När gängkriminella själva skriver att de är ”klara i Sverige” borde även de mest förhärdade politiska förnekarna tvingas stanna upp. Skjutningarna har inte minskat genom fler fritidsgårdar, saft och bullar eller nya dialogprojekt. De minskar därför att Sverige äntligen har börjat göra livet svårare för brottslingarna. Politik gör skillnad.
Under decennier fick svenskarna höra att utvecklingen inte gick att påverka. Skjutningarna var ”komplexa”. Gängvåldet hade ”många orsaker”. De kriminella skulle mötas med förebyggande insatser, sociala projekt och ännu mer förståelse.
Samtidigt växte parallellsamhällena, morden blev fler, barn rekryterades som torpeder och gängledare kunde styra svenska mordkommandon från solstolar i Turkiet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Nu kommer beskedet som vänstern helst hade sluppit: skjutningarna störtdyker. Enligt Polismyndighetens halvårsstatistik inträffade endast 39 skjutningar under det första halvåret 2026. Det kan jämföras med 86 under motsvarande period 2025 och 205 under första halvåret 2022, då Socialdemokraternas styrde landet. Nivån är den lägsta sedan polisen började föra statistiken 2017.
Samtidigt visar polisens statistik att allt fler gängkriminella verksamma i Sverige grips utomlands. Under årets första del har 172 personer med koppling till svenska kriminella nätverk frihetsberövats i andra länder – en ökning med omkring 20 procent jämfört med samma period i fjol.
I en artikel i Svenska Dagbladet berättar poliser att det nu skrivs i gängens egna chattar:
Vi är klara i Sverige nu.
Inte därför att de kriminella plötsligt fått bättre värderingar eller för att de deltagit i en kommunal värdegrundskurs. Utan därför att det blivit för jobbigt att vara kriminell i Sverige.
Ökad jaktinstinkt
Polisområdeschefen Max Åkerwall säger att polisens ”jaktinstinkt” har ökat. Dan Windt vid polisens nationella driftcenter konstaterar att Sverige har blivit mindre attraktivt för kriminella. Internationella ligor uppges resonera på samma sätt: de grips snabbt, utvisas och får återreseförbud. Uppklaringen av dödligt våld i gängmiljö har dessutom enligt SvD ökat från omkring 20–30 procent till cirka 60 procent.
Detta är naturligtvis först och främst resultatet av ett hårt och professionellt polisarbete. Svensk polis har utvecklat sina metoder, stärkt det internationella samarbetet och blivit bättre på att arbeta digitalt och förebyggande. Men polisen arbetar inte i ett politiskt vakuum.
Dels kan polisen bara använda de befogenheter som lagstiftaren ger den. Åklagare kan bara åtala efter de lagar som riksdagen stiftat. Domstolar kan bara döma inom de straffskalor politikerna beslutat om. När polisen själv talar om fler verktyg, modernare lagstiftning, gripanden redan på förberedelsestadiet och möjligheten att stoppa brott innan skotten avlossas, då handlar det också om politik.
Det är inte en enskild lag som vänt utvecklingen. Det är den samlade effekten av fler poliser, bättre underrättelsearbete, internationellt samarbete, hårdare straff, nya tvångsmedel och förverkande av kriminellas tillgångar.
Den politiska viljan
Men nästan lika viktigt är ”den politiska viljan” nu finns. Vi minns kanske alla REVA-debatten för över tio år sedan. Den handlade om polisens projekt omnkring 2009-2014 för att verkställa utvisningar, vilket var och är en del av polisens uppdrag.
Men under den debatt som uppstod, kallad REVA-debatten, såg vi vad som händer när politikerna lämnar polisen i sticket. Södermalmspolisen Viktor Adolphson berättade senare att poliserna hade fullföljt det uppdrag de fått, men att det ”inte fanns någon som helst politisk vilja att stå upp för det” när mediedrevet drog i gång.
REVA framställdes som ett polisiärt påfund, trots att polisen endast verkställde de lagar och beslut som politikerna själva hade antagit. Resultatet blev att inre utlänningskontroller diskrediterades och blev svårare att genomföra.
Politik gjorde skillnad även då – men åt fel håll. Idag, med SD och Tidö, är det annorlunda. Vi för en politik som för första gången på allvar har bestämt sig för att samhället ska vinna.
