Hon levde ett stillsamt liv på en gård i Turkiet med hästar, vinrankor och familj när maskiner plötsligt körde in på marken. Madeleine Staaf Kura skulle bara försvara det som var hennes – men striden förändrade hennes liv och gjorde henne till en av Sveriges mest profilerade kritiker av vindkraftsutbyggnaden.
– Jag gör aldrig någonting halvdant, berättar hon för Samnytt.
När Madeleine Staaf Kura berättar om livet innan vindkraften låter det nästan som ett annat liv. Hon hade sedan länge lämnat Sverige och levde med familjen på en gård i Turkiet, med hästar, vinodlingar och ett gammalt stenhus.
Kontakten med Sverige var begränsad. Livet kretsade kring barnen, hemmet, vännerna och gården. Sedan stod plötsligt entreprenadmaskiner på familjens mark.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
– Man går ut och frågar: Vad gör ni? Vi ska bygga vindkraft. Bra, det är bra liksom. Men nu ska ni bygga den på vår mark som vi äger och där vi har andra planer på vad vi vill göra.
LÄS ÄVEN: Fem vindkraftsjättar runt Kjell-Åkes släktgård: ”En jävla katastrof”
Där började en konflikt som fortfarande inte är helt avslutad. Madeleine drog igång en rättslig process och fick beskedet från sina turkiska advokater att den kunde bli långdragen.
– De sa att det skulle ta ett par år. Ja, ja, vi kör in i kaklet, tänkte jag.
Det blev betydligt längre än så.
”Jag gör aldrig någonting halvdant”
Tolv år senare präglar vindkraften fortfarande stora delar av Madeleine Staaf Kuras tillvaro. Det som började som en kamp om den egna marken utvecklades steg för steg till något betydligt större.
Själv beskriver hon en personlighet som har svårt att lämna ett problem olöst.
Man börjar sätta sig in i vad det är för någonting. Och det ser jag med alla som jag pratar med. Först tänker man: ”Jag är inte emot det, men här går det inte. Vi har så fin skog och så fint landskap.” Sedan när man läser på börjar man se något större. Då upptäckte jag att det är samma finans, samma politik. Det är samma gröna narrativ som ligger bakom.
Madeleine Staaf Kura
– I min karaktär har jag alltid avslutat allt jag påbörjar. Jag gör aldrig någonting halvdant. Nu visste jag inte att det skulle vara tolv år, utan de sa ju till mig att det skulle ta ett och ett halvt år. Hon tillägger:
– Det blev ju lite mer.
När hon började konflikten kunde hon, enligt egen utsago, ingenting om vare sig energipolitik eller politik i stort. Kunskapen byggdes upp efter hand – först därför att hon behövde förstå vad som hände med den egna marken, därefter för att hon började se samma problem på andra håll.
– Man börjar sätta sig in i vad det är för någonting. Och det ser jag med alla som jag pratar med. Först tänker man: ”Jag är inte emot det, men här går det inte. Vi har så fin skog och så fint landskap.” Sedan när man läser på börjar man se något större.
För Madeleine blev vändpunkten vad hon beskriver som ”systemfelen”. Hon upplevde att samma mönster återkom i olika processer och började jämföra erfarenheterna från Turkiet med vindkraftsutbyggnaden i Sverige.
– Då upptäckte jag att det är samma finans, samma politik. Det är samma gröna narrativ som ligger bakom.
Det ledde så småningom till Vindkraftsupplysningen och ett engagemang som i praktiken kommit att likna ett heltidsarbete.
Mejlen börjar redan på morgonen
En vanlig dag börjar med inkorgen. Där finns frågor, dokument och uppdateringar från människor som befinner sig mitt i olika vindkraftsprocesser runt om i Sverige.
– De vill hålla mig uppdaterad i sina fall. Jag skulle nog säga att jag är den person i Sverige som har störst överblick och relation till folk runt omkring i hela Sverige. Jag vet när det blir ett domstolsbeslut och när saker händer hos myndigheterna.
Hon följer samtidigt vad som händer på regeringsnivå och inom myndigheter, universitet och vindkraftsindustrin. Under åren har ett omfattande kontaktnät vuxit fram.
Men någon stor organisation med avlönade medarbetare bakom sig beskriver hon inte. Mycket av arbetet görs av henne själv.
– Jag har min mat på bordet. Det är inga problem, jag behöver inte vara rädd för det. Men all den tid jag lägger ner är ju tid som jag hade kunnat göra någonting annat med. Antingen tjäna pengar eller göra någonting annat.
Det ekonomiska är därför inte det hon främst återkommer till när hon beskriver priset – det är tiden.
