Gymnasieeleven lockades till ett möte i Malmö, drogs in i en bil och fördes till en enslig parkering vid Katrinetorp. Där utsattes han för våld innan han lyckades springa därifrån – rakt mot en polisbil. Nu döms Ali Abdulhameed, Farnam Hatami, Isak Nezar och Salim Zaaroura till ett års fängelse vardera för människorov.
Det började med ett bråk på Fryshuset i Malmö dagen före kidnappningen. Enligt den senare kidnappade gymnasieeleven hade en av hans vänner hamnat i konflikt med en annan yngling. Efteråt tog en av de nu dömda männen, Salim, kontakt med honom och påstod att han sagt nedsättande saker om hans mamma. De kände inte varandra sedan tidigare.
De bestämde att träffas utanför Fryshuset följande dag, den 10 april. Men när Salim kom dit hade han vänner med sig och situationen såg ut att kunna utvecklas till bråk. Personal och väktare ingrep och gruppen skingrades.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Kontakten fortsatte på Snapchat. Salim försäkrade enligt målsäganden att han inte ville slåss. De bestämde en ny mötesplats på Almbacksgatan, i närheten av Folkets park.
Målsäganden tog ändå med sig tre vänner. På Almbacksgatan pratade han först med Salim i ungefär en minut. Sedan förändrades situationen.
Enligt målsägandens berättelse tog Salim tag i honom och drog honom mot en bil. En bakdörr öppnades inifrån. Målsäganden försökte hålla emot med både armar och ben, skrek på hjälp och fick en eller flera slag. Till slut lyckades männen få in honom i bilen.
Ett oberoende vittne såg tumultet på avstånd och ringde polisen. I larmsamtalet beskrev han hur en person blev ”påpucklad och inkastad i en bil”. När han senare hördes i rätten berättade han att det inte såg frivilligt ut och att en person sparkade in mot bilen efter att den kidnappade hade tryckts in.
Målsäganden hamnade i baksätet, mellan Salim och Isak. Ali körde och Farnam satt i passagerarsätet fram. Den placeringen i bilen har varit ostridig. Enligt målsäganden hade både föraren och mannen bredvid honom i baksätet täckta ansikten. Mannen i baksätet tryckte ner hans huvud och sade åt honom att inte titta.
Färden varade i omkring 10–15 minuter. Salim ringde under tiden målsägandens vänner och lät honom prata med dem. Målsäganden sade åt vännerna att inte ringa polisen. Han fick beskedet att han skulle släppas vid Folkets park, men bilen fortsatte i stället. Någon sade, enligt målsäganden, något i stil med: ”Kör till platsen vi snackade om tidigare”.
Flydde från parkeringen
Bilen stannade vid en ensligt belägen parkering vid Katrinetorp. Där sade männen åt målsäganden att gå ur bilen. Enligt hans berättelse höll en av dem fast honom medan de andra knuffade, slog, sparkade och stampade på honom. Han hamnade på marken och försökte skydda ansiktet.
Efter några minuter lyckades han slita sig loss och springa från platsen. Den första bilen han mötte råkade vara en polisbil.
– Han skrek att han hade blivit kidnappad, berättade en av poliserna senare i rätten.
Polisen beskrev målsäganden som rädd och panikslagen. Två män – Salim och Ali – kom springande efter honom. När de sade något på ett annat språk försökte målsäganden plötsligt ta tillbaka uppgifterna och säga att ingenting hade hänt. Polisen uppfattade honom trots det som fortsatt mycket rädd.
Utredningen visade att målsäganden hade skador i ansiktet och på kroppen. Det fanns blod från honom på tröjan och hål i jackan. Rättsläkaren konstaterade att skadebilden var förenlig med hans berättelse och att en person kan utsättas för ett stort antal slag och sparkar utan att de synliga skadorna blir mer omfattande än i det aktuella fallet.
Meddelandet: ”Kidnappat en”
Det som hänt hade inte uppstått ur tomma intet, enligt tingsrätten. Undersökningen av de dömdas telefoner visade att Salim redan flera timmar tidigare hade skrivit meddelanden som rätten kopplar till planeringen inför konfrontationen.
Bland formuleringarna fanns ”Vi fångar dom”, ”Vi letar efter dom” och ”Jag ska hämta 3 st”. Klockan 19.59 – när målsäganden redan hade förts bort – skickades ett betydligt mer svårförklarligt meddelande från Salims telefon: ”Bror”, ”Jag har” och ”Kidnappat en”.