SD har tvingat fram paradigmskiftet
Det ska sägas som det är: Utan Sverigedemokraterna hade denna omläggning aldrig ägt rum.
Moderaterna har gärna talat om lag och ordning, men satt samtidigt i regeringar som var beroende av liberala partier och som inte förmådde genomföra det systemskifte Sverige behövde. Under Fredrik Reinfeldt kombinerades massinvandring med en kriminalpolitik som fortfarande utgick från att gärningsmannen främst skulle vårdas, förstås och återanpassas.
Socialdemokraterna regerade därefter i åtta år medan skjutningarna ökade, förnedringsrånen bredde ut sig och kriminella klaner flyttade fram sina positioner. År efter år hölls presskonferenser. År efter år tillsattes nya samordnare. År efter år blev problemen värre.
Det var först när väljarna gjorde Sverigedemokraterna till landets näst största parti och gav Tidöpartierna en riksdagsmajoritet som den verkliga omläggningen kunde börja. Tidösamarbetet innebar att den politik SD krävt i åratal slutligen blev regeringspolitik.
Tänk om vänstern hade styrt
Jämför detta med alternativet. Vi minns väl alla Morgan Johanssons (S) infamösa uttalande 2002 om att Sverige om tio år är narkotikafritt:
Eller hans uttalande 2017 om att Sverige ”är på väg att knäcka den organiserade brottsligheten”. Båda gånger blev det precis tvärtom.
En regering ledd av Magdalena Andersson skulle vara beroende av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Morgan Johansson, eller Theresa Carlvaho, skulle sannolikt hamna i Justitiedepartementet, eventuellt efter ännu en högtidlig försäkran om att regeringen ”följer utvecklingen noga”.
Vänsterpartiet hade krävt kortare straff, mildare behandling av unga grovt kriminella och mer pengar till sociala projekt. Miljöpartiet hade varnat för integritetskränkningar varje gång polisen efterfrågat ett nytt verktyg. Centerpartiet hade fortsatt låtsas att massinvandringen och den importerade klankriminaliteten inte har något med Sveriges utveckling att göra.
Och Socialdemokraterna hade gjort det de alltid gör: först fördömt SD:s förslag som extrema, rasistiska eller rättsosäkra, därefter kopierat en urvattnad och ineffektiv variant några år senare och slutligen försökt ta åt sig äran. Vi vet detta eftersom vi har sett det förut.
När SD varnade för att den okontrollerade invandringen skulle skapa segregation, klaner och kriminalitet kallades vi främlingsfientliga. När vi krävde visitationszoner, anonyma vittnen, utvisning av utländska brottslingar och hårdare straff anklagades vi för att hota rättsstaten. Nu genomförs politiken och den fungerar.
Enorm skillnad
Det är därför det politiska alternativet inför valet måste beskrivas utan omskrivningar. Det står inte mellan två ungefär likadana regeringsunderlag. Det står mellan fortsatt omläggning och politisk återställare.
På den ena sidan finns ett Tidösamarbete där Sverigedemokraterna utgör den pådrivande kraften för stram migration, hårdare straff, fler utvisningar och starkare polis. På den andra sidan finns Magdalena Andersson och Morgan Johansson, fastkedjade vid Vänsterpartiet och Miljöpartiet och beroende av ett Centerparti som fortfarande drömmer om den gamla invandringsliberala ordningen.
Alla kan räkna ut vad som händer om det senare laget återtar makten.
Utredningar läggs i byrålådor. Skärpningar förhalas. Integritetsaktivisterna återtar initiativet. Brottslingarnas rättigheter hamnar åter i centrum medan brottsoffrens glöms bort. Migrationen ökar och utvisningarna minskar. Polisens verktyg börjar beskrivas som ”problematiska”.
Och efter några år står samma politiker framför kamerorna och undrar varför skjutningarna återigen ökar.
Segern är ännu inte vunnen
Det vore samtidigt ett misstag att tro att arbetet är färdigt. Polisen uppskattar fortfarande att omkring 17 500 personer är aktiva i kriminella nätverk. Mord beställs fortfarande från utlandet. Barn rekryteras fortfarande som skyttar och bombbärare. Under 2025 minskade visserligen skjutningarna kraftigt, men antalet sprängningar ökade från 136 till 189.
