Skolans försök att inkludera elever genom att lyfta fram deras kulturella bakgrund kan få motsatt effekt. Det visar en ny avhandling från Linnéuniversitetet. Forskaren Jonna Arenlind beskriver hur betoningen på invandraridentitet och undervisning om rasism kan förstärka gränsen mot det övriga samhället och befästa elevernas känsla av att vara annorlunda.
Under en halv skoltermin följde Jonna Arenlind en åttondeklass på en förortsskola utanför en av Sveriges större städer. På skolan, som i avhandlingen får det fingerade namnet Nova, hade över 90 procent av eleverna och personalen migrationsbakgrund – de var själva födda utomlands eller hade föräldrar som var det.
Skolan arbetar aktivt med så kallad interkulturell pedagogik, där elevernas olika kulturella bakgrunder ska uppmärksammas och betraktas som resurser.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Men i avhandlingen ’Harmony and Alienation: School as a Safe Space’ identifierar Arenlind en motsättning. Verksamhet som på papperet är tänkt att skapa trygghet och gemenskap inom skolan kan i stället bidra till att förstärka avståndet till samhället utanför.
Enligt Arenlind riskerar elevernas migrationsbakgrund att bli något som ständigt skiljer ut dem, även när avsikten är att inkludera.
”Om skolan lyfter fram minoritetskulturer och elevers olika bakgrunder, riskerar vissa elever att pekas ut som annorlunda”, skriver hon i avhandlingens presentation.
Halalmat och ledighet vid islamiska högtider
Den interkulturella pedagogiken utgår från att undervisning präglad av majoritetskulturens normer och erfarenheter kan missgynna elever med andra bakgrunder. Genom att lyfta fram minoritetskulturer och anpassa verksamheten efter elevernas erfarenheter ska skolan motverka detta.
På Nova märks inriktningen både i undervisningen och i skolans organisation. Enligt avhandlingen serveras enbart halalmat och skolan håller stängt vid islamiska högtider. Personal talar med elever och föräldrar på deras modersmål, och antalet språk som personalen behärskar används i skolans marknadsföring.
LÄS ÄVEN: 9-åringar fick gå ner på knä och be till Allah – skolan: ”Pedagogiskt syfte”
Arenlind beskriver också hur ramadan är en självklar del av skolans vardag. Att fasta kan rentav vara förväntat. Eleverna förutsätts ha ett ”hemland”, och både elever och anställda delar med sig av högtidsplaner och kläder inför firandet.
Det är alltså en skolmiljö där flera av de kulturella uttryck som är minoritetsföreteelser i samhället i stort i stället tillhör den lokala normen. Samtidigt lever uppdelningen mellan skolans gemenskap och den svenska majoritetsbefolkningen kvar.
Ett ”vi” på skolan – och ett samhälle utanför
Arenlind beskriver hur elever och personal återkommande skiljer mellan ”här”, på skolan, och ”där”, i det omgivande samhället. Skolan framställs som en plats där personer med invandrarbakgrund är trygga och kan vara sig själva. Omvärlden förknippas däremot i negativa ordalag med diskriminering och risken att inte bli accepterad.
Enligt Arenlind kan denna gemenskap också föra med sig outtalade krav på att dela gruppens syn på tillvaron. Tillhörigheten blir förknippad med en gemensam berättelse om utsatthet och avstånd till majoritetssamhället.
”Eleverna kan ’vara sig själva’, men bara inom de gränser som kollektivet sätter”, skriver hon i avhandlingen.
LÄS ÄVEN: Elever förstår inte läraren – skolan tar in tolk
Den förmenta trygghet som ska skydda eleverna kan i stället begränsa deras möjligheter att utforska andra identiteter och sätt att förstå omvärlden, menar Arenlind. Den negativa beskrivningen av det omgivande svenska majoritetssamhället skapar rädsla och otrygghet som försvårar integration.
Arenlind noterar dessutom att elevernas berättelser varierar mellan olika sammanhang. I gruppdiskussioner kan händelser beskrivas utifrån en gemensam förståelse av utanförskap och rasism eftersom det förväntas att man ska tycka så. I informella enskilda samtal med forskaren tonas samma berättelser ofta ned eller omtolkas utan självpåtagen offerroll.
Antirasistisk undervisning kan befästa utsattheten
En central del av kritiken gäller skolans sätt att behandla rasism och diskriminering. Tanken är att undervisningen ska synliggöra påstådda orättvisor och stärka elevernas möjligheter att hantera dem. Men enligt Arenlind kan den också befästa föreställningen att människor med invandrarbakgrund ofrånkomligen är utsatta.