När polisen senare konfronterade Salim med chattarna hade han svårt att förklara dem. Om meddelandena om att ”fånga” personer sade han att han inte mindes. När förhörsledaren frågade vad de egentligen planerade svarade han först att det var ”helt orelevant” och ville sedan inte kommentera saken.
Han medgav att formuleringarna lät grova men sade att han varit arg och att det egentligen handlat om ett missförstånd – bland annat om en cykel. När polisen kom till meddelandet från klockan 19.59 blev förklaringen en annan. Salim sade först att han inte mindes att han skrivit det. Sedan sade han att han aldrig hade skrivit något sådant.
När frågan återkom efter en paus nekade han igen: ”Bror jag har kidnappat en”. Det hade han inte skrivit, påstod han, och han hade ”inte någon aning om vem som gjort det”. Under rättegången medgav Salim däremot att det var han som hade skrivit meddelandet. Då var förklaringen att han hade skämtat.
”Jag bara hamnade där”
Även i övrigt präglades polisförhören av minnesluckor, nekanden och ovilja att svara. Två dagar efter händelsen sade Salim att han knappt mindes den 10 april. Arresten hade gjort honom förvirrad, förklarade han. På frågan varför han satt frihetsberövad svarade han: ”Jag kommer inte ihåg.”
Han påstod först att han inte kände Ali och inte heller Isak. När polisen frågade hur han ändå hade hamnat i en bil tillsammans med dem blev svaret: ”Jag vet inte. Vi var ute och jag bara hamnade där.”
Om varför han befann sig vid Katrinetorp svarade Salim också att han inte visste. Han mindes inte hur han suttit i bilen och kunde inte förklara hur målsäganden hade hamnat där. Samtidigt hävdade han att det hade varit ”jättelugnt i bilen” och att de bara hade pratat ”om livet”.
Farnam gav i sina första längre förhör en liknande bild av en helt odramatisk bilfärd. Han sade att han mest hade tittat på sin mobil och att han inte ens kände de andra i bilen, bortsett från Ali. På frågan varför målsäganden plötsligt sprang ur bilen vid Katrinetorp svarade han: ”Jag vet inte” men att gud kanske gör det.
När polisen frågade om han varit på plats när målsäganden drogs in i bilen blev svaret ”Ingen kommentar”. På frågan vem som drog in målsäganden svarade Farnam att han inte ville besvara frågan eftersom det ”inte har med mig att göra”.
I ett senare förhör gick han ännu längre i sin tystnad. På fråga efter fråga – om Fryshuset, vilka som satt i bilen, planeringen, basebollträet i bilen, balaklavan och varför flera bilar hade rört sig tillsammans – svarade han: ”Vill inte svara på den frågan.” När hans Snapchat-konversationer lästes upp ville han inte heller kommentera dem.
”En bajsmacka”
Isak valde också tidigt en linje där han inte ville tala om någon annan. ”Jag kommer bara yttra mig om mig själv och de andra får prata för sig själva”, sade han i ett förhör. När polisen frågade varför han hade befunnit sig på Katrinetorp blev svaret: ”Jag vill inte yttra mig om det.” När förhörsledaren påpekade att människorovsmisstanken faktiskt gällde honom svarade han att polisen fick ”ta det med målsägande”.
I ett senare förhör förklarade Isak sin ovilja att prata om andra med att förundersökningar kan bli offentliga. Han sade att han inte ville utsätta sig själv eller familjen för risker och uttryckte rädsla för att ”få en kula i nacken”. Själv var han helt oskyldig, sade han. Han hade: ”bara varit på fel ställe och på fel tid”.
När han senare sammanfattade sin situation kallade han hela saken ”en bajsmacka”. Ali, som körde bilen, hävdade att han inte sett något människorov. Han sade bland annat att målsäganden kanske sprang därför att han trodde att männen skulle slå honom. På frågan varför Ali och Salim då sprang efter svarade Ali: ”För han springer iväg efter att reta oss. Jag tycke han skulle stå som en man och stå still.”
Ali uppgav också att han valt Katrinetorp därför att han var uppvuxen i närheten, att det var gratis att parkera där och att de brukade ”hänga där”. Senare ändrades förklaringen till att han hade varit i chock och bara kört i väg någonstans eftersom han var orolig för sin pappas bil.
När polisen frågade om balaklavan i bilen sade Ali att den hade använts av Isak i samband med inspelningen av en musikvideo tidigare under dagen. Ett basebollträ som också fanns i bilen förklarade han med att han spelat baseboll med folkhögskolan flera månader tidigare och glömt kvar träet. Förhörsledaren påpekade att den förklaringen lät märklig. Ali svarade att ”sanningen också låter lite konstig ibland”.
