EU nya förpackningsförordning har nu börjat tillämpas. För mindre företag som säljer varor direkt till kunder i andra EU-länder kan reglerna innebära registrering, rapportering, avgifter och lokala ombud i varje land där de har kunder. Kritiker varnar för att regelverket riskerar att göra den inre marknaden betydligt mindre tillgänglig för små e-handlare – samtidigt som EU-kommissionen redan har föreslagit att ett av de mest kritiserade kraven skjuts upp.
Den 12 augusti började huvuddelen av EU nya förpackningsförordning, PPWR, att tillämpas. Förordningen antogs med det uttalade syftet att minska mängden förpackningsavfall, öka återvinningen och harmonisera reglerna på den europeiska marknaden.
Men just när det gäller producentansvaret kan resultatet i stället bli en omfattande nationell administration för företag som säljer över gränserna.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Den liberale samhällsdebattören och bloggaren riktar i ett inlägg på Femte juli hård kritik mot konsekvenserna. Han beskriver reglerna som en potentiell ”dödsstöt” för delar av den gränsöverskridande e-handeln.
Ett system i varje land
Problemet är att producentansvaret inte hanteras genom ett enda gemensamt EU-system. Producenter kan i stället behöva registrera sig i producentregister i de medlemsländer där de för första gången gör förpackningar tillgängliga på marknaden och omfattas där av respektive lands system för utökat producentansvar. EU-kommissionens eget informationsmaterial beskriver skyldigheten att registrera producenter nationellt och att registrering kan behöva ske i varje medlemsstat där förpackningar förs ut på marknaden.
För ett mindre svenskt företag som säljer direkt till konsumenter i flera EU-länder kan det alltså innebära kontakter med flera olika nationella system, rapportering av mängder och material, avgifter och andra administrativa krav.
Ytterligare en regel har väckt särskild kritik. En producent som är etablerad i ett EU-land och säljer direkt till slutanvändare i ett annat medlemsland ska enligt artikel 45.3 utse ett auktoriserat ombud för producentansvaret i landet där varorna säljs.
Det finns inte heller något generellt undantag från producentansvaret enbart därför att ett företag är litet. EU-kommissionen har tidigare konstaterat att det saknas ett horisontellt undantag för mikroföretag från EPR-kraven, även om mindre företag undantas från vissa andra delar av förordningen.
Alexandersson pekar på att detta kan göra även sporadiska försäljningar till andra EU-länder oproportionerligt administrativt kostsamma. I praktiken kan ett företag därför komma fram till att det är enklare att helt enkelt sluta leverera till vissa länder.
Kommissionen vill redan backa
Att det finns ett problem med den administrativa bördan har även uppmärksammats av EU-kommissionen.
I december 2025 lade kommissionen fram ett förslag om att skjuta upp kravet på nationella auktoriserade ombud för EU-baserade producenter till den 1 januari 2035. Kommissionen motiverar förändringen uttryckligen med behovet av att minska företagens administrativa bördor och göra den inre marknaden enklare att verka på.
Förslaget är emellertid ännu inte färdigbehandlat av Europaparlamentet och ministerrådet. Det innebär att den redan antagna förordningen tills vidare gäller som skriven. Europaparlamentets lagstiftningsarbete med ändringen pågår fortfarande.
Det skapar en situation där företag kan behöva anpassa sig till ett krav som kommissionen själv vill suspendera under de kommande åren.
Branschorganisationer har också varnat för att skyldigheten att utse separata ombud i olika medlemsländer skapar en fragmenterad och kostsam administration och framför allt slår mot mindre företag med verksamhet i flera länder.
Riskerar gynna de största
EU uttalade ambition med förordningen är bland annat att harmonisera reglerna på den inre marknaden. När Europaparlamentet godkände överenskommelsen våren 2024 framhölls samtidigt förpackningsminskningar, återvinning och gemensamma regler som centrala mål. Förordningen godkändes då med 476 röster mot 129, medan 24 ledamöter avstod.
Den praktiska effekten av producentansvaret riskerar dock att gå i motsatt riktning när administrationen fortfarande är uppdelad mellan medlemsländerna.
För ett stort internationellt bolag är kostnaden för nationella registreringar, rapporteringssystem och juridisk administration förhållandevis lätt att bära. För en liten svensk webbutik som kanske bara säljer några tiotal produkter om året till exempelvis Frankrike, Tyskland eller Italien kan samma fasta kostnader väga betydligt tyngre.
Det är denna effekt Alexandersson varnar för. Han menar att reglerna kan bli marknadskoncentrerande genom att stora företag och särskilda företag som säljer så kallade compliance-tjänster gynnas, medan mindre handlare får ett starkt ekonomiskt incitament att helt lämna delar av den europeiska marknaden.
”Häpnadsväckande bakvänt”
När reglerna antogs framställdes de som ett sätt att både minska förpackningsavfallet och förbättra den inre marknadens funktion. Frågan är nu om den administrativa konstruktionen i stället riskerar att skapa nya nationella trösklar för just de mindre företag som internet och EU fria rörlighet tidigare gjort det möjligt att sälja över hela Europa.
– Detta är häpnadsväckande bakvänt, till och med med EU-mått mätt, skriver Alexandersson.
Alexandersson konstaterar att kommissionens försök att i efterhand lätta på ombudskravet visar att problemet åtminstone delvis har uppmärksammats. Men tills en ändring faktiskt har beslutats är det företagen som måste förhålla sig till reglerna.
Enligt Alexanderssons sammanställning röstade S+V+MP+L för den slutliga överenskommelsen medan C, SD och dåvarande Folklistan röstade nej och M samt KD avstod. När förordningen därefter slutligt antogs av EU ministerråd ställde sig även den svenska regeringen bakom den. Rådet gav sitt formella godkännande i december 2024.
