LEDARE • SVT problem handlar inte främst om ”nedskärningar” eller om att Tidöregeringen sviker public service. Det verkliga problemet är att staten fortfarande tvingar SVT att lägga hundratals miljoner kronor på ett marksänt tv-nät som nästan ingen längre använder. Politiker, public service-ledning och stora delar av medierna undviker den verkliga diskussionen – varför public service-tv ska fortsätta finansiera ett tekniskt och ekonomiskt obsolet system samtidigt som journalistik och innehåll får stå tillbaka.
Under våren har svenska folket matats med larmrapporter om ”nedskärningar” inom public service. Tidigare SVT-profiler varnar i öppna brev för journalistikens förfall, ”selfie-journalistik”, urholkad demokrati och en framtid där fördjupning ersätts av snabba webbklipp och studioprat.
Budskapet till allmänheten är tydligt – regeringen sviker public service och konsekvensen blir ett sämre SVT. Men det är en grovt förenklad och i flera avseenden direkt missvisande beskrivning av verkligheten.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
SVT grundproblem är inte att Tidöregeringen skulle ha skurit ned anslagen – av det enkla skälet att man inte gjort det. Grundproblemet är att politiker, public service-ledning och stora delar av medielandskapet under många år vägrat ta tag i en långt större och obekvämare fråga – det pengaslukande marknätet för tv-sändningar som i praktiken blivit obsolet men som fortfarande hålls vid liv till enorm kostnad.
LÄS ÄVEN: SVT-profiler rasar över besparingar: ”Handlar om demokrati”
Det är denna konstruktion som SVT nu sitter med som en Svarte Petter ned en nätt liten prislapp på 375 miljoner kronor inklusive moms. Och det är public service tittare som får betala notan – i form av sämre innehåll, neddragningar och fortsatt politisk dimridå.
Somliga kanske säger att de inte kunde bry sig mindre om SVT:s ekonomi och programverksamhet. Men det är ändå dina pengar som slösas bort på ett uttjänt marknät och förs bakom ljuset att det fyller en viktig funktion i totalförsvaret när det inte kunde vara längre från sanningen.
Sparpaket – men inga nedskärningar
När SVT meddelade att bolaget måste spara 355 miljoner kronor presenterades det i praktiken som ett resultat av uteblivna statliga tillskott. Samtidigt fick publiken höra att ”programutbudet kommer påverkas”, att journalistiken hotas och att demokratin riskerar att försvagas.
Men det SVT i sin iver att klandra Tidöregeringen inte är tydliga med är att man fortfarande har en intakt budget på över 5,5 miljarder kronor per år. Det handlar alltså inte om att public service ”svälts ut”. Det handlar om att hundratals miljoner kronor nu måste användas för att hålla liv i ett marknät som så gott som ingen längre använder.
Den centrala bakgrunden är att TV4 lämnat marknätet. Därmed kollapsade också den gamla kommersiella kostnadsdelningen som byggt på att flera aktörer delade på infrastrukturen. Kvar står SVT ensamt med kostnaden.
SVT ledning har rätt i att detta är ekonomiskt ohållbart. Men det märkliga är att man inte driver den verkliga huvudfrågan offentligt – varför ska ett modernt public service-bolag överhuvudtaget fortsätta finansiera ett utdöende distributionssystem?
I stället får allmänheten höra dramatiska formuleringar om ”nedskärningar”, vilket ger intrycket att Tidöregeringen skurit ned på anslagen till programverksamheten. Det har man alltså inte gjort. Det är ett politiskt och kommunikativt spel där man försöker skapa opinion för ökade anslag utan att på allvar diskutera grundproblemet.
Ett marknät som spelat ut sin roll
Det svenska marknätet var en gång central samhällsinfrastruktur. När tv-monopolet rådde var marksänd television själva ryggraden i svensk tv-distribution. Det var logiskt. På 1900-talet hade hushållen takantenner. Flerbostadshus hade centralantenner. Alternativen var få. Marknätet fyllde en självklar funktion.
När TV4 släpptes in i början av 1990-talet och Teracom bildades som statligt bolag uppstod den modell som tills nyligen präglat systemet – flera aktörer delar på kostnaden för den fysiska infrastrukturen.
LÄS ÄVEN: Stora besparingar och nedskärningar på SVT
Under Boxer-eran fungerade modellen relativt väl. Många kommersiella kanaler betalade för plats i nätet och kostnaderna kunde spridas ut. Men den världen finns inte längre.
