LEDARE • Vänsterpartiet har redan korsat blockgränsen för att välja talman. När regeringsbildningen samtidigt utvecklats till en av de svåraste i modern svensk politik är det dags att vända på alla stenar – även de som först framstår som politiskt otänkbara. Väljarna har sagt sitt. Nu är det partiernas ansvar att göra något av resultatet.

Det är lätt att skratta åt frågan. Det gjorde man också lite överrumplat på Kristdemokraternas presstjänst när jag ställde den: Skulle KD under några omständigheter kunna tänka sig att bilda regering tillsammans med Vänsterpartiet om alternativet är att Tidöpartierna inte lyckas bilda någon regering alls?

Något svar på rak arm kunde man däremot inte ge. Och kanske säger själva reaktionen något om svensk politik just nu. Vissa kombinationer betraktas fortfarande som så främmande att frågan om dem närmast låter som ett skämt.

Men det parlamentariska läget efter valet är inte särskilt skämtsamt. S, V, MP och C samlar tillsammans 176 mandat. M, SD, KD och L har 173. Problemet är att mandat på samma sida av den traditionella blockgränsen inte automatiskt går att omvandla till en regering.

Vänsterpartiet kräver att få sitta i den regering partiet släpper fram. Centerpartiet säger nej till en regering där V ingår. På den andra sidan har Sverigedemokraterna gjort klart att förra mandatperiodens konstruktion, där partiet ingick i regeringsunderlaget men stod utanför regeringen, var tillfällig. Efter valet ska SD enligt sin valplattform antingen vara regeringsparti eller oppositionsparti.

Det är svårt att minnas ett val där väljarnas röst skapat en mer svårlöst regeringsfråga. Då kanske det är dags att börja ställa frågor som normalt inte ställs.

V gick över blockgränsen

På måndagen inträffade dessutom något som gör frågan mindre absurd än den hade varit bara några dagar tidigare. Vänsterpartiet valde att stödja Moderaternas Andreas Norlén som talman framför Socialdemokraternas Johanna Haraldsson. Norlén vann den slutna omröstningen med 200 röster mot Haraldssons 146.

Vänsterpartiets förklaring är att Norlén har den erfarenhet som behövs i ett mycket komplicerat parlamentariskt läge. Vice ordföranden Ida Gabrielsson har bland annat pekat på att Norlén tidigare lotsat fram både Stefan Löfven och Magdalena Andersson som statsministrar.

Men beslutet går knappast att frikoppla från regeringsförhandlingarna. Magdalena Andersson gjorde i varje fall inte det. Redan före talmansvalet lämnade hon tillbaka sitt sonderingsuppdrag och pekade uttryckligen på Vänsterpartiets besked. Hon konstaterade att hon i nuläget inte ser någon möjlighet att bilda regering och talade ironiskt om en ny konstellation mellan V och M.

Dadgostar avvisar förstås att något nytt block skulle ha bildats. Det har hon rätt i. Men något annat har faktiskt hänt – Vänsterpartiet har visat att blockgränsen går att passera när partiet bedömer att situationen kräver det. Varför skulle den principen nödvändigtvis vara begränsad till talmansposten?

Tänk om V frågar fel parti om ministerposter?

Vänsterpartiet har aldrig haft några ministrar i en svensk regering. Däremot har det under långa perioder fungerat som stödparti åt socialdemokratiska och rödgröna regeringar.

På andra sidan blockgränsen finns Sverigedemokraterna i motsvarande situation – man har aldrig haft några ministerposter men den senaste mandatperioden agerat stödparti åt en allmänborgerlig regering.

Vänsterpartiet vill ha ministerposter som det förefaller omöjligt att få inom sitt tilltänkta regeringsunderlag. Varför är det självklart att V måste fråga just Magdalena Andersson om ministerposterna?

Jag har ställt frågan om en sådan blocköverskridande lösning till partierna. Vänsterpartiet har inte velat ge något svar. Det är kanske inte så märkligt. Att dagen efter talmansstriden börja diskutera ministerposter i en regering tillsammans med Tidöpartierna skulle vara politiskt sprängstoff.

Sverigedemokraterna ger inte heller något definitivt besked till en sådan konstruktion. Partiet hänvisar till sitt tidigare besked att man inte tänker släppa fram en regering som man själv inte sitter i. Men man säger samtidigt till mig att man inte har några röda linjer mot något parti.

Det sistnämnda är heller ingen improvisation. I SD valplattform står uttryckligen att partiet inte drar röda linjer mot samarbete med andra partier utan är berett att samarbeta där det ger bäst möjlighet att genomföra den politik man gått till val på.

Det är varken ett ja eller ett nej till att sitta i samma regering som V. Dessutom är det inget man kan bestämma på egen hand, utan något som måste förhandlas med M. KD och L.

Men det finns en intressant spegling. V säger att deras mandat inte får användas för att installera en regering som sedan lämnar dem utanför regeringsrummen. SD säger samma sak.

Politiskt befinner sig partierna mycket långt från varandra, såväl grundläggande ideologiskt som i ett stort antal politiska sakfrågor. Men när det gäller synen på värdet av de egna väljarnas mandat tycks de åtminstone förstå varandras hållning.