– Det är inget socialt liv. Inget socialt liv. Det tar ju på krafterna.
Har din man eller dina vänner någon gång sagt: ”Nu måste du sluta med det här”?
– Jag är ju en ganska bestämd person. Jag har alltid varit den man kommer till när man har problem, och jag fixar. Jag gör det här också.
Jag är väldigt bra på att anpassa mig och jag kan prata med alla. Det spelar ingen roll om det är en professor eller en bonde, rik eller fattig. Jag behandlar alla ganska lika.
Madeleine Staaf Kura
Men sedan korrigerar hon nästan bilden av sig själv som den självuppoffrande hjälparen.
– Egentligen är inte jag den där snälla tjejen som ska ta hand om alla. Jag är snäll, men det är inte det som är min grej. Jag går igång när jag ser problemen. Då kan jag inte sluta tänka. Jag måste lösa det här problemet – hur gör vi för att lösa det?
LÄS ÄVEN: Hotet från vindkraften halverade värdet på Svens och Görels hus
Att andra människor blir hjälpta blir snarare följden av detta, menar hon.
– Det är väldigt mycket drivkraften – att lösa problem som faktiskt är väldigt svåra att lösa.
”Professor eller bonde spelar ingen roll”
Kanske finns en del av förklaringen till hennes roll i motståndet där. Madeleine beskriver sig som någon som har lätt att röra sig mellan olika miljöer och människor.
Åren utomlands har också präglat henne.
– Jag är väldigt bra på att anpassa mig och jag kan prata med alla. Det spelar ingen roll om det är en professor eller en bonde, rik eller fattig. Jag behandlar alla ganska lika.
Den egenskapen har varit användbar när hon ställts mot företag, myndigheter, politiker och professionella lobbyorganisationer.
– Jag har alltid haft en enorm styrka. Jag kan stå upp mot tio personer, inga problem.
En anledning till att jag startade Vindkraftsupplysningen var att man får äga sin egen röst. Man får säga vad man vill, inte låta andra tala om vad man är.
Madeleine Staaf Kura
Själv saknar hon partipolitisk bakgrund. På frågan om något parti försökt knyta henne till sig säger hon att hon sannolikt hade varit välkommen på flera håll, men att hennes funktion är en annan.
Hon upplever dock stora skillnader i hur politiker bemött henne.
– Både KD och Sverigedemokraterna har varit väldigt öppna och lyhörda. Moderaterna svarar inte ens.
LÄS ÄVEN: Nära halva husvärdet försvann – när ”den gröna omställningen” kom till byn
Samtidigt vänder hon sig mot etiketter som ”högeraktivist”, ”vindkraftsmotståndare” och ”klimatförnekare”.
– En anledning till att jag startade Vindkraftsupplysningen var att man får äga sin egen röst. Man får säga vad man vill, inte låta andra tala om vad man är.
En betydande del av Madeleines kritik riktas mot medierna. Hon anser att vindkraftsindustrin fått stort inflytande över berättelsen om utbyggnaden och att de etablerade medierna alltför sällan granskat de ekonomiska och juridiska strukturerna bakom projekten. Public service får särskilt hård kritik.
– Hade public service gjort sitt jobb, hade de grävt i finanserna och i tillståndsprocesserna och låtit människor komma och prata…
Hon tycker att rapporteringen från landsbygden alltför ofta reducerar konflikterna till exempelvis buller, naturvärden eller enskilda arters påverkan, när hon själv anser att de större frågorna handlar om ekonomi, äganderätt, myndighetsprocesser och skattemedel.
Jag vet inte vilken värld som är värst, vindkraftsvärlden eller demensvärlden. Ungefär lika galna båda två.
Madeleine Staaf Kura
Samtidigt säger hon att det finns medier som skiljer sig från mängden och faktiskt släpper fram argument från båda håll.
Två år bredvid mamma
De senaste åren har ytterligare en verklighet funnits parallellt med vindkraftsarbetet. Madeleine tog under två år hand om sin mamma, som hade alzheimer.
– Jag vet inte vilken värld som är värst, vindkraftsvärlden eller demensvärlden. Ungefär lika galna båda två.
Hon säger det med ett skratt, men berättelsen säger också något om hur svårt arbetet blivit att skilja från privatlivet.
– Jag var med mamma 24/7. Hon sov väldigt mycket, så de senaste åren har jag under all annan tid när jag suttit bredvid henne jobbat.
Har kampen varit värd priset?
Madeleine tystnar ett ögonblick.
– Oj. Ja… Det är svårt att säga nej. Jag måste ju säga ja, därför att vi ser resultatet.
Men svaret följs av ett konstaterande som säger mer om priset än någon uträkning av arbetstimmar skulle kunna göra. Hon var omkring 45 när kampen började. Nu är hon snart 60.
