LEDARE • I ett snyftinslag i SVT nyligen var häktesprästen Olle Johansson inbjuden för att oemotsagd utgjuta missklädsam sympati med de allt yngre invandrarungdomar som sitter häktade för mord. ”Vi får inte ge upp om de här barnen”, menade han. Men visst får vi det. Vi bör också göra det för alla inblandade parters skull – även de unga mördarna.

Svenska kyrkan är inte vad den var när jag växte upp och präglades som kulturkristen och agnostiker med en klassföreståndarinna som också var kantor i kyrkan och således bättre än de flesta visste att traktera den tramporgel som på den tiden var obligatorisk i varje klassrum att ackompanjera morgonpsalmen med som föregick den egentliga undervisningen.

Svenska kyrkan mer politik än religion

Idag propagerar Svenska kyrkan för islam i stället för kristendomen, för udda sexuella böjelser i stället för den heterosexuella tvåsamhet som Gud enligt Bibeln påbjuder – och för mördare i stället för deras offer.

Generellt har Svenska kyrkan politiserats allt hårdare och gjort det med en rejäl slagsida åt vänster. Som en del av detta har man sugit upp den vänsterliberala kriminalpolitik där förövarna betraktas som offer och deras brottsoffer glöms bort.

Socioekonomiskt snömos

Det är enligt den lätt förklädda marxistiska doktrinen och maktanalysen ”samhällets fel” att någon våldtar och mördar. Den enskilde brottslingen fritas från ansvar och beskrivs som ett offer för ”socioekonomisk utsatthet”.

Man kan förstå den sortens resonemang om det tillämpas på exempelvis en mor med ett svältande barn som i desperation och i ett samhälle utan sociala skyddsnät stjäl ett stycke bröd. Svårare att begripa är hur en invandraryngling, som i bidragsparadiset Sverige getts en chans till självförverkligande och ett välstånd han bara kunde drömma om i hemlandet, lönar sina svenska välgörare genom att begå mord.

Lika svårbegripligt är hur dylikt ursäktas från den politiska vänsterkanten med snömos om att Sverige är ett rått klassamhälle genomsyrat av rovkapitalism och såväl strukturell rasism som vardagsrasism där mördaren uppges inte ha haft något annat val.

I Dan Eliassons fotspår

Vem minns inte socialdemokratiske generaldirektörsfarsoten Dan Eliassons osmakliga försvar av den åldersfuskande asylbedragaren Youssaf Khaliif Nuur från Somalia som just mördat en kvinnlig anställd på det hotelliknande boende i Mölndal för så kallade ensamkommande flyktingbarn genom att knivhugga henne i ryggen: ”Vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig?”

I likhet med häktesprästen Olle Johanssons vankristna symaptiutgjutelser över unga invandrarmördare idag tilläts Eliasson begå sitt grova etiska övertramp 2016 på bästa sändningstid i tvångsfinansierad public service-tv, den medieplattform i Sverige som har det största genomslaget. Nämnas kan också att mördaren hade muslimsk bakgrund medan hans offer var bekännande kristen. Det spekulerades i religiösa motiv och givet Svenska kyrkans hållning numera rimmar det ju med bisarr logik att man ställer sig på islams sida.

Eliasson och Johansson bönhördes den gången också av det svenska rättsväsendet. Youssaf hade alls inte mördat kvinnan och inte heller haft för avsikt att göra det, resonerade tingsrätten och senare även hovrätten. Eftersom det konstaterat överåriga ”barnet” mådde dåligt psykiskt skulle gärningen i stället betraktas som vållande till annans död och påföljden inte vara fängelse utan vård.

Åldersrabatter skapar minderåriga mördare

Vilken signal domen skickade till andra hitresta presumtiva mördare kan varje icke vänsterbliven person lätt inse. Och det är samma vänsterliberalt kriminalpolitiska signaler och tankegods i form av så kallade åldersrabatter som är huvudorsaken till att vi idag ser allt fler minderåriga gängmördare. Ett brott som för en äldre gängkriminell renderar vederbörande en lång fängelsevistelse, resulterar för den omyndige i en kortare tids ungdomsvård.

Om det gör ont i hjärtat på Olle Johansson att höra minderåriga mördare i häktet ropa på mamma, då är receptet för att slippa sådan gråt och tandagnisslan motsatsen till vad häktesprästen och hans värdegrundsvänner förordar. Bara om åldersrabatterna slopas upphör pressen från de äldre gängkriminella på de yngre att utföra de grövsta brotten.

Det blir en win-win situation. Vi mer konservativt och traditionellt kriminalpolitiskt sinnade får det ”paradigmskifte” vi trängtar efter, där straffet står i proportion till brottet och brottsoffrets eller de anhörigas rätt till upprättelse och avslut. Samtidigt får häktesprästen Olle Johansson et consortes som ömmar mer för brottslingarna än för brottsoffren sin önskan uppfylld; inga ungdomar i orten behöver få sina liv förstörda av en feltänkt och kontraproduktiv kriminalpolitik som utsätter dem för gängkriminella påtryckningar att bli grova brottslingar