Dagerlind: En svensk tiger är inte en svensk som tiger

LEDARE • Det fanns en tid då Sverige sammanfattades i en affisch. ”En svensk tiger”. Under kriget betydde det vaksamhet och tystlåtenhet. Håll inne med det som kan skada landet. Men uttrycket har med tiden kommit att förknippas med något annat – svenskens tendens att tiga, svälja, anpassa sig, knyta näven i fickan och gå vidare, också i en tid när det är detta som skadar landet.   

Vi blev ett folk som stod i kö utan att trängas, muttrade hemma men log ute, undvek gräl med grannen, lät saker passera för husfridens skull. Konflikträdsla, säger kritikerna. Civilisation, säger försvararna.

Men något håller på att förändras. Det svenska samhället har på några decennier ritats om. Migration med segregation i stället för integration, globalisering och religiös pluralism har skapat ett nytt landskap med kulturkrockar, polarisering och en hårdare ton i den offentliga debatten.

I det nya Sverige möts människor med helt olika normer om kön, religion, auktoritet, respekt och konflikt. Svensken möter inte längre främst sin egen spegelbild, utan världen. Många upplever att landet skadas av en ny sorts invasion – en som inte bäst möts med att vara en som tiger utan en tiger som ryter.

Det offentliga samtalet – för fåtalet, inte flertalet

Det offentliga samtalet i all ära, men det stora flertalet av oss lever inte i det, har inte tillgång till de plattformar där det förs, känner inte att vi har en röst som får höras där. Vi är hänvisade till den konkreta verkligheten i vår vardag, det vi konfronteras med när vi går utanför dörren. Det är där vi kan dra vårt lilla strå till stacken för att värna det goda samhället. Och att vi allt oftare behöver göra det.

Och kanske förstärks det av att de människor som kommit hit ofta är mer direkta, mer expressiva, mindre rädda för friktion, mer vana vid att ta för sig på plats och i stund. Det gamla svenska kynnet – det lågmälda och konfliktundvikande – betraktas i andra kulturer som en svaghet, och det uppstår en asymmetri i det svenska samhället om den ena parten alltid går undan när den andra tar ett steg framåt.

När allt kommer omkring har vi ju fått inskärpt i oss att integration bör gå åt båda håll – att vi svenskar också har mycket att lära av invandrarna, inte bara de av oss. Om vi vill vara den vuxne i rummet ska vi kanske inte ta den uppmaningen så långt att vi reagerar lika starkt när en bibel bränns som invandraren gör när en koran eldas upp, inte gå all in i antisocialt dominansbeteende – men ändå börja ta för oss mer ute i civilsamhället, i vardagen.

Det är på ett sätt en förlust av något som tjänat det svenska samhället väl. Men att vara Jesus och vända andra kinden till fungerar inte alltid i mötet med krigarprofeten Mohammed.

En domesticerad tiger

Det finns ett skäl till att återhållsamhet länge varit en dygd. Ett civiliserat samhälle som det svenska bygger inte på att varje känsla omedelbart får uttryck. Det bygger på att människor har impulskontroll och avstår från att säga exakt vad de tycker och tänker till varje främling de möter. Vi passerar varandra och samsas i fred i det offentliga rummet därför att vi har pli på våra reptilhjärnor.

Vi talar inte om för någon att vi tycker hon eller han har fula kläder. Men alla kläder är inte bara kläder. En polis- eller soldatuniform kommer med ett budskap och en auktoritet. En svart kostym på begravningen signalerar respekt medan en urtvättad t-shirt och trasiga jeans inte gör det.

Den muslimska slöjan – en provokation

Den muslimska slöjan går inte att separera från det patriarkat, den hederskultur och religiösa konservatism den har sitt ursprung i. Hijaben, och än mer så niqaben och burkan, är inte ett plagg eller tygstycke vilket som helst, utan ett attribut för det idag värsta strukturella kvinnoförtryck världen känner.

Det är en oerhörd provokation att behöva möta sådant i vårt jämställda samhälle, vare sig det handlar om kvinnor som vi förstår lever i en hederskontext i kulturella enklaver i Sverige eller det är konvertiter som koketterar med muslimska attribut samtidigt som kvinnor i Iran och andra länder piskas och till och med mördas om de inte bär slöja och i övrigt underkastar sig den medeltida religionsideologiskt patriarkala ordning som avkrävs dem.