”På Nova saknade diskussionerna om rasism och diskriminering ofta nyanser”, skriver hon.
Enligt hennes analys förstärkte diskussionerna bilden av personer med migrationsbakgrund som oundvikligt och särskilt utsatta för diskriminering och rasism. Undervisningen riskerade därmed att begränsa elevernas förståelse och handlingsmöjligheter.
Arenlind problematiserar uttryckligen ambitionen att skolan ska spegla och bekräfta elevernas erfarenheter av diskriminering. Hennes observationer visar att sådana insatser kan bidra till det problem de är tänkta att motverka.
När utsattheten återkommande bekräftas som ett gemensamt kännetecken kan den bli en grund för gruppens identitet. Det handlar då, enligt Arenlind, inte enbart om reaktioner på faktiska erfarenheter av diskriminering, utan också om föreställningar som utvecklas och förstärks inom skolan.
Även elever utan egna erfarenheter påverkas
Ett exempel är samtal om elevernas praktik, där erfarenheter av rasism enligt Arenlind förväntades komma fram och bekräftas i gruppen. Det signalerade att tillhörigheten till gruppen hängde samman med att som ”invandrare” möta diskriminering.
På så sätt kan även elever som inte själva har upplevt diskriminering påverkas av den gemensamma berättelsen. Föreställningar om omvärlden förs vidare genom skolans vardag och gruppens sätt att tolka händelser.
LÄS ÄVEN: Islamisk propaganda i skolan – läroböcker tilläts under 15 år
Arenlind beskriver också hur aktiviteter och samarbeten med företag utanför skolan redan möts med tveksamhet eller oro. Hon kopplar detta både till stigmatisering i samhället och till den gruppdynamik som finns inom skolan.
Resultatet riskerar att bli en cirkel där nya möten tolkas utifrån en redan etablerad förväntan om att bli negativt bemött – Sverige är rasistiskt och svenskar diskriminerar. Punkt.
Invandraridentiteten kan bli en begränsning
Arenlind varnar även för att romantisera uttryck för motstånd mot majoritetssamhället. Om elevernas agerande okritiskt bekräftas som motstånd mot rasism riskerar de att reduceras till sina erfarenheter av diskriminering. Det kan samtidigt förstärka bilden av personer med migrationsbakgrund som i grunden annorlunda.
I avhandlingen beskriver hon hur både elever och anställda tycks vara medvetna om omgivningens – verkliga eller inbillade – negativa föreställningar om skolan, men mindre medvetna om sin egen roll i att okritiskt och mekaniskt föra liknande berättelser vidare.
LÄS ÄVEN: Islamisk grundskola öppnar – väcker debatt om integration och segregation
När invandrarbakgrund framhävs som en särskiljande grupptillhörighet och diskriminering placeras i centrum för den gemensamma identiteten kan detta enligt Arenlind bidra till isolering och distans till samhället.
De negativa föreställningarna tycks dessutom vara särskilt tydliga hos vissa elever som är födda i Sverige och har tillbringat lång tid i området. Arenlind ser detta som ett tecken på att synen på vad det innebär att vara ”invandrare” åtminstone delvis formas i den lokala miljön.
Stöd utan att göra eleverna annorlunda
Studien gäller en enskild skola och är ingen jämförande undersökning av vilken pedagogik som generellt fungerar bäst. Nova valdes dessutom bland annat för sina relativt goda studieresultat, med en andel gymnasiebehöriga elever över riksgenomsnittet.
Arenlinds slutsats är inte att elevernas bakgrund ska ignoreras. Däremot visar hon att goda avsikter och ett uttalat mångfaldsperspektiv inte räcker för att undvika att förstärka utanförskap. Skolor måste granska hur den egna verksamheten kan bidra till att befästa utanförskap.
LÄS MER: Läraren Maria larmar: Svenska och kristna elever trycks ned i ny islamisk skolhierarki
I avhandlingen lyfter hon fram lärare som lyckas ge stöd genom att känna eleverna och förstå deras situation, utan att göra dem till representanter för en avvikande grupp. I känsliga situationer kan det innebära att avstå från frågor som riskerar att uppfattas som dömande.
Det avgörande blir då hur eleven bemöts som individ. När skolan i stället återkommande betonar den gemensamma invandraridentiteten och utsattheten kan inkluderingsarbetet bidra till att befästa just de gränser som det var tänkt att överbrygga.
”Jag menar att skolor behöver vara uppmärksamma på sina egna vardagliga arbetssätt och relationer för att se till att interkulturella satsningar bidrar till inkludering snarare än till att förstärka marginalisering”.
Samnytt har sökt forskaren Jonna Arenlind, som har avböjt att låta sig intervjuas av tidningen.
