DEBATT • För 150 år sedan började den stora urbaniseringen i Sverige. Då bodde 90 procent av befolkningen på landet. Idag bor 90 procent av befolkningen i städer. Det orsakades inte av jordbruksrevolutionen eller den industriella revolutionen.
Bara för att jordbruket blir effektivare betyder det inte att man måste flytta till stan. Det går att bygga fabriker även på landet. Den som varit utanför storstaden kanske upptäckt att det finns fabriker på landet än idag.
Urbaniseringen är alltså inte en självklar och naturlig utveckling utan har till stor del skapats genom politik och lagar. Huruvida det är avsiktligt kan man spekulera i, men det är allmänt känt att folk i städer är lättare att beskatta och styra fysiskt och mentalt. Lagar skrivs i huvudstaden. Av personer som bor i huvudstaden. Som pratar om miljö. Och skanderar att Hela landet ska leva! Samtidigt som de stryper det.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Stad och land har sina egna naturliga fördelar och nackdelar. Storstäder kan nyttja stordrift och ekonomisk specialisering eftersom många bor på en liten yta. Det ger tillgång till ett rikt utbud på butiker, nöjesliv, restauranger, utbildningar. Nackdelen är höga priser, trängas på liten yta, åka pendeltåg, den allmänt låga livskvalitén och att nötas mot mångkulturen.
Landsbygden har fördelar som låga kostnader på mark, gott om plats, friluftsliv, livskvalitet, homogenitet, trygghet, och ett mentalt befriande avstånd till politiker. Den främsta nackdelen är stora avstånd och klen tillgång till typiska storstadsnöjen.
Totalt sett finns alltså inga självklara naturliga fördelar med staden, varken för individen eller ett företag. Men lagarna skapar ekonomiska fördelar för staden, vilket driver på urbaniseringen. Landsbygdens naturliga ekonomiska fördelar omintetgörs av lagar som ställer samma krav på landsbygden som på storstäder.
Billigt att driva byskola
Byskolan är ett typiskt exempel. Vi hör ständigt att de måste läggas ner för att de är olönsamma. Det är egentligen ingen konst att få en liten byskola att gå runt. Det skulle kosta lika mycket per elev i en skola på landet, med 30 elever på 1 lärare, som i en skola i staden, med 1 500 elever på 50 lärare (1500/50 = 30). Med tanke på kringkostnaderna skulle det till och med vara billigare på landet.
Men det blir ekonomiskt omöjligt när skollagen, som skrivits för stordrift i storstäder, kräver att det ska finnas “behöriga” lärare i alla olika ämnen, en matsal som serverar halal, skolsköterska som delar ut p-piller och övar kondompåträdning, rektor som går på kurser, samt kurator och psykolog som tar hand om det psykiska lidande som allt detta skapar.
Om landsbygden fick ordna skola på egna villkor, som det passade den själv, där man till exempel fokuserar på kunskaper i stället för byråkrati och värdegrund, då skulle det inte vara några som helst problem att driva skola i varenda by i Sverige. Det finns många möjligheter göra det ännu billigare, som gymnastik i friska luften och matsäckslunch. Ett exempel.
En grundskoleklass med 30 elever i Huddinge, en av Sveriges största kommuner, kostar i genomsnitt 200 000 kronor per månad! Du kan själv göra en enkel uppskattning av vad det skulle kosta i lokalhyra och en lärarlön varje månad för att driva en liten byskola om man slapp skollagen.
Ju mer lag från centralmakten, desto mer standardisering och stordrift, desto svårare för landsbygden, och desto mer förtvinar den. Därför blir lilla skolan “olönsam”, läggs ner och eleverna bussas till skolor som drivs i industriell skala. Statsbidrag och politiska slagord rår inte på så starka krafter.
Från lokal lag och landskapslag till Sveriges rikes lag
Med kristnandet av Sverige trädde skrivkonsten in i rätten. Innan dess hade lagen utgjorts av muntliga traditioner och lokala sedvänjor som vuxit fram och anpassats efter lokala behov. Lagmän höll ting där konflikter löstes och rätt skipades på det sätt som passade befolkningen bäst. Eftersom lagen var muntlig var den enkel, konkret och jurisdiktionen geografiskt begränsad.
Från 900-talet e.Kr. började lagar skrivas ner för varje landskap. Dessa så kallade landskapslagar varierade ännu en hel del sinsemellan men detta var det första steget mot centraliserad lag. På 1350-talet ersattes landskapslagarna av kung Magnus Erikssons Landslag och Stadslag. Lagens centralisering tog ett stort kliv och det var därmed slut med lokala variationer.
Men i och med att det var särskilda lagar för land och stad var det ändå ett erkännande av att land och stad hade olika behov. År 1734 ersattes alltihop av Sveriges rikes lag. En lag för alla. Alla för en lag. Mycket praktiskt för regenten, mindre praktiskt för undersåtarna.
Centraliseringen har sedan dess fortsatt med oförminskad styrka. Vi har nu EU-lag och FN-konventioner på global nivå över oss. Heltidsavlönade lagskrivare producerar tiotusentals sidor (på riktigt!) med nya lagar åt oss medborgare varje år. En rimlig delteori om romarrikets undergång säger att imperiet kvävdes under sina egna lagar.