På samma sätt som det är fel att göra som invandraren och iscensätta kravaller om en bibel bränns, är det fel att slita slöjan av en kvinna på stan. Men kanske har vi ändå rätt att reagera, tala om vad vi tycker och tänker, ställa frågor om hur den beslöjade kvinnan resonerar. Visa att ett tolerant samhälle som det svenska inte är detsamma som tolerans av det intoleranta. Tyst acceptans är en sak när man konfronteras med något obehagligt som ett undantag, men blir något annat tillämpad vid tio sådana möten varje dag.

En frontalkrock i tyg

Utöver kvinnoförtrycket signalerar den muslimska slöjan också mycket annat som frontalkrockar med svenska och västerländska värderingar. I Iran, där slöjtvång råder, hänger man också homosexuella i lyftkranar. I hela den muslimska världen är judehat något man får med modersmjölken, och de senaste åren har det blommat ut som aldrig tidigare med Hamas-trogna manifestationer på gator och torg runtom i Sverige.

Det är inte helt orimligt att misstänka att den beslöjade kvinnan du möter på stan omfamnar även sådana värderingar. Det adderar till provokationen och legitimerar ytterligare en motreaktion, att vi svenskar signalerar tillbaka att detta inte är något vi vill ha i vårt land, som inte hör hemma här. Det kan rentav ses som ett moraliskt imperativ.

Utan frågor, ingen kunskap

Jag hör invändningarna om att inte göra den enskilda människan till mottagare för ens samhällsfrustration och förvandla individen till symbol. Vi vet inte om vi snarare ska tycka synd om den beslöjade kvinnan än bli arg, om hon är ett offer för det vi ogillar eller ett ombud för det. Men kanske bör vi ta reda på det.

Oavsett vilket, är det ett symptom på ett allvarligt problem som behöver adresseras. Kvinnan som bär slöja i Sverige av hederskulturellt tvång kan behöva känna stöd i vardagen från det svenska (än så länge) majoritetssamhället för att bryta sig loss. Idag möter hon svenskars svek i ängslighet, feghet och politiskt korrekt värdenihilism. Och kvinnan som missionerar för denna inkompatibla religionsideologi och utmanar grundvalarna för det svenska samhället får kanske finna sig i att det möter öppet motstånd, en reaktion där och då.

Vardagen den bannlystes enda forum

Den svenska impulsen att tiga har varit en moralisk teknik. Rikta kritiken mot institutioner, idéer och makthavare, inte i mötet med enskilda människor – skriv artikeln, ta debatten, rösta, organisera dig, ställ krav på politiker, försvara sekularism, jämställdhet och yttrandefrihet, men låt främlingar i vardagen vara ifred.

Men den nya kampen om Sverige är den som brukar kallas kulturkrigets. Och i den har den ena sidan, den ofta breda folkliga, bannlysts från och stigmatiserats i alla traditionella demokratiska fora och även från de nya sociala medierna. Demokrati stämplas som allt från populism, till högerextremism och rasism, när åsikterna som framförs inte är inom den av fintyckareliten påbjudna åsiktskorridoren.

Det försåtliga tysthetsargumentet

De som menar att tiga är guld har också lanserat det försåtliga argumentet att det är det strategiskt bättre valet framför att tala. Den som kritiserar spelar de krafter i händerna som lever på splittring och polarisering, heter det. Om vi säger vad vi tycker om islams syn på demokrati, yttrandefrihet, judar, homosexuella, kvinnor och så vidare, påstås vi gynna de radikala Islamistiska krafter som tar på sig offerburkan och kverulerar om västvärldens islamofobi.

Men det är naturligtvis nonsens. Att spela kränkthetskortet för att tysta motståndaren hör inte hemma i den politiska debatten. Utan religionskritik hade vi i Sverige idag inte haft ett sekulärt demokratiskt samhälle baserat på upplysning och vetenskap.

