KRÖNIKA • Vindkraftverk som reser sig över små byar, ljusskygga miljardprojekt som kräver statligt stöd och Northvolt som slutade i konkurs. Sverige har redan fått en dyr försmak av vad som händer när politiker börjar betrakta hela samhällsekonomin som ett klimatpolitiskt experiment. Ändå är Miljöpartiets budskap inför nästa mandatperiod att den gröna omställningen ska ”kickstartas” igen.
Jag har under åren skrivit åtskilliga artiklar om vindkraft. Ju mer jag har granskat frågan, desto mer fascinerad har jag blivit över avståndet mellan den politiska visionen och verkligheten för dem som faktiskt tvingas leva mitt i den.
På ett seminarium i Stockholm är vindkraft ett diagram över installerad effekt. För familjen vars hus plötsligt ligger bredvid ett industriområde med 200 eller 300 meter höga kraftverk är den en katastrof, både för hälsan och ekonomin.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det handlar om blinkande hinderljus över natthimlen, förändrade landskap, buller och oro för iskast från rotorbladen – och fastigheter som blivit betydligt svårare att sälja. De politiker som fattat besluten bor där nästan aldrig själva.
I min senaste granskning berättade mäklare i Västervikstrakten om fastigheter där vindkraftsetableringar fått mycket konkreta ekonomiska konsekvenser.
Ett hus är inte bara en utsikt från köksfönstret – för de flesta människor är det den största investering de gör i livet. Och den ekonomiska skadan är särskilt lömsk.
Den syns inte på kommunens kartor över vindkraftsområden och den hamnar inte i kalkylen över producerade megawattimmar. Den upptäcks först den dag familjen vill sälja huset och spekulanterna ser kraftverken, hör ljudet eller får veta att natthimlen blinkar rött.
Politikerna kan gå vidare till nästa klimatmål. Husägaren blir kvar med notan.
LÄS ÄVEN: Nära halva husvärdet försvann – när ”den gröna omställningen” kom till byn
Miljöpartiets utopister och civilisationsmarodörer – de som driver på hårdast för massiva utbyggnader – bor ju oftast på Södermalm i Stockholms innerstad eller i Göteborgsområdet Majorna, i tryggt avstånd från vindkraftsparker.
När jag nyligen intervjuade Peter Jangeby, som bor omkring 1,3 kilometer från de 200 meter höga vindkraftverken i Lervik, reagerade han på användandet av ordet ”park”.
– Sen använder de det här jävla ordet park. De vet inte ens vad ordet betyder. Park, det är ett område för nöje och rekreation. Men de använder det bara för att det ska låta så fint.
Ja, Peter var arg och jag förstår honom. Hans eget förslag var betydligt mindre idylliskt:
– Istället borde de kalla det för en miljöfarlig elverksamhet, eller elindustri, för det är vad det är.
LÄS ÄVEN: Fem vindkraftsjättar runt Kjell-Åkes släktgård: ”En jävla katastrof”
När politiken börjar leka riskkapitalist
Samma mentalitet återkommer i den så kallade gröna industrialiseringen. Politiker identifierar den industri som de anser att vi ska leva av om 20 år, skattebetalarnas pengar och statens balansräkning används för att minska riskerna – och sedan förväntas marknaden göra resten.
Men sedan kom verkligheten ikapp. Och varken vindkraftsindustrins lobbyorganisation Public service (SVT, SR och UR), eller de förvirrade politiker som trodde att de skulle ”bada i guld”, förstod någonting.
Jonas Andersson
Northvolt har blivit ett monument över det vettlösa i detta tänkande. Bolaget befinner sig nu i konkurs. I riksdagens konstitutionsutskotts granskning har det konstaterats att AP-fondernas gemensamma investering på sex miljarder kronor gick förlorad. Northvolts skulder uppgavs samtidigt uppgå till omkring 60 miljarder kronor.
Detta var inte något litet garageföretag som några riskkapitalister chansade på. Northvolt blev symbolen för en hel politisk epok. Batterifabrikerna skulle visa världen vägen. Politiker, pensionskapital och näringsliv skulle tillsammans skapa framtiden.