Lokal självstyrelse avskaffas med centraliserad lag
I vår grundlag, Regeringsformen från 1974, finns nu bara spår kvar av den lokala självstyrelsen:
”Den svenska folkstyrelsen … förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.” (Regeringsformen 1 kap. 1 §)
I praktiken är det inte mycket kvar ens av den kommunala självstyrelsen eftersom ett antal lagar dikterar för kommunerna vilka verksamheter de måste bedriva och hur det ska göras. När de uppfyllt Skollagen, Socialtjänstlagen, Hälso- och sjukvårdslagen, Plan- och bygglagen, Miljöbalken, Bosättningslagen (påtvingad massinvandring) finns inte mycket lokal budget och handlingsutrymme kvar.
Ju mer uppgifter som tvingas på kommunerna desto mera sväller deras organisationer. Jämför dagens kommunalpalats med de små men fullt tillräckliga rådhusen i våra gamla städer. Hur bidrar ditt lokala kommunpalats till din livskvalité?
Lag skriven för staden kväver landsbygden
Den enhetliga lagen tenderar att utgå ifrån huvudstadens förutsättningar. Det är där lagskrivarna bor och lobbyisterna verkar. Kunskapen och intresset för livet utanför stadsmurarna är begränsat. Förutom när det gäller naturresurser, energiförsörjning och möjligheter till beskattning.
När stadslag tillämpas på landsbygden försvinner landsbygdens unika konkurrensfördelar och kvar blir bara nackdelarna. Det gör landsbygden olönsam, den förtvinar och avfolkas. Kärnan i problemet är de indirekta kostnader som lagen tvingar på. Det ska vara samma både för stad och land, både för stordrift och småskalighet.
Tänk dig att driva en korvkiosk och lagen tvingade dig att anställa en VD, ekonomichef, personalchef, miljöchef, jurist och företagsläkare. Vid stordriften fördelas de fasta kostnaderna på många enheter, men i småskalighet endast på ett fåtal. Det gör småskaligheten jämförelsevis dyr per enhet och därmed artificiellt olönsam.
Exemplet med byskolan illustrerar landsbygdens kärnproblem. Det går igen på många områden. Den enhetliga lagen kräver att det lilla samhällets styre tillhandahåller precis samma tjänster och byråkrati som storstaden, även om invånarna själva skulle nöja sig med att organisera sitt samhälle enklare.
Det är med andra ord bristen på självstyrelse och möjlighet till lokal anpassning som tar död på landsbygden. Det är samma självstyrelse som Regeringsformen talar så högtidligt om, men som i praktiken begränsar sig till kommuninvånarnas rätt att välja vilka som sitter i kommunfullmäktige för att uppfylla de obligatoriska lagarna. Det finns många andra exempel på detta problem:
- Som med byskolan är det med kommunen själv. Sverige bestod en gång av 3 000 socknar. Det var korta avstånd mellan sockenstämman och invånarna. Många beslut fattades lokalt, självklart i skol- och välfärdsfrågor. Kommunreformer och enhetlig lag med påtvingade omkostnader har gjort småkommuner “olönsamma” och tvingat fram sammanslagningar, så kallad rationalisering. Av socknarna har det blivit 290 stora kommuner. Avståndet mellan lokala politiker och kommunmedlemmar har ökat i motsvarande grad.
- Som med byskolan är det också med åldringsvården. Det blir dyrt i småskalig regi.
- Sjukvården likaså. Därav trenden mot allt större sjukhus istället för små sjukstugor.
- Polisen är ett annat exempel på samhällstjänst som tvingats “rationalisera” och blivit mer centralstyrd och fått allt mindre lokal förankring.
- Folk på landsbygden är beroende av bil eftersom tunnelbana saknas. Men både stad och land betalar samma 50-procentiga skatter på drivmedel, trots att det drabbar landet hårdare.
- Facken kräver samma lön och förmåner på landet som i staden, trots att kostnaderna på landet är lägre. Då kan man lika gärna lägga företaget i staden.
- Små företag utsätts för samma byråkrati som stora företag. Det är samma kontroller, krav och tillsynsavgifter för en enskild korvkiosk som för en stor restaurang i en internationell snabbmatskedja. Men medan kedjan har råd med särskild personal som sköter det för alla restauranger måste korvkioskens ägare sköta och betala all byråkrati själv.
- Jordbruket har av samma typ av omkostnader och byråkrati tvingats till sammanslagningar och stordrift. Det gör att färre människor kan försörja sig på småskaligt jordbruk och tvingas därför leta annat jobb, vilket ofta blir i staden.
Mer självstyrelse för en levande landsbygd
Det är inget mysterium varför landsbygden avfolkas i Sverige medan den lever och frodas i andra länder. Det beror på att Sverige är ett av världens mest centralstyrda länder. Centralmakten i huvudstaden har lågt förtroende för landsbygdens invånare. De har visserligen anförtrott dem med rösträtt, men skulle de verkligen klara av att styra sig själva i fråga om skola, vård, omsorg, polis, rättskipning, miljö och hälsa med mera?
Tänk sedan när EU “harmoniserat” klart medlemsländerna. När vi fått enhetliga EU-skatter, EU-miljöregler, EU-skollag, EU-bosättningslag med mera. Då får vi alla urbanisera oss till Bryssel. Eller så gör vi motstånd. Eller inväntar att monstret krossas under sin egen byråkrati.
Klaus Bernpaintner
(Artikeln tidigare publicerad på Folkungen.se)