Foxtrot och andra nätverk är försvagade men inte utplånade. Rawa Majid är ännu inte gripen. Bakom de mest synliga gängen finns dessutom en bredare organiserad brottslighet som har tagit sig in i företag, kommuner, föreningar och välfärdssystem.
Därför måste nästa mandatperiod användas till att fullfölja omläggningen.
Tidöpartierna har redan lagt fram eller förberett flera omfattande reformer, många inspirerade av mina gamla lagförslag under min tid i justitieutskottet. Ett femtiotal straffskalor ska skärpas. Dagens mängdrabatt ska avskaffas. Återfall ska straffas hårdare. Säkerhetsförvaring ska kunna användas mot farliga återfallsförbrytare. Den villkorliga frigivningen ska skärpas och ske tidigast efter tre fjärdedelar av straffet.
Ungdomsfängelser ska ersätta dagens havererade system med sluten ungdomsvård. Ungdomsrabatterna ska minska och möjligheten att använda tvångsmedel mot barn som begår mycket allvarliga brott utökas.
Regeringen har dessutom tillsatt en utredning om en särskild gänglagstiftning med riktade åtgärder mot kriminella sammanslutningar och personer, företag och organisationer med gängkopplingar. Det kallade jag DIKO när jag presenterade förslaget 2012. Mycket har alltså gjorts. Mycket återstår.
Så när gängen själva skriver att de är ”klara i Sverige” är svaret inte att slå sig till ro. Svaret är att öka trycket och det kräver ett fortsatt Tidösamarbete.
Men framför allt kräver det ett starkt Sverigedemokraterna. För utan SD finns ingen garanti för att Moderaterna håller kursen, ingen kraft som stoppar en återgång till massinvandringen och ingen majoritet för det verkliga systemskifte som Sverige behöver.
Valet står därför mellan att fortsätta göra Sverige till ett dåligt land för kriminella – eller att lämna tillbaka nycklarna till Morgan Johansson, Magdalena Andersson, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet.
Det valet borde vara enkelt.
Tidö-förbättringar
Polis och åklagare har fått utökade möjligheter att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. I stället för att vänta tills ett barn ligger dött på marken kan myndigheterna i fler fall avlyssna, kartlägga och ingripa medan mordplanerna fortfarande befinner sig på förberedelsestadiet.
Polisen har fått rätt att införa säkerhetszoner där personer och fordon kan kontrolleras för att hitta vapen och sprängmedel innan de används.
Sverige har infört möjligheten till anonyma vittnen för att bryta gängens tystnadskultur. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet reserverade sig samtliga i riksdagsbehandlingen.
Det är värt att komma ihåg nästa gång Magdalena Andersson poserar allvarsamt framför en polisbil.
Tidöregeringen har också infört en ny självständig förverkandelagstiftning som gör det möjligt att ta kriminellas bilar, klockor, kontanter och andra tillgångar även när det inte går att knyta egendomen till ett specifikt brott. En tidigare gängkriminell beskriver utvecklingen träffande i SvD: Först tog polisen deras pengar, sedan deras vapen och till sist deras ledare.
Sekretessmurarna mellan myndigheterna har rivits. Kommuner, regioner, skolor och statliga myndigheter har fått en utökad skyldighet att lämna information till brottsbekämpningen. Det gamla svenska systemet, där en myndighet kunde känna till att en person var grovt kriminell medan en annan fortsatte betala ut bidrag eller bevilja tillstånd, håller äntligen på att monteras ned.
Straffen för brott i kriminella nätverk har skärpts. Minimistraffen har höjts för flera av de brott som möjliggör skjutningar och sprängningar, däribland grova vapenbrott och hantering av explosiva varor. Att involvera minderåriga i brottslighet har kriminaliserats, och regeringen har gått vidare med ytterligare skärpningar mot dem som rekryterar barn som mordverktyg.
Kamerabevakningen har byggts ut och förenklats. Polisen har fått bättre möjligheter att använda teknik för att följa kriminella, säkra bevisning och kartlägga händelseförlopp.
Sverige har också stärkt det internationella polissamarbetet. Under 2025 greps hundratals personer utomlands efter svenska efterlysningar. Gängledare ska inte längre kunna beställa mord i Sverige och samtidigt leva skyddade bakom poolmurar i Turkiet, Irak eller Spanien.