Men sedan kom verkligheten ikapp. Och varken vindkraftsindustrins och det gröna stålets lobbyorganisation Public service (SVT, SR och UR), eller de förvirrade politiker som trodde att de skulle ”bada i guld”, förstod någonting.
Och nu står Stegra på tur
Samma frågor måste ställas kring Stegra, tidigare H2 Green Steel, även om det vore fel att beskriva Stegra som ett nytt Northvolt – ännu. Projektet lever (om än på lånad tid, som det ser ut) och lyckades så sent som i juni slutföra en finansieringsrunda på 1,4 miljarder euro.
LÄS ÄVEN: AP-fonden satsar miljard i Stegra – trots mångmiljardförlust i Northvolt
Men också här finns staten med i bakgrunden. Riksgälden har beslutat om en statlig kreditgaranti för lån till Stegra på totalt 1,2 miljarder euro. Det är alltså inga kaffepengar vi talar om.
Och det är här min invändning mot den gröna omställningen egentligen börjar. Jag har ingenting emot ny teknik. Tvärtom. Om någon entreprenör uppfinner ett batteri som är dubbelt så bra till halva priset, bygger världens bästa fossilfria stålverk eller lyckas producera billig el utan utsläpp är det alldeles utmärkt.
I budgetmotionen argumenterar partiet dessutom för ett särskilt investeringsutrymme för den gröna omställningen. Motiveringen är uttrycklig – privat kapital räcker inte för investeringar av den storlek och risk som krävs, varför ett statligt delat risktagande enligt MP är ”avgörande”.
Jonas Andersson
Men om affärsidén är så lysande – varför måste staten hela tiden stå bredvid med plånboken?
LÄS ÄVEN: Nya uppgifter: Stegra behöver ytterligare minst tio miljarder
Nu ska vansinnet ”kickstartas”
Det är mot den bakgrunden man bör läsa Miljöpartiets senaste besked. Partiet använder självt ordet. Nästa regering ska ”kickstarta den gröna omställningen igen”.
MP kräver bland annat ett återupprättat miljödepartement, ett särskilt klimatkabinett under statsministern och en långsiktig klimatfond som ska ge staten större möjligheter att finansiera klimatinvesteringar. Och det stannar inte där.
I Miljöpartiets ekonomiska politik finns förslag om gröna skattekrediter för stora industriinvesteringar. För enskilda stora investeringar skulle skattekrediten kunna uppgå till 25 procent av de stödberättigade kostnaderna och som mest 1,6 miljarder kronor, inom en årlig ram på 4,5 miljarder.
LÄS ÄVEN: Miljöpartiet: Gärna vindkraft – men inte på vår bakgård
I budgetmotionen argumenterar partiet dessutom för ett särskilt investeringsutrymme för den gröna omställningen. Motiveringen är uttrycklig – privat kapital räcker inte för investeringar av den storlek och risk som krävs, varför ett statligt delat risktagande enligt MP är ”avgörande”.
Läs den meningen en gång till. Privat kapital är otillräckligt. Därför måste staten dela risken. Det är just där det blir riktigt otäckt.
Någon annan betalar
För politiker betyder ”staten tar risk” någonting abstrakt. Staten framställs nästan som en rik farbror som sitter på en säck pengar och bara behöver övertalas att öppna den. Men staten har inga egna pengar.
Pengarna kommer från människor som arbetar, driver företag och betalar skatt. Och om staten lånar pengarna skickas räkningen vidare till samma människor i framtiden.
Därefter förväntas människor som råkar bo på platsen acceptera konsekvenserna eftersom projektet sägs vara viktigt för klimatet, Sverige eller rent av planeten. De som protesterar kallas nedlåtande för ”klimatförnekare”. Ett epitet lika tröttsamt utjatat och bedrägligt som ”rasist” eller ”högerextremist”.
Jonas Andersson
Det är därför den gröna omställningen aldrig bara är en diskussion om klimat. Den handlar också om vem som ska bära risken när politiker pekar ut morgondagens vinnare.
LÄS ÄVEN: Miljöpartiets krig mot välståndet – vill du bli fattigare?