Man bör rimligen inte inta en mindre kritisk och mer undfallande hållning till islam än vad vi gjort till kristendomen. Detta i synnerhet inte som islam i många avseenden är en avsevärt mer problematisk religionsideologi och som fortfarande står och stampar i medeltiden, renons på allt vad reformation heter eller sådan anpassning till de frihetliga värderingar som varje andlig eller världslig livsåskådning måste genomgå för att kunna samexistera med ett modernt västerländskt samhälle.

Genom att, kopplat till den invandringspolitiska debatten, bedrägligt ikläda sig rollen som offer, utsatt, diskriminerad, kränkt och föremål för fobi, har man tillämpat ett ”jedi mind trick” på det svagsinta vänsterliberala etablissemanget och tillskansat sig ett manöverutrymme, särrättigheter och undantag som ingen annan politisk, religiös eller kombinerad livsåskådning kommer i närheten av.

Ingen minoritet

Muslimer är ingen liten minoritetsgrupp. Vänsterliberaler, som annars är så pigga på att se oss som delaktiga i en global gemenskap, ”glömmer” när det marxistiskt röda minoritetskortet dras, att islam räknar in uppemot 2 miljarder anhängare och ökar – från 1,6 miljarder bara det senaste halvannat decenniet.

I Sverige är muslimerna minst en halv miljon till antalet. Då har jag varit generös och subtraherat bort ett par tre hundratusen som kanske bara är kulturellt muslimska så som det stora flertalet svenskar är kulturellt kristna.

Antalet svenskar som är utövande och bekännande kristna på samma nivå som den absoluta majoriteten muslimer är också runt en halv miljon men minskar. Samma nivå är kanske lite slarvigt för bland djupt troende kristna är det extrem ovanligt att man går ut och mördar någon i sin guds namn eller en hel drös personer i ett terrordåd.

Våldsbejakande kristendom existerar inte på samma sätt som våldsbejakande islam. För att hitta likasinnade får man gå till kommunister och nazister. ”Kaka söker maka” lyder ett talesätt, och mycket riktigt har islam haft och har fortfarande kopplingar till kommunism och nazism.

Islam och nazismen

Under kriget förenades Adolf Hitler och stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, i ett brinnande judehat. Somliga menar att det rentav var Husseini som övertalade Hitler att iscensätta Förintelsen och ”den slutgiltiga lösningen på judeproblemet”, det vill säga utrotning i stället för fördrivning. Sant är i varje fall att muslimer hatat judar i minst 1 300 år innan Hitler anslöt sig till idén.

Hakkors är än idag populära prydnadssymboler i Mellanöstern, inte minst i palestinska Gaza där Hamas-styret och dess miljonhövdade anhängarskara är gruvligt avundsjuka på den tyska führerns officiella track record på sex miljoner judar, där man själv endast lyckats massakrera några ynka tusen.

Men om man blir framgångsrik i sin masterplan att utplåna Israel, där det bor uppskattningsvis sju miljoner judar, då skulle man peta ned Adolf till en andra plats på prispallen. Bara nu inte IDF saboterar Irans kärnvapenprogram och omintetgör alltsammans.

Islam och kommunismen

Man kan i varje fall lita på stödet från den svenska vänstern, den som nu går armkrok med de tusentals Hamasanhängare i diasporan som varje vecka tar till gatorna här i norr för att fördöma det ”folkmord” de israeliska judarna ägnar sig åt när de vedergäller 7-oktobermassakern på sina civila unga systrar, bröder och barn.

Det stödet har de islamistiska judehatarna alltid haft. Efter Haj Amin al-Husseini kom Yassir Arafat och PLO. Nazismen levde kvar i det palestinska folkdjupet men utåt var det nu den revolutionära marxismen och kommunismen som gällde.

På så sätt fick man draghjälp från vänstern i väst att legitimera alla terrordåd, med bland annat sprängda och kapade passagerarflygplan, gerillakrig och massakrer i OS-byar, som delar i en legitim palestinsk befrielsekamp med det officiella huvudmålet att utplåna den judiska staten Israel. Med hammaren och skäran gick det lättare än med hakkorset att få fin internationell status.

Halvmåne, hakkors, hammare och skära

I stora delar av Mellanöstern är Hitlers Mein Kampf fortfarande tvåa på bestsellerlistorna, endast slagen av Koranen. Vänstern i väst är i säng med de värsta judehatarna världen skådat i en kökkenmödding av islamism, kommunism och nazism. Det är också den religionsideologin som slöjbärande kvinnor i vår del av världen signalerar att de bekänner sig till.

