KRÖNIKA • Jason Ardays spektakulära uppgång och tragiska fall är mer än historien om en mytoman som lyckades bli professor vid Cambridge. För Samnytts Jonas Andersson visar fallet vad som händer när västvärldens universitet överger sitt viktigaste uppdrag – sökandet efter sanningen – till förmån för ideologi, identitet och den perfekta berättelsen.
Fallet Jason Arday är tragiskt på så många nivåer. En spektakulär mytoman, plagiarist och bedragare lyckades bli professor vid ett av världens mest renommerade universitet – Cambridge. Varför?
Därför att han var svart – och passade perfekt som kuttersmycke åt alla de vänsterliberala kvinnor som i dag styr denna och så många andra humanistiska institutioner vid västvärldens universitet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Kvinnor – jo, det finns även en del män – som i decennier har varit fullspäckade med pseudovetenskapliga humbugteorier om makthierarkier, postkoloniala vanföreställningar, hat mot västvärlden och ”vithetsprivilegier”.
Mätta på postmoderna och strukturalistiska sanningsrelativiseringar har de sedan länge upphört att tro på en objektiv verklighet. Det finns bara ”berättelser”.
Och här hade de inte bara EN berättelse. De hade massvis – den ena mer otrolig och häpnadsväckande än den andra.
Den perfekta berättelsen
Det unga mörkhyade geniet hade varit stum fram till elvaårsåldern och lärt sig läsa och skriva först vid 18. Han var autistisk och hade haft en hjärntumör.
Han hade sprungit 30 maraton på 30 dagar, flera av dem med brutet ben. Han hade samlat in miljoner till välgörenhet, varit gästprofessor vid flera världskända universitet, skrivit doktorsavhandlingar och blivit den yngsta professorn någonsin vid anrika Cambridge.
Vem som helst med ambitionen att faktiskt ta reda på sanningen hade kunnat lista ut detta på en eftermiddag. Men frestelsen och lockelsen blev för stor för de vänsterliberala kvinnorna. Varför kontrollera fakta när berättelsen är så perfekt, så fulländad i sin intersektionella glans? För detta underlåtande fick Jason Arday till slut betala med sitt liv.
Jonas Andersson
Därtill hade han – givetvis – kontinuerligt utsatts för rasistiska påhopp. Ett grishuvud hade till och med lämnats utanför hans mammas ytterdörr, vilket polisanmäldes.
LÄS ÄVEN: Cambridgeprofessor avgår efter anklagelser om fusk – omfattande frågor om hans akademiska meriter
Problemet var – och är fortfarande – att inget av detta stämde. Utom en sak. Han blev professor vid Cambridge.
Någon polisanmälan fanns inte. Ingen slaktare hade sålt något grishuvud. De påstådda maratonloppen hade aldrig sprungits. Detsamma gällde stumheten, autismen, hjärntumören, gästprofessurerna, välgörenheten, det brutna benet och doktorsavhandlingen.
Plagieringen av doktorsavhandlingen är kanske det allvarligaste i detta pärlband av lögner och hittepå.
Arday hade nämligen plagierat – stulit – det mesta från en studiekamrat och fyllt i resten med hjälp av AI.
Vem som helst med ambitionen att faktiskt ta reda på sanningen hade kunnat lista ut detta på en eftermiddag. Men frestelsen och lockelsen blev för stor för de vänsterliberala kvinnorna.
Varför kontrollera fakta när berättelsen är så perfekt, så fulländad i sin intersektionella glans? För detta underlåtande fick Jason Arday till slut betala med sitt liv.
Jag har sett hur underpresterande och i flera fall direkt mediokra akademiker lyfts fram och premierats på grund av sin hudfärg och sitt kön – medan briljanta och kloka sökande fått se sina ansökningar förpassas till papperskorgen.
Jonas Andersson
Hans självmord, bara någon vecka efter att han avskedats från Cambridge och lögnerna avslöjats internationellt, hade sannolikt aldrig inträffat om inte den förgiftade fakulteten och de ansvariga vid universitetet satt på sig skygglappar och låtit sig förtjusas av detta perfekta narrativ – ett narrativ som samtidigt kunde sätta alla de vita män som sökt professuren på plats.
LÄS ÄVEN: Professor i vithetsstudier: ”Vita som behandlar alla raser lika är farliga”
Därför har de blod på sina händer. Men det är också här historien om Jason Arday upphör att bara vara en bisarr brittisk universitetsskandal. För jag känner igen miljön som gjorde honom möjlig.
