LEDARE • Anarkotyranniet har slagit till igen i detta arma land. Det senaste tillslaget skedde mot en spelman i Stockholms tunnelbana där tio vakter och fyra poliser ingrep mot ”ordningsstörningen”. Ett utmärkt exempel på begreppets definition: ”ett dysfunktionellt tillstånd där staten är anarkiskt hopplös på att hantera större frågor men skoningslöst tyrannisk i upprätthållandet av små frågor”.
Vissa av er kanske känner till spelmannen Willian Sundman Sääf, som gjort sig ett namn på senare tid när han spelar klassiska svenska trubadurlåtar på tunnelbanan. Det är vackert – och oförargligt.
Men när Sundman igår satt på tunnelbanan ingrep alltså ett gäng ordningsvakter, följt av poliser, sammanlagt 14 (!) stycken enligt Sundman. Lena Moberg-Lindblad beskrev det så här:
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
En grupp på ett antal människor tänkte åka med honom. Uppe på perrongen stod 2 ordningsvakter och gick på William och sa att han inte fick spela och ”störa” andra passagerare. Alla i gruppen fick gå av vagnen. Ingen hade packat upp något instrument ens.
På perrongen kom fler ordningsvakter som va rätt så aggressiva och sa att alla i gruppen skulle bort från stationen. Vakterna tillkallade poliser som kom till perrongen. Med vakter och poliser fick alla gå ut från stationen. Kommande tåg stannade inte vid Alvik pga ”ordningsstörning” sa dom i högtalarna. Ingen i gruppen var störande alls.
6 poliser och 6 ordningsvakter fanns på plats.
För att få en bättre bild över hur det var kan man titta på de videos som Sundman lagt upp på sitt Instagram-konto:
Skillnad på musik och musik
Förvisso finns det en poäng med ordningsregler i våra gemensamma utrymmen. Jag och många med mig skulle rätteligen inte acceptera om någon började spela någon islamisk bönelåt eller fransk gansterhiphop högt i tunnelbanan. Sådant ska beivras. Men det är skillnad på musik och musik och på framförande och framförande.
Det är möjligt att vissa skulle störa sig på hans musik när den framförs i kollektivtrafiken. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara speciellt många och framförallt skulle jag kunna tänka mig att det är vissa grupper som kanske skulle ogilla den. Men huvudsakligen är jag övertygad om att folk älskar inslaget.
Framförallt är det en levande kulturinsats som görs av något som har en djup svensk kulturell betydelse. Låtarna som spelas slår an till den svenska själen, historian och kulturen.
Det är i ljuset av det som tillslaget med omkring 12-14 poliser och ordningsvakter blir så oerhört bisarr.
Grotesk obalans
Det är här vi hamnat: I ett Sverige där grova kriminella kan göra hela bostadsområden till sina revir, där människor skjuts och sprängs och där den offentliga makten gång på gång visar sig oförmögen att upprätthålla den mest grundläggande ordningen. Men när en svensk spelman plockar fram sitt instrument och framför några visor ur vårt gemensamma kulturarv då finns det plötsligt resurser. Då kan ordningsvakter och poliser mobiliseras i styrkor som närmast för tankarna till ett ingripande mot en farlig våldsverkare.
LÄS ÄVEN: Poliskälla om ingripandet mot Martinovski: ”helt orimliga resurser har lagts på detta”
Det är denna groteska obalans som är själva kärnan i anarkotyranniet. Staten är svag där den borde vara stark och stark där den borde visa omdöme. Den förmår inte sätta hårt mot hårt mot dem som på allvar hotar människors trygghet, men visar desto större handlingskraft mot dem som är enkla, fredliga och ofarliga att ingripa mot.
Och det mest beklämmande är kanske vad det säger om vårt samhälles förhållande till den egna kulturen. Det som tidigare var självklart svenskt, folkligt och uppskattat riskerar att behandlas som ett ordningsproblem i det offentliga rummet. Detta på grund av ett fyrkantigt regelverk och dess lika fyrkantiga tillämpare tycks sakna förmågan att skilja mellan verkliga störningar och sådant som faktiskt berikar vår gemensamma tillvaro.
Man undrar vad poliserna tänkte innerst inne om deras arbetsinsats denna dag.
Naturligtvis ska inte varje tunnelbanevagn förvandlas till en konsertsal mot passagerarnas vilja. Men det måste väl ändå gå att uppbringa ett uns av proportionalitet, situationskänsla och sunt förnuft utan att kalla in halva ordningsmakten?
Ett samhälle som inte förmår freda sina medborgare från våldsverkare men som kan uppbåda en mindre insatsstyrka mot en spelman har tappat bort något långt viktigare än ordningen i tunnelbanan. Det har tappat bort förmågan att skilja mellan vad som faktiskt hotar samhället och vad som gör det värt att försvara.
Och kanske är det just därför denna till synes lilla händelse är så talande. För medan anarkin tillåts breda ut sig där ordningsmakten verkligen behövs, visar tyranniet musklerna mot en man med ett instrument. Det är anarkotyranniet i ett nötskal.