Svenskarna tittar idag på tv via fiber, streaming, kabel-tv, satellit och internetbaserade lösningar. De kommersiella aktörerna har successivt lämnat marknätet därför att publiken redan gjort det.
TV4 har insett det. Boxer har insett det. Övriga kommersiella aktörer har insett det. Men staten och SVT låtsas fortfarande som om marknätet vore central modern infrastruktur.
Mindre än fyra procent av hushållen använder idag marknätet som enda distributionsform. Och även den siffran överskattar troligen beroendet kraftigt. Många tillhör sannolikt grupper som helt enkelt aldrig brytt sig om att byta teknik – ofta äldre personer eller hushåll som tittar väldigt lite på tv överhuvudtaget.
Detta skulle staten kunna lösa för en bråkdel av kostnaden genom riktade stöd eller teknisk hjälp till de få som verkligen behöver det. I stället spenderas nu hundratals miljoner kronor årligen på att hålla ett alltmer irrelevant system vid liv.
Signaler till tomma antennuttag
Det kanske mest absurda i hela konstruktionen är den ständigt upprepade siffran om att marknätet når 99,8 procent av befolkningen. Det låter imponerande. Problemet är bara att siffran är en ren skrivbordsprodukt.
Det staten mäter är inte faktisk tillgång i människors hem. Man mäter att radiovågorna teoretiskt når fram geografiskt. Om en person monterar upp en modern UHF-antenn på taket, drar kabel till tv och har rätt digital utrustning så kan signalen tas emot. Men det säger ingenting om hur människor faktiskt bor och konsumerar media 2026.
Den absoluta majoriteten av svenska flerbostadshus har sedan länge monterat ned eller kopplat bort de gamla centralantennerna. Fastighetsägare har gått över till fiber och kabel-tv. Många hushåll har inte ens ett fungerande antennuttag längre.
Ändå fortsätter staten tala om ”99,8 procents täckning”. Man skickar alltså tv-signaler genom luften till bostäder där infrastrukturen för att ta emot dem inte längre finns kvar. Det är ett system som lever kvar juridiskt och byråkratiskt långt efter att verkligheten förändrats.
Krisberedskap eller tekniknostalgi?
Det starkaste argumentet för att behålla marknätet är idag inte längre tv-tittande utan totalförsvar. Och det argumentet måste tas på allvar. Förespråkarna menar att internet, mobilnät och fiber är sårbara vid sabotage, cyberattacker och krig. Marknätet beskrivs som en robust reservkanal för samhällsinformation och VMA.
Men då uppstår också flera mycket obekväma frågor. Om marknätet idag främst är en del av totalförsvaret – varför ska kostnaden då belasta SVT:s programbudget? Varför ska journalistik, kultur och innehåll finansiera statens beredskapsinfrastruktur?
Och om marknätet verkligen är samhällskritiskt, varför säkerställer staten då inte att människor faktiskt kan använda det? Idag bygger hela logiken på ett märkligt låtsasscenario där staten i teorin skulle dela ut antenner och digitalboxar till befolkningen under krig eller samhällskollaps.
Det är svårt att inte se det som ett uttryck för tekniknostalgi, politisk tröghet eller bara att man inte har något bättre att vifta med, snarare än realistisk modern beredskap.
Samhällen måste ibland acceptera att gammal teknik spelat ut sin roll. Vi bygger inte längre samhällets energiförsörjning kring gengasaggregat ifall oljeimporten stoppas. Vi har inte stora beredskapslager för ångmaskiner eller hästdragna jordbruk. Någonstans måste gränsen dras även för tv-teknik.
De hundratals miljoner som idag läggs på att hålla marknätet vid liv skulle göra betydligt större nytta om de investerades i robustare internet, bättre reservkraft till mobilmaster, säkrare fiberinfrastruktur och modern digital redundans. Det skulle stärka hela samhället – inte bara ge konstgjord andning till ett åldrande tv-system.
Alla vet att modellen kollapsat
Det mest anmärkningsvärda är egentligen att nästan alla inblandade verkar förstå detta redan. TV4 lämnade därför att marknätet inte längre är kommersiellt relevant. SVT ledning vet att kostnaden är orimlig. Politikerna vet att modellen knakar. Oppositionen vet det. Regeringen vet det.
Ändå händer nästan ingenting. I stället skickas problemet vidare mellan departement, utredningar och mandatperioder. Och inget som vet säger något som lämnar skål och vägg, utan håller allmänheten ovetande om att de betalar för något som varken gör medie- eller totalförsvarsnytta.