Jag har sett det själv
Jag har själv varit anställd som universitetslektor och på nära håll sett hur institution efter institution i Sverige har förgiftats av detta vanvett. Critical race theory – eller ”vithetsstudier”, som det så vackert heter på svenska – intersektionalism, feminism, postkoloniala studier och annan skåpmatsrasism lärs i dag ut vid praktiskt taget varje humanistisk institution i Sverige.
Och sedan länge har tankegodset också krupit ned i skolan och gymnasiet.
LÄS ÄVEN: Massinvandring, feminism och kaos – så krossades den svenska skolan
Jag har sett hur underpresterande och i flera fall direkt mediokra akademiker lyfts fram och premierats på grund av sin hudfärg och sitt kön – medan briljanta och kloka sökande fått se sina ansökningar förpassas till papperskorgen.
Unga människor proppas idag fulla med hat mot västvärlden, hat mot vita människor – i synnerhet vita män – hat mot vårt judeo-kristna arv, hat mot ”heteronormen”, hat mot konservativa. Ja, hat mot alla som inte delar deras egna patologiska och destruktiva världsbild.
LÄS ÄVEN: Lunds universitet: Tomten symbol för könsmaktsordning
Hat, hat, hat. Överallt hat.
Hatet är själva smörjmedlet i denna förstörelsemaskin, vars yttersta syfte är att förinta allt som är gott, sant och rätt. Att riva ned den civilisation som mer än någon annan i människans historia gjort frihet, rättvisa och tolerans till sina bärande fundament.
Det är det verkligt motbjudande i denna historia. Samma människor som borde ha granskat honom gjorde i stället hans lögner möjliga. De applåderade berättelsen, gav den akademiska titlar och institutionell legitimitet och ställde aldrig de frågor som kunde ha punkterat den innan den växte sig större än människan bakom den.
Jonas Andersson
Och jag behöver väl knappast ens nämna att antisemitismen och hatet mot judar också har en självklar plats i detta vattensjuka tankegods.
Det är ingen tillfällighet att de blåhåriga kvinnorna med näsringar tar den feministiska översteprästinnan Judith Butlers ord på allvar när hon beskriver terrororganisationen Hamas – som skulle halshugga varje jude på jorden om den fick chansen – som en ”frihetsrörelse”.
LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen
Att Michel Foucault, denne ljusets fiende och västvärldens bödel – alla sociologers och humbugakademikers husgud – ställde sig på ayatolla Khomeinis sida under Irans blodiga islamistiska revolution kommer därför knappast heller som någon överraskning.
Det är ur denna fientlighet mot västvärlden och denna avsky mot allt som ”den vita mannen” har skapat som våra universitet i dag opererar.
När berättelsen besegrar verkligheten
Och det är här cirkeln sluts. Jason Arday blev till slut själv ett offer för den värld som gjorde honom möjlig. En universitetsvärld så förälskad i sina egna teorier om ras, makt, offer och privilegier att den glömde det mest grundläggande en akademisk institution har till uppgift att göra – skilja sant från falskt.
Och nästan oundvikligen har också själva granskningen av Arday gjorts till en rasfråga. I stället för att diskutera hur en akademiker kunde ta sig hela vägen till Cambridge på meriter och livshistorier som enligt kritikerna inte tålde närmare granskning, hävdar nu delar av hans försvar att avslöjandena i sig är ett angrepp på svarta.
Därmed sluts även den ideologiska cirkeln – hudfärgen som bidrog till att göra berättelsen attraktiv används nu som sköld mot dem som granskar den.
Resultatet blir inte mindre rasfixering utan mer – större misstänksamhet, djupare splittring och ett samhälle där även frågan om vad som är sant eller falskt riskerar att sorteras efter hudfärg.
LÄS ÄVEN: Henry Nowak dog i handbojor – ett civilisatoriskt sammanbrott i direktsändning
För Cambridge behövde inte Jason Arday vara sann. Han behövde bara vara den perfekta berättelsen.
Och det var han. Ända tills verkligheten hann ikapp honom. Då rasade allt. Professuren, lögnerna, hjältesagan – och till slut människan Jason Arday själv.
Det är det verkligt motbjudande i denna historia. Samma människor som borde ha granskat honom gjorde i stället hans lögner möjliga. De applåderade berättelsen, gav den akademiska titlar och institutionell legitimitet och ställde aldrig de frågor som kunde ha punkterat den innan den växte sig större än människan bakom den.
Jason Arday ljög. Men Cambridge valde att tro. Och när en institution som har sanningen som sitt existensberättigande hellre tror på den rätta lögnen än granskar den obekväma verkligheten, är det inte längre bara en människa som har gått vilse.
Då har universitetet gjort det också.