Riskkapitalisten som satsar fel förlorar sina pengar. Politikern som satsar fel håller presskonferens, konstaterar att ”viktiga lärdomar” har dragits och går vidare till nästa projekt. Skattebetalaren får stanna kvar och betala.
Det är också därför mina många historier om vindkraft egentligen hör ihop med Northvolt och Stegra. Skalan är annorlunda, men mekanismen känns igen. Någon har bestämt att en viss teknisk lösning är nödvändig för ett större politiskt mål.
Därefter förväntas människor som råkar bo på platsen acceptera konsekvenserna eftersom projektet sägs vara viktigt för klimatet, Sverige eller rent av planeten. De som protesterar kallas nedlåtande för ”klimatförnekare”. Ett epitet lika tröttsamt utjatat och bedrägligt som ”rasist” eller ”högerextremist”.
När en villaägare oroar sig för värdet på sitt livs största investering blir han ett särintresse – men när staten riskerar miljarder blir det industripolitik. Det är den gröna omställningens politiska logik i ett nötskal – vinsterna räknas kollektivt, förlusterna lämnas åt den enskilde eller skattebetalarna.
Det är nästa regering jag oroar mig för
Och därför är jag betydligt mer oroad över kommande mandatperiod än över ännu ett enskilt vindkraftverk. Miljöpartiet gör ingen hemlighet av sina ambitioner.
Klimatpolitiken ska enligt partiet inte vara ett av flera politikområden utan genomsyra ekonomin, energipolitiken, transporterna och de stora investeringsbesluten.
Partiet säger också uttryckligen att det är ”helt nödvändigt” att MP ingår i nästa regering. Föreställ er då en rödgrön regering där Miljöpartiet får klimat- och energipolitiken som inträdesbiljett till Rosenbad – och där Centerpartiet får göra ytterligare skada, vid sidan av kommunister och islamister i Anderssons regering.
Kanske borde vi först fråga oss vart den förra färden egentligen tog vägen – och hur många miljarder, företag, husägare och fungerande delar av Sverige som ska kastas under bussen innan Miljöpartiet får vrida om nyckeln igen.
Jonas Andersson
Det är svårt att föreställa sig sämre förutsättningar för Sverige när Europa samtidigt blir allt mer osäkert och oförutsägbart.
Ett nytt miljödepartement, ett klimatkabinett, en klimatfond. Gröna skattekrediter, statligt risktagande, nya energiprojekt, mer vindkraft och kanske avstannad kärnkraftsutbyggnad.
Och diesel för 35, 40 eller 50 kronor litern – med följande prischock genom hela ekonomin – transporter, mat och andra varor blir snabbt dyrare, inflationen rusar och elräkningarna riskerar att explodera.
Nya industriella prestigeprojekt som ingen ännu ens hunnit hitta på. Och hela tiden samma argument – vi måste våga satsa!
LÄS ÄVEN: Grön korruption och ett fattigare Europa efter Stegra?
Men notera vilka detta ”vi” egentligen är. Det är inte politikerna som riskerar sina privata förmögenheter när miljarderna rullar – det är skattebetalarna som förväntas stå för både insatsen och förlusten. Samtidigt höjer politikerna skamlöst sina egna arvoden kraftigt varje år.
Jag tycker tvärtom att Sverige efter Northvolt borde våga göra någonting som inom modern klimatpolitik och massiv propaganda från etablissemangsmedierna framstår som närmast revolutionärt.
– Vi måste våga säga nej.
Nej till att politiker ska leka riskkapitalister med skattebetalarnas pengar. Nej till att fungerande energisystem ska byggas om efter politiska modeord. Nej till att landsbygden ska industrialiseras för att storstadspolitiker ska kunna redovisa fler gröna megawatt i sina powerpointpresentationer.
Och framför allt nej till föreställningen att varje projekt automatiskt blir klokt bara för att man sätter ordet ”grön” framför det. Vi har redan kickstartat den gröna omställningen en gång.
Kanske borde vi först fråga oss vart den förra färden egentligen tog vägen – och hur många miljarder, företag, husägare och fungerande delar av Sverige som ska kastas under bussen innan Miljöpartiet får vrida om nyckeln igen.
