Den substantiella höjning av återvandringsbidraget som Sverigedemokraterna nyligen lyckades driva igenom inom ramen för Tidösamarbetet, kommer inte att fungera om målsättningen är att det ska bidra till att reparera Sverige efter decennier av massinvandring. Det menar debattören Thomas Gür och hänvisar till regeringens egen utredare som sågat reformen som verkningslös.

Sverigedemokraterna har slagits hårt för att inom ramen för Tidösamarbetet driva igenom en kraftig höjning av det så kallade återvandringsbidraget. Detta i hopp om att det ska bidra till att tömma Sverige på de allra mest dysfunktionella och för landet kostsamma migranter som tagit sig hit de senaste decennierna.

Många är emellertid skeptiska till att bidraget ska ge någon effekt i den vägen att tala om. Till och med Tidöpartiernas egen utredare om frivillig utvandring, nationalekonomen Joakim Ruist, avstyrkte i sitt slutbetänkande hela idén som verkningslös.

Ändå röstades förslaget igenom att höja återvandringsbidraget från tidigare blygsamma 10 000 kronor till som man hoppas mer attraktiva 350 000 kronor. En av dem som tror att Ruist gjort en mer realistisk bedömning än Sverigedemokraterna är opinionsprofilen Thomas Gür.

I en krönika i Fokus upplyser han oss om att det inte finns ett enda exempel på att statliga incitamentsprogram fått något betydande antal migranter att överge ett välfärdsland som Sverige där man kan leva gott på offentligfinansierad vård, omsorg, skola och socialbidrag att återvända till ett dysfunktionellt hemland där allt detta saknas.

Har prövats och misslyckats

Det är inte bara en gissning från höften Gür kommer med. I stället lutar han sig mot vad Joakim Ruist skrivit i den offentliga utredning av frågan (SOU 2024:53) som nyligen presenterades. Ruist skriver:

”Kärnan i utredningens uppdrag är att studera hur andra länder arbetar med stöd till invandrares frivilliga utvandring, för att finna metoder som kan leda till att sådan utvandring kraftigt ökar. Utredningen har dragit slutsatsen att sådana metoder inte står att finna.”

Om man, som det i de officiella dokumenten uttrycks, vill ”stimulera frivillig återvandring för personer som inte har integrerats i det svenska samhället” är det således helt andra åtgärder som ska till än att erbjuda en större klumpsumma pengar. Ett land som prövat och misslyckats men som SD inom ramen för Tidösamarbetet ändå valt att använda som förlaga är Danmark.

Tusendelar, tiotusendelar och promille

Med en liknande reform där har man lyckats förmå några få hundratal migranter att lämna landet. Gür påtalar i sin krönika att det endast är en tusendel av vad som vore behövligt och önskvärt. Ett annat land som Gür hänvisar till är Tyskland. Där har utfallet varit än mer nedslående – bara en tiotusendel av de migranter man anser skulle behöva lämna landet har nappat på bidraget.

Båda exemplen finns med i Ruists slutbetänkande. Några skäl att tro att det skulle gå på något annat sätt i Sverige finns inte, skriver Gür. Ruist skriver själv att vad man som mest kan hoppas på är att runt 700 personer per år tar pengarna och lämnar Sverige.

Det är visserligen en fördubbling av hur många som bedöms lämna landet utan någon bidragsmorot, men ändå en så låg siffra att den knappt ens på marginalen bidrar till att lösa Sverige enorma invandringsrelaterade problem. som andel handlar det om ”två tredjedels promille av bidragets målgrupp” skriver Ruist i sitt slutbetänkande.

Ytterligare ett exempel på önsketänkande

Gür avfärdar, med vad han anser torrt på fötterna i form av underlag från den som utrett frågan, återvandringsbidrag som bara det senaste exemplet på naivt önsketänkande för att komma till rätta med problemet med migranter som inte kan eller vill bli en del av det svenska samhället.

Tidigare exempel på dylikt önsketänkande är satsningar på ”utbildning” från vänsterhåll och mantrat om ”enkla jobb” från högerhåll. Gür påminner också om att det heller inte rått någon brist på regelrätta lögner om ”kompetensregn” och hur den asylrelaterade utomvästliga invandringen ”berikat” Sverige och hur vårt land skulle ”stanna” utan denna tillströmning förutan.

”En realistisk utgångspunkt är insikten att det utanförskap som har tillkommit under flera årtionden, som ett resultat av riktigt usel och ogenomtänkt politik såväl av socialdemokratiska som borgerliga regeringar, inte kommer att kunna rullas tillbaka med några lätta medel, bara man anslår mer pengar”, skriver Gür

Han menar att de förändringar på politikområden som arbetsmarknad, skola, invandring, rättsväsende, bidragssystem, företagande och tillväxtfrämjande som behövs för att reparera Sverige är så genomgripande att inte ens de mest drastiska förslag som partierna idag framkastar mer än på sin höjd ”skrapar på ytan”.

Läs fler artiklar på Samnytt om återvandring HÄR.