är ursprungligen från det moderata partiprogrammet, hela konstruktionen.

Till slut landar diskussionen i något som är betydligt större än arbetstillstånd, medianlöner och undantagsyrken.

Det handlar om synen på Sverige. Under de senaste decennierna har stora delar av den ekonomiska debatten utgått från att fler människor, mer rörlighet och större arbetskraftsutbud i grunden är något positivt. Vi frågar Hanif Bali:

Du har ofta kritiserat hur migration påverkar samhällskontraktet. Finns det en punkt där arbetskraftsinvandring upphör att vara en ekonomisk fråga och blir en fråga om nationell sammanhållning?

– Ja, alltså, såklart. Det finns ingen poäng med att ha ett Sverige som är bättre än svenskarna. Om man nu tror att det ens går att skapa. Så vad är poängen? Varför ska aktiebolag i Sverige vara bättre än vad svenskarna kan ta del av? Finns svenskarna till för Sverige, eller finns Sverige till för svenskarna? Det är den stora konflikten här. Han fortsätter:

– Sverige finns till för svenskarna. Det är inte bara ett aktiebolag. Det är en gemensam konstruktion skapad av svenskarna för att företräda svenska folkets intresse. Bali utvecklar:

– Det är inte vårt intresse att vi ska ha 10 miljoner jätteduktiga kineser här. De kan vara fenomenalt duktiga, men det är inte vårt intresse. Vi kan inte upprätthålla en demokrati som kommer företräda svenska folkets intresse då.

LÄS ÄVEN: Migrationsverkets insida: Klaner, svenskar i minoritet och tystnadskultur

Det är också här den verkliga konfliktlinjen framträder. För företagen handlar arbetskraftsinvandring ofta om kompetensförsörjning och tillväxt.

För Bali handlar den om nationell sammanhållning, välfärdsstatens långsiktiga hållbarhet och bevarandet av ett samhälle med hög tillit.

För Aspling handlar den om att minska låglöneinvandringen och återta kontrollen över ett system som länge varit alltför generöst.

Men även om vägarna skiljer sig åt är båda överens om en sak – den gamla modellen med arbetskraftsinvandring till låga löner har spelat ut sin roll.

Det som nu återstår att avgöra är om regeringens kompromiss är början på ett nytt, stramare system – eller om undantagen bara är första steget mot nya kryphål.