– De har ju tagit en viktig del av ens liv. Det är år när man bara hade kunnat njuta av livet.
”Det finns så fantastiska människor”
Det finns samtidigt något hon inte hade fått utan de här åren – människorna. När Madeleine får frågan om det finns någon särskild historia från alla människor hon hjälpt som stannat kvar hos henne, har hon svårt att välja en.
– Det finns så många.
Sedan kommer hon på vad hon vill säga.
– Om det finns någonting som är gott så är det att man träffar otroligt genuina människor som man aldrig skulle ha träffat annars. Det finns så fantastiska människor ute i landet. Det är helt otroligt.
Problemet, menar hon, är att människorna ofta möter vindkraftsfrågan först när ett projekt hamnar i deras egen närhet. Då sätter de sig in i hundratals sidor handlingar, lär sig lagstiftning och tillståndsprocesser och bygger på kort tid upp stor kunskap. Sedan tar striden slut.
– De kanske vinner och då försvinner alla. Det värsta för mig är kunskapen som försvinner. De har satt sig in i ämnet och blivit experter. De skulle kunna bli världens talare.
I stället börjar nästa grupp människor från början någon annanstans i Sverige. Men Madeleine blir kvar.
Reser sig på nio
Det är kanske därför boxningsliknelsen passar så bra när hon själv ska sammanfatta de gångna tolv åren. Motståndare och projektledare kommer och går. Politiker och tjänstemän byts ut. Nya projekt uppstår och gamla försvinner. Själv står hon kvar.
– Man är en fighter. Man har en ryggrad och framför allt uthållighet.
När det känns som tyngst händer det dessutom ofta något som får henne att fortsätta. Ett besked, en människa eller någon ny information dyker upp. Det är som en boxningsmatch, beskriver hon det. Man åker i golvet – och reser sig på nio.
När Madeleine inte läser miljökonsekvensbeskrivningar, domstolshandlingar eller energipolitik är livet betydligt mindre dramatiskt.
– Stryker, tvättar, tar ett glas vin på terrassen.
Hon skrattar.
– Det är helt ärligt. Jag har inte ett speciellt stort socialt liv.
Då ska jag nog gå på integrationsfrågan. Det här har lärt mig att vi måste engagera oss. Vi kan inte ta någonting för givet.
Madeleine Staaf Kura
Hon läser mycket, tycker om att resa och gör det gärna ensam. Och någonstans finns fortfarande gården och livet som kunde ha blivit det huvudsakliga, om maskinerna aldrig hade dykt upp på marken.
Om den där vindkraftskonflikten aldrig hade inträffat – hade du haft en susning om allt det här då?
– Nej, nej.
Hur hade ditt liv sett ut?
– Vi hade ju massor. Vi höll på med vin och vi har en gård. Det är mycket jobb på en gård. Och jag tycker om människor. Jag tycker om att träffa olika människor och jag tycker om att resa.
Men så blev det inte.
Nästa problem väntar på en lösning
Till sist återstår därför den självklara frågan. Vad händer med Madeleine Staaf Kura den dag hon känner att arbetet är färdigt? Hon säger att hon själv tycker att mycket av arbetet i Sverige börjar närma sig sitt slut – men tillägger snabbt att det där kanske man inte ska skriva för högt, eftersom människor då riskerar att sluta kämpa.
Och någon pensionering från samhällsengagemanget verkar det knappast handla om.
– Då ska jag nog gå på integrationsfrågan.
Så du kastar dig på ett nytt projekt?
– Ja. Det här har lärt mig att vi måste engagera oss. Vi kan inte ta någonting för givet.
Partipolitiker tror hon däremot inte att hon blir. Hon tycker att politiken behöver yngre människor och ser snarare en möjlig roll som rådgivare i bakgrunden.
– Jag har nog aldrig egentligen varit någon som vill synas.
LÄS ÄVEN: Vindkraftsindustrin attackerar alternativmedier: Sprider rysk desinformation att vindkraft är dåligt
Det är en ganska märklig slutpunkt för historien om en kvinna som under tolv års tid blivit allt mer offentlig, men kanske också en förklaring till den.
Madeleine Staaf Kura tycks inte ha sökt efter en strid att utkämpa. Striden körde bokstavligen in på hennes mark. Sedan gjorde hon det hon säger att hon alltid gör när hon stöter på ett problem. Hon försökte lösa det.
Missa inte vindkraftsgranskning
År 2021 producerade Samnytt en dokumentärserie om vindkraften tillsammans med Madeleine Staaf Kura från Vindkraftsupplysningen.
Granskningens första del kan ses nedan:
