Ofta har det varit talet man studerat närmare för att försöka avslöja en lögnare, men ny svensk forskning visar att skrift kan vara lika viktigt i ett ge ledtrådar.
Lögnforskning inom psykologin har länge fokuserat på till exempel ordval, kroppsspråk och pulsen. I det talade språket har man försökt hitta markörer för lögner som upprepningar, gester och pauser.
Kajsa Gullberg är forskare i allmän språkvetenskap och hoppas att hennes nya avhandling kan ge insikter i människans komplexa språkförmåga. Hennes forskning visar att sanningshalten i det man skriver kan påverka hur själva skrivprocessen ser ut.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Mer konkret handlar det om att urskilja mönster i hur lång tid skrivprocessen tar, antal redigeringar och hur långa och hur många pauser man tar.
LÄS ÄVEN: Forskare: Inga påvisbara utsläppsminskningar med elbilar
Inom psykolingvistiken, som Gullbergs forskning tillhör, står vägen från tanke till tal eller skrift i centrum för att förstå språkförmågan.
– Forskningen som undersöker språkliga markörer är viktig, men den kan kompletteras med mer kunskap kring själva skrivprocessen i realtid. Och här tyder min studie på att skrivprocessen kan förändras när man ljuger, säger Kajsa Gullberg.
Fler pauser
Resultaten visar att om man skriver en lång lögn görs fler pauser än när man skriver en lång sann berättelse, om man tar lång tid på sig att skriva en lögn gör man färre pauser än när man tar lång tid på sig att skriva sanningen och texten redigeras mindre när man skriver en lögn oavsett textens längd och hur lång tid skrivandet tar.
– Jag blev förvånad över att folk inte redigerar sin text lika mycket. Det kan vara så att när vi ljuger planerar vi mer innan vi skriver, speciellt om vi lägger längre tid på att skriva vår berättelse. Om vi skriver en lång lögn pausar vi mer, eftersom vi tänker efter och konstruerar lögnen innan vi skriver ned den och behöver därför inte redigera så mycket sen, säger Kajsa Gullberg.
I en uppföljande studie där deltagarna fick skriva samma sanna respektive lögnaktiga historier flera gånger visade resultatet att man gör färre redigeringar när sanningar ska upprepas, medan mängden redigeringar för lögnen förblir densamma eller fler när den ska upprepas.
Detta förklaras med att det är enklare att återberätta något sanningsenligt då man bara återskapar händelseförloppet som man minns och det blir ännu enklare vid ytterligare upprepningar medan lögner kräver att man minns både det verkliga händelseförloppet och hur man ljög om det för att ljuga konsekvent – det gör det svårare, kräver mer kontroll och tar därför längre tid.
Studien visade också att lögner i tal hade färre ”tveksamma” pauser som ”eeh” och ett ökat antal fyllda pauser i lögner om man pratar länge. Vid upprepning är det dock minskade skillnader mellan lögn och sanning.
– En lögn är mer energikrävande och kräver kontroll, vilket kan ge utslag i hur vi pausar, säger Kajsa Gullberg. Tvekan kan uppfattas som osäkerhet, därför känns det kanske bättre att prata på när man ljuger, fortsätter hon.
Svårt avslöja en lögnare
Gullberg konstaterar samtidigt att det ofta är mycket svårt att avgöra om en person ljuger, även för de som tränats på att iaktta vissa markörer i tal.
– Men kunskapen om hur skrivprocesserna ser ut kan ändå bidra till att man i forensiska sammanhang får ytterligare ett verktyg att identifiera om något avviker från det vanliga i sin språkproduktion. Sammantaget pekar min avhandling på att skrivprocessen är ett lovande område att fortsätta utforska när det kommer till lögner, säger Kajsa Gullberg.
