NYHETSKRÖNIKA • Sedan den 1 juli i år kan den som ”upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning”, dömas till högst fyra års fängelse. Tanken är god: att stoppa systematiskt psykiskt våld. Men utformningen är så vag att den riskerar att skada rättssäkerheten mer än den skyddar offren.
Arbetet med den nya lagstiftningen inleddes under den tidigare S-MP-regeringen. Den slutliga propositionen lades dock fram av Tidöregeringen och antogs av riksdagen i maj 2026.
Regeringen motiverade lagen med behovet av att stärka skyddet mot psykiskt våld, särskilt i nära relationer och i hederskontext. Det är viktigt. Systematisk nedbrytning, kontroll och isolering är reella problem.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Men så som den nya lagen är utformad riskerar den att skada rättssäkerheten mer än den skyddar offren.
Högre straff för hårda ord än för en käftsmäll
Något som är särskilt intressant är straffskalan, där den som gör sig skyldig till brottet kan dömas till fängelse i upp till fyra år, ett längre straff än vad fysisk misshandel av normalgraden ger. Det skapar en obalans.
Du kan alltså få ett högre straff om du systematiskt fäller ”nedsättande uttalanden” mot din partner än om du slår samma partner på käften. Det är såklart helt orimligt. Enstaka elaka kommentarer i affekt ska normalt inte räcka – sägs det – men gränsen blir diffus.
Vad är beskyllning?
Men sättet som lagstiftningen ämnar lösa problemet på kan samtidigt skapa nya gränsdragningsproblem. Ur lagtexten framgår att den som ”upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av beskyllning…” kan dömas för psykiskt våld till fängelse i högst fyra år, något som Fria Tider var först med att uppmärksamma.
Lagen om psykiskt våld (4 kap. § 7b)
Frågan blir då: Vad räknas egentligen som en ”beskyllning”?
Regeringen har visserligen slagit fast att begreppet ska motsvara de typer av ageranden som omfattas av förolämpningsbrottet. Det innebär att ett vanligt ifrågasättande eller en saklig diskussion inte automatiskt blir en beskyllning i lagens mening.
Samtidigt behöver inte varje enskilt uttalande vara ägnat att allvarligt skada den andres självkänsla. Det är de upprepade kränkningarna sammantagna som ska bedömas.
Men var går gränsen i praktiken?
Är det exempelvis en beskyllning att upprepade gånger fråga sin sambo varför diskmaskinen inte har plockats ur? Eller att påpeka att den andra personen återigen har glömt att ta ut soporna?
När övergår ett återkommande tjat om hushållssysslor från vardagligt relationsgnabb till ett sådant mönster av kränkningar som lagstiftningen är avsedd att kriminalisera?
Det är inte tillräckligt att den ena parten subjektivt känner sig kränkt. Lagen kräver att de upprepade kränkningarna sammantagna ska ha varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.
Men exakt var denna gräns kommer att dras i praktiken återstår att se, och det är domstolarna som kommer att få utveckla praxis.
”Tolkar lagstiftningen som fan läser bibeln”
Frågan man bör ställa sig blir därför: varför regeringen och Sverigedemokraterna vill ge Sveriges domstolar – som i flera fall visat sig agera aktivister i samhällsdebatten – makten att avgöra var den gränsen går?
I flera av Sveriges domstolar har vi gång på gång sett hur de tolkar lagstiftningen som fan läser bibeln, ett exempel är när utvisningsyrkanden avslås med hänvisning till invandrarens ”anknytning till Sverige” – trots att de begått grova brott.
Varför väljer man då att gå fram med ett lagförslag – som för övrigt redan trätt i kraft – som kommer ge domstolarna ännu större makt med att tolka ”innebörden” av lagstiftningen.
Det ska minst sagt bli mycket intressant att följa de första domstolsförhandlingarna som ska avgöra gränsdragningen mellan vanligt relationstjafs och psykisk misshandel.
LÄS MER: Hemtjänstens gäng-eritrean våldtog 82-åring i hennes hem – slipper utvisning