Judehatet och det exempellösa kvinnoförtrycket inom islam borde vara tillräckligt för att bannlysa inte bara slöjan utan hela denna livsåskådning i vår del av världen. Men behöver man fler skäl så finns det att ösa ur – homohatet, yttrandefrihetshatet, demokratihatet… listan kan göras lång.

Det är rimligt att begära att den som så grovt provocerar sin omgivning i det offentliga rummet – med en slöja, en palestinsk flagga eller annat attribut – får tåla reaktioner. Det är rimligt att förutsätta att en sådan person är så tuff och påläst att hon eller han står pall för att ställas till svars med en verbal konfrontation på gatan. Yttrande- och åsiktsfriheten är grundlagsfäst i Sverige och den gäller alla och överallt i samhället.

Deras dominansbeteende – vår undfallenhet

Det finns även mycket annat dominansbeteende som svensken utsätts för i vardagen av personer med rötterna i den muslimska och andra avlägsna kulturer. Vi trängs undan snart sagt överallt i det offentliga rummet på grund av vår hänsynsfulla undfallenhet som alltid förlorar mot invandrarens ofta total brist på dessa kvaliteter.

Att när man som pensionär är ute med hunden konfrontera gänget med somalier som säljer knark på torget kan vara förenat med livsfara. På motsvarande sätt kan det vara dumdristigt att som svensk barnfamilj ge den afghanska hord av ungdomar som tagit över badplatsen eller badhuset den åthutning de egentligen förtjänar.

Men att hålla tyst alltid är ingen skyldighet eller dygd. Generellt är plikten och det hedervärda tvärtom att tala. Hur ska invandraren kunna integreras i det svenska samhället om vi inte lär honom eller henne vad som gäller här? Ingen samexistens kan fungera som grundar sig på att den ena parten alltid faller undan och lever i ständig frustration medan den andra passerar gräns efter gräns för det i vår del av världen socialt acceptabla.

Rätt att vara stolt, rätt att kräva tacksamhet

Vårt tigande har en skugga som tenderar att växa sig större och större. Svenskar har all rätt att gå med rak rygg och vara stolta över det land de har byggt, i kontrast till det monumentala haveri som kännetecknar de ”shithole countries” som flertalet hitresta migranter kommer ifrån. Den oikofobi vi pådyvlats från vänsterhåll är helt malplacerad.

Vi har också rätt att kräva tacksamhet av de som kommer hit i stället för krav på mer och rasismanklagelser. Det är inga orimligt höga krav vi ställer. Tvärtom är de ofta för låga i relation till det enorma lyft i livskvalitet vi bjuder dem på. Om inte våra politiker klargör det, kan ingen klandra oss för om vi själv gör det i det vardagliga mötet med migranten där det är påkallat.

När svenskar år efter år, decennium efter decennium, upplever att problem förnekas, att makten talar i omskrivningar, att varje invändning misstänkliggörs som intolerans – då ökar risken för att den knutna näven lämnar fickan. I en demokrati är pennan mäktigare än svärdet men även det talade ordet ska premieras som mäktigare än knytnävar. Med tystnadskrav äventyras den ordningen.

Skäl att ha fått nog, skäl att säga ifrån

Det finns skäl till att människor får nog. När medborgare ser hur samhället förändras utan deras samtycke, att gamla normer backar, att nya krav ställs och traditionella lojaliteter och värden förlöjligas, då är det naturligt att vilja säga ifrån. Inte via ställföreträdare i seminarierum eller på ledarsidor dit man själv saknar tillträde, utan i vardagen där det egna livet pågår – på torget, på bussen, i kön, på gatan.

Många upplever att den offentliga debatten länge präglats av i bästa fall ängslig försiktighet och sämsta fall ren förljugenhet. Problem har tonats ned. Konflikter har språkputsats. Medborgare har uppmanats att vara toleranta mot det och de nya. När vi får intolerans tillbaka ska vi tolerera även det.