Avfärdar männens berättelser
När målet kom upp i Malmö tingsrätt nekade alla fyra till brott. Deras gemensamma huvudförklaring var att målsäganden hade satt sig frivilligt i bilen och att avsikten varit att reda ut konflikten. Tingsrätten trodde inte på dem.
Domstolen konstaterar att männens uppgifter på centrala punkter är oförenliga med målsägandens berättelse och mycket svåra att förena med den övriga bevisningen. Flera av deras förklaringar framstår enligt rätten som ”oerhört märkliga eller till och med osannolika”.
Rätten pekar bland annat på att männen lämnat olika förklaringar till varför bilen plötsligt körde från Almbacksgatan, varför de hamnade på den ensliga parkeringen och hur stämningen varit under färden.
Det framstod också som osannolikt att tre av männen inte skulle ha reagerat på att en för dem okänd, yngre person plötsligt satte sig i bilen, följde med i 10–15 minuter och hamnade på en avskild parkering – om avsikten verkligen bara varit att prata.
Tingsrättens slutsats är kategorisk. Ingen av de fyra framstod som trovärdig och deras uppgifter kunde i de delar som hade betydelse för åtalet ”lämnas helt utan avseende”. I stället fäster domstolen stor vikt vid målsägandens detaljerade berättelse, det oberoende vittnets larmsamtal, polisernas iakttagelser, skadorna, fynden i bilen och innehållet i telefonerna.
Tingsrätten anser dessutom att händelsen hade föregåtts av viss planering och att de fyra agerade inom ramen för ett gemensamt projekt. Alla betraktas därför som gärningsmän i lika grad. Tidpunkten för brottet förlades så att det inte skulle krocka med en av förövarnas besök i moskén för att be fredagsbönen.
I andra chattar förekommer bland annat uttalanden om att någon eller några ”ska bli ”ihjälknullade””, ”jag ska våldta dom”, ”ska knulla hans mamma” och ”jag knullar deras systrar”.
Vittnen var rädda
Utredningen präglades också av uppgifter om rädsla och påtryckningar. Två av målsägandens vänner framstod enligt tingsrätten som rädda när de vittnade. Rätten bedömde att de sannolikt mindes mer än de berättade. Ett av vittnena hade dessutom ändrat sina uppgifter jämfört med polisförhören.
Målsäganden hade själv under utredningen vid något tillfälle lämnat uppgifter som talade till männens fördel – bland annat att han frivilligt hade satt sig i bilen. I rätten förklarade han varför.
Han uppgav att personer hade hotat honom och försökt få honom att ändra sin berättelse. Påtryckningarna ska ha börjat kort efter händelsen. Så sent som dagen före rättegången kom enligt målsäganden en person och berättade vad han skulle säga – och vad han inte skulle säga.
Tingsrätten accepterar förklaringen och beskriver målsäganden som mycket trovärdig. Hans berättelse var lång, detaljerad och sammanhängande, samtidigt som han varit försiktig med sådant han inte mindes.
Ett års fängelse
Ali Abdulhameed, Farnam Hatami, Isak Nezar och Salim Zaaroura döms samtliga för människorov. Brottet bedöms dock som mindre grovt. Som försvårande omständigheter pekar tingsrätten på planeringen, männens åldersövertag och den starka rädsla och det obehag Ibrahim utsattes för.
Samtidigt konstaterar rätten att våldet i samband med själva bortförandet var begränsat, att frihetsberövandet var förhållandevis kort och att syftet – såvitt känt – inte var att orsaka allvarligare skador. Händelsen innehöll inte heller några förnedrande inslag av det slag som kan göra ett människorov allvarligare.
Straffvärdet bedöms till ett års fängelse för var och en. Tingsrätten anser att det med hänsyn till straffvärdet och brottets art inte finns utrymme för någon annan påföljd.
De fyra ska dessutom solidariskt betala 40 000 kronor i kränkningsersättning till målsägande. Han hade begärt sammanlagt 81 400 kronor, varav 75 000 kronor i kränkningsersättning och 6 400 kronor för sveda och värk. Tingsrätten anser dock inte att det finns tillräcklig utredning för att ge honom ersättning för sveda och värk.
Domen meddelades den 17 augusti. Den kan överklagas till Hovrätten över Skåne och Blekinge senast den 7 september.
LÄS ÄVEN: Svensk mor och dotter kidnappades av somaliska dödsgänget