Ingen behöver ge V finansministerposten

Den självklara invändningen mot hela resonemanget är att en regering med exempelvis M, SD, KD, L och V skulle rymma närmast groteska politiska motsättningar. Det är sant.

På områden som migration, skatter, arbetsmarknad, kriminalpolitik, EU och delar av energi- och utrikespolitiken är avstånden mycket stora. En sådan regering skulle kräva kompromisser som förmodligen skulle göra både vänsterpartister och Tidöväljare ursinniga.

Men ingen naturlag säger att Vänsterpartiet i ett sådant tankeexperiment måste få finansministerposten, justitiedepartementet eller migrationspolitiken i sin hand. En genomsnittlig svensk regering brukar innehålla av 22–24 ministrar. Någon eller några av dessa skulle kanske Tidöpartierna kunna anförtro V utan risk för att partiet skulle förvandla Sverige till en kommunistisk enpartistat.

Om alternativen till slut står mellan att inte kunna bilda regering alls och att pröva en mycket ovanlig koalition, borde det åtminstone vara möjligt att undersöka om det finns mindre centrala ministerposter och avgränsade politikområden där motsättningarna är hanterbara.

Det behöver inte ens vara områden där samtliga fem partier tycker likadant. Koalitionsregeringar består definitionsmässigt av partier som kompromissar. Tidösamarbetet är självt ett exempel på detta.

Frågan för V skulle då bli vad som väger tyngst – ideologisk renlärighet kring vilka partier man får dela regeringsbord med eller möjligheten att för första gången i partiets historia faktiskt få ministrar och direkt regeringsmakt.

För Tidöpartierna blir kalkylen den omvända – är ett begränsat vänsterpartistiskt inflytande inom noggrant avgränsade områden värre än att inte kunna bilda något regering alls? Vilket alternativ tror man att de blågula väljarna skulle föredra? Frågan måste i varje fall kunna ställas i rådande annars helt låsta läge.

De röda linjerna har skapat låsningen

Det märkliga med den svenska regeringsbildningen är att nästan alla tycks vänta på att någon annan ska överge vad man lovat före valet. Centerpartiet vill byta regering men inte acceptera V i den. Vänsterpartiet vill byta regering men inte acceptera att självt stå utanför den.

SD vill fortsätta Tidösamarbetet men inte ytterligare en mandatperiod som stödparti utanför regeringen. Och mitt i detta ska Socialdemokraterna och Moderaterna försöka åstadkomma regeringsdugliga alternativ.

Resultatet har hittills blivit total låsning. Magdalena Andersson fick den 18 september talmannens uppdrag att sondera möjligheten att bilda en regering som tolereras av riksdagen. Tio dagar senare lämnade hon tillbaka uppdraget och konstaterade att förutsättningarna saknas i nuläget.

Därför bör ingen av sidorna längre ha råd att bara betrakta den andras problem. Tidöpartierna måste också fråga sig vad de gör om deras eget regeringsalternativ visar sig omöjligt. Att fortsätta säga nej är inte någon regeringspolitik.

Väljarna har inte misslyckats

Här finns till sist en principiell fråga som är större än Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna eller vem som får vilken ministerpost. Väljarna har redan gjort sitt.

De hade ingen skyldighet att leverera ett valresultat som passade partiledningarnas på förhand konstruerade regeringsalternativ. De hade heller ingen skyldighet att respektera politikernas röda linjer. De röstade. Nu har riksdagen den sammansättning den har.

Det är politikernas uppgift att hantera den. Före ett val kan partier förklara vilka de helst vill regera med, vilka de inte vill samarbeta med och vilka krav man ser som absoluta. Efter valet inträder ett annat ansvar – att försöka omsätta väljarnas besked i ett fungerande styre.

Parlamentarism kan inte reduceras till en sandlåda där åtta partier sätter sig i varsitt hörn och meddelar vilka andra barn de vägrar leka med. I ett normalt parlamentariskt läge kan tydliga blockgränser vara både begripliga och önskvärda. När inget av de tänkta alternativen fungerar måste däremot alla stenar vändas. Även de konstigaste.

En blågulröd regering kanske visar sig fullständigt omöjlig. Det finns uppenbart mängder av politiska skäl som talar emot den. Men det är något annat än att vägra undersöka saken därför att själva tanken låter absurd eller man är för dogmatisk eller prestigefylld.

För några dagar sedan hade även föreställningen att Vänsterpartiet skulle välja Moderaternas talman framför Socialdemokraternas kandidat låtit märklig. På måndagen gjorde partiet just det.

Den man hjälpte fram är Andreas Norlén – och man gjorde det med argumentet att det är en talman vars erfarenhet man anser behövs därför att Sverige befinner sig i ett ovanligt svårt parlamentariskt läge. Det var ett val utanför boxen. Det signalerar att V kanske kan tänka ytterligare utanför den

Norlén har fått lösa svåra parlamentariska knutar förr. Den här gången kan den största uppgiften vara att få partierna att inse att det inte är väljarnas skyldighet att lösa knuten åt dem och att alla färgkombinationer behöver övervägas.