Inte vi som är rasisterna

Höga krav på svensken. Låga eller inga krav på invandraren, motiverat med snömos om att han eller hon är ett offer, en utsatt, en diskriminerad, en socioekonomiskt underprivilegierad. Bakom de fina orden kokar det ner till något fulare – de låga förväntningarnas rasism.

Det är inte vi som ställer samma krav på andra som på oss själva som frångår principen om allas lika värde, det är de som har olika måttstockar för människor baserat på deras hudfärg och härkomst som är de verkliga rasisterna. Det gäller de svenska fintyckarna och det gäller många invandrarkulturer där rasism av olika slag är djupt rotad.

Tvingas ta saken i egna händer

När institutionerna duckar och sviker söker människor andra utlopp. Om staten undandrar sig sitt ansvar att fostra invandraren till en integrerad och assimilerad samhällsinvånare, får vi vanliga undersåtar ta saken i egna händer – gräva där vi står.

Om vi varje dag möter beteenden och symboler som rimligen inte hör hemma i det svenska samhället, från personer som uppenbart har missförstått vad som krävs i gengäld för privilegiet att få komma hit, varför skulle vi inte få möta det tillbaka med ord?

Varför ska vi inte få ställa frågor, ha invändningar, göra markeringar? Varför ska vi behöva låtsas som att allt är neutralt – som att de värderingar som raserat Somalia till den failed state landet är idag, är lika goda som de värderingar som byggt Sverige till ett av världens mest utvecklade länder?

Att tala är en grundlagsfäst rättighet

I en demokrati har den som tycker något också rätt att säga det, i synnerhet när det är något viktigt. Det tillhör god ton att inte säga allt negativt man tänker om människor man möter. Men det finns också en plikt att säga vad man tycker när man möter sådant som hotar vårt svenska samhälle.

Rytandet är mer demokratiskt än tigandet. Det påminner oss om att offentligheten inte bara består av maktens plattformar. Den består också av vanliga människor som talar utan tillstånd. Det finns också något sunt i att svensken blir mindre rädd för konflikt, i synnerhet när en allt större andel av befolkningen utgörs av hitresta som är motsatsen till konflikträdda.

Ett samhälle inte bara stelnar utan skadas också när ingen vågar säga det obekväma. Det är för rätten att göra det som vi har yttrandefrihet, inte för att värna det okontroversiella. Samtidigt borde det inte behöva upplevas som vare sig obekvämt eller kontroversiellt att säga det tidigare självklara, inte behöva hymlas med kritiken bara därför att det som förtjänar den kommer utklädd till en religion som heter islam.

Håll gränsen

Svensken ska inte behöva visa hänsyn förbi gränsen till självutplåning. Och definitivt inte mot de som själva inte kan stava till ordet hänsyn. Samtidigt ska vi inte heller passera den andra gränsen där vi ger tystnadskulturens kolportörer vatten på kvarn. Eller sänka oss till samma nivå som det och de vi kritiserar – den som ständigt ryter riskerar att själv formas av den råhet han säger sig bekämpa. Var alltid den vuxne i rummet.

Frustration söker ofta närmaste mål, vilket inte alltid är rätt mål. Den slöjdraperade kvinnan med månansikte på trottoaren riskerar bli stand-in för politikern, imamen, integrationsmisslyckandet eller världsutvecklingen. Även på gatan bör det demokratiska samtalet präglas av saklighet och självbehärskning, inte urarta till att bara avreagera sig. Det är skillnad på att ha modet att tala och att ge fritt utlopp för sitt dåliga humör i offentlig miljö.

Mellan tigandet och rytandet

En svensk tiger inte så länge att sanningen får tänderna att ruttna i munnen. Men han ryter inte heller så obehärskat att han och samhället förlorar sin värdighet, så att vi devalverar innehållet i vår svenskhet, det som skiljer oss från omvärldens barbari, det som ger oss det moraliska övertaget. Vi behöver mindre svensk feghet. Men inte ersätta den med något som är lika illa.

Vi behöver medborgare som vågar tala klarspråk om migration, hederskultur, religiös extremism, segregation och kravlös tolerans. Det gamla mottot att en svensk tiger är inte längre alltid en dygd. En svensk ryter när det behövs, där det behövs. Det är skillnad på att vara en tiger och en som tiger.