Socialdemokraterna försöker idag använda situationen för att attackera Tidöregeringen, men de satt själva vid makten under hela den period då marknätets kollaps blev alltmer uppenbar. Man löste inte grundproblemet då heller.
LÄS ÄVEN: SVT tar chansen – kräver ytterligare skattemiljarder
Inte heller den rödgröna oppositionen har presenterat några skarpa förslag om att avveckla marknätet eller permanent flytta kostnaden till totalförsvaret. Kanske därför att marknätet då skulle komma att synas närmare i sömmarna och befinnas odugligt.
Samtidigt verkar regeringen hoppas att SVT ska ”prioritera internt” inom sina miljardanslag. Man låter oppositionens slag träffa i stället för att ge tillbaka genom att prata klarspråk och lyfta det verkliga problemet.
Resultatet blir ett politiskt ingenmansland där ingen vill ta ansvar för att officiellt dödförklara systemet, berätta att det är en död häst som piskas. Alla vet att den kommersiella logiken är borta. Ingen vill vara den som säger det högt.
Mediernas märkliga tystnad
Det mest slående i hela debatten är kanske ändå hur lite dessa grundläggande frågor diskuteras i svenska medier. När tidigare SVT-profiler nyligen gick ut i Expressen och varnade för journalistikens förfall nämndes inte marknätets absurda konstruktion överhuvudtaget. I stället målades dramatiska bilder upp om ”selfie-journalistik”, poserande reportrar och demokratins sammanbrott.
Men den verkliga frågan är inte om Aktuellt och Agenda organiseras om. Den verkliga frågan är varför svensk public service år 2026 ska lägga hundratals miljoner kronor på ett distributionssystem som publiken redan lämnat bakom sig och ikläda sig ett totalförsvarsansvar som när man skrapar på ytan är värdelöst och pengar i sjön – skattepengar. 375 miljoner närmare bestämt.
Det är också svårt att ta martyrretoriken helt på allvar när SVT samtidigt fortsätter lägga enorma resurser, runt hälften av budgeten, på underhållning, reality-format, humor, lättsam nöjes-tv, serier och film. Om public service verkligen står inför ett existentiellt hot mot kärnverksamheten borde den rimliga första åtgärden vara att prioritera om inom verksamheten.
Måste public service göra allt?
Det finns dessutom en större principiell fråga här som nästan aldrig diskuteras öppet. Varför ska ett skattefinansierat public service-bolag överhuvudtaget fungera som en bred underhållningskoncern?
Det kommersiella medielandskapet idag är enormt. Svenskar har tillgång till Netflix, Youtube, TV4, Disney+, Max, podcasts, sociala medier och ett nästan oändligt utbud av underhållning.
Det som möjligen motiverar ett skattefinansierat public service idag är inte fler lättsamma lekprogram eller realityformat. Det är granskande journalistik, folkbildning, minoritetsspråk, samhällsbevakning, kultur, krisinformation och fördjupning.
Om SVT ledning menar allvar med att journalistiken hotas borde man börja där. Man kan inte samtidigt hävda att demokratin står och faller med public service och fortsätta spendera miljardbelopp på sådant som kommersiella aktörer redan producerar i överflöd.
LÄS ÄVEN: SVT-kravet: Vi måste få mer pengar från skattebetalarna
Det finns dessutom inget självklart i att staten överhuvudtaget ska finansiera så bred medieverksamhet via skattsedeln. Vi har inte statliga skattefinansierade matbutiker trots att mat är betydligt mer grundläggande än tv-underhållning. Vi har inte offentliga klädkedjor, offentliga mobilabonnemang eller statliga möbelvaruhus.
På de flesta områden accepterar vi att människor använder privata tjänster medan samhället bara rycker in och hjälper dem som verkligen inte klarar sig själva. Men just medieområdet behandlas fortfarande som om det vore år 1975.
Det är marknätet som borde skrotas
Den svenska public service-debatten präglas idag av märkliga dimridåer. Politiker skyller på varandra. SVT skyller på regeringen. Tidigare profiler varnar för demokratins kollaps. Men nästan ingen vill tala klarspråk om grundproblemet.
Marknätet är inte längre framtidens distributionsplattform. Det är gårdagens teknik. Och så länge politiken vägrar erkänna det kommer skattebetalarna fortsätta finansiera ett system som publiken redan lämnat bakom sig.
Resultatet blir att journalistik, kultur och kvalitetsinnehåll får stå tillbaka för att hålla liv i analoga TV-master som främst existerar därför att ingen ännu vågat fatta beslutet att avveckla dem.
Det är inte journalistiken som borde skrotas. Det är marknätet.
