Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?

LEDARE • Sverigedemokraterna gick till val på löftet att ”göra Sverige till Sverige igen”. Efter ett val där partiet gått tydligt tillbaka finns det anledning att stanna vid just de orden. Förstår man vilket Sverige det är som behöver komma tillbaka? Och att återvända dit inte går genom att bara minska invandringen – att det löftet kräver något betydligt mer genomgripande?

Valet är över. Med de under mandatperioden utdelade 200 000 medborgarskapen gav Tidö valsegern till de rödgröna, och för Sverigedemokraterna blev resultatet en kalldusch. Partiet som under tidigare val gjort den ena rekordnoteringen efter den andra gick den här gången tydligt bakåt, mest av alla partier faktiskt och det enda inom Tidö.

Vill man vara elak kan man säga att det är SD:s fel att regeringen föll, som inte såg till att behålla eller öka sina väljare, dra sitt strå till stacken, som blev ett sänke för Tidö. Man kan också lägga skulden på Centerpartiets svek mot borgerligheten – ett marknadsliberalt parti som egentligen inte hör hemma på den rödgröna sidan, som både ska ha och äta kakan med röda linjer mot andra partier på den kanten och som politiskt endast förenas med dem i sitt hat mot SD.

Det finns åtskilliga tänkbara förklaringar till varför SD imploderade – missnöjda som gick till soffan, AfS eller ÖP, återvände till M och KD eller stödröstade på L. Men i ett vidare perspektiv ger SD:s valresultat anledning att återvända till det kanske mest övergripande budskap som partiet mötte väljarna med på sina valaffischer: ”Vi gör Sverige till Sverige igen”.

När Sverigedemokraterna lanserade kampanjen förklarade kommunikationschefen Joakim Wallerstein att ”Sverige ska kännas som Sverige en gång kändes”. Partiet gav också uttrycket ett mer konkret politiskt innehåll.

Sverige skulle bli ”tryggt, fritt och svenskt igen”. Asylmottagandet skulle hållas på lägsta möjliga nivå, återvandring främjas, svenska värderingar hävdas, medborgarskapet få högre trösklar och svenska språket en starkare ställning.

Jimmie Åkesson har uttryckt visionen i liknande ordalag. På partiets landsdagar 2025 talade han om ett Sverige där människor som invandrat och valt att bli en del av landet kan leva tillsammans med svenskar med mycket gamla släktband, förenade i ett sammanhållet samhälle.

Ett otillräckligt svar

Det ger åtminstone ett svar på vad SD menar men knappast ett med full täckning för löftet på affischerna. Det är heller inte det svar som jag och många från min generation lägger i orden. När jag hör ”Sverige igen” och ”som Sverige en gång kändes” går mina tankar betydligt längre tillbaka. Till det Sverige där jag föddes 1958 och var barn på 1960-talet.

Inte därför att allting var bättre då. Det var det inte. Sverige är på många områden rikare, friare, bekvämare och tekniskt mer avancerat i dag. Men mycket har också gått kräftgång jämfört med då som omsorg, vård och skola. Och demografiskt var det ett helt annat land – ett inte bara enligt mig utan också med stöd i objektiva fakta tveklöst bättre land.

Och ett parti som dammat av och citerat till och med Per Albin Hansson som dog 12 år innan jag föddes och Tage Erlander som var Sveriges statsminister under mina första tio levnadsår, måste räkna med att det är den tidens Sverige i migrations-, trygghets- och känslohänseende som många förutsätter åsyftas.

Sverige har idag ett par miljoner invånare som antingen är födda utanför västvärlden eller har två föräldrar som är det. En inte orimlig uppskattning är att minst hälften av dessa inte är assimilerade in i det svenska samhället. En stor andel av dem är det inte trots att de levt i Sverige i decennier.

Om Sverige ska göras till Sverige igen, måste dessa ställas inför ett ultimatum, antingen anpassar du dig hundraprocentigt eller så lämnar du landet. Sverigedemokraternas ”öppna svenskhet” är det inget fel på i grunden – den bör finnas för den migrant som verkligen inifrån och ut vill bli svensk, känna sig som svensk och uppfattas som svensk, språkligt, kulturellt, religiöst/sekulärt och värderingsmässigt.

Men för den stora majoriteten utomvästliga migranter är Åkessons tal på landsdagarna lika realistiskt som Jehovas vittnens pamfletter där små barn och lamm ligger jämte lejon. För att göra Sverige till Sverige igen krävs därför att en miljon människor i ordnad reträtt lämnar Sverige.

Det dryga hundratal som fått återvandringsbidrag är en droppe i havet, ett sandkorn i öknen. De cirka 700 personer per år som utredaren förutskickat likaså. I storleksordningen 100 000 personer om året under en tioårsperiod är vad som krävs om Sverige ska göras till Sverige igen inom en rimlig tidsrymd.

Detta måste ske oavsett vistelsestatus, oavsett medborgarskap, oavsett vad andra inhemska och internationella aktörer enligt egna tolkningar anser är möjligt, förenligt med konventioner, mänskliga rättigheter och så vidare. Folkutbytet måste inte bara bromsas in, det måste inte bara stoppas. Det måste reverseras. Och det går om man bara har tillräckligt hårda nypor och kurage. Och i ordnade former om man inte väntar tills ”det svenska tillståndet” närmar sig failed state och vi står vid inbördeskrigets rand.

Allt annat är kanske att göra Sverige lite bättre än idag men inte i närheten av att göra Sverige till Sverige igen. Men Sverigedemokraterna skriver inte ”Vi gör Sverige lite bättre” på sina valaffischer, man gör större utfästelser än så. Låt oss titta på hur det faktiskt var när Sverige fortfarande var Sverige.

Sverige 1958

När jag låg i vaggan i Sveriges första så kallade ABC-stad Vällingby i västra Storstockholm, hade vårt land omkring 7,4 miljoner invånare. Ungefär 300 000 var födda utomlands, motsvarande omkring fyra procent av befolkningen. Den överväldigande majoriteten av dem kom från våra nordiska grannländer, Tyskland och andra närliggande europeiska länder.

Invandringen från Afrika, Asien och Sydamerika var närmast försumbar. Människor födda utanför Europa och Nordamerika utgjorde mindre än en tiondels procent av befolkningen. Antalet människor med muslimsk bakgrund uppskattas till mellan 500 och 1 000 i hela landet.

Det var detta Sverige som statsminister Tage Erlander beskrev när han 1965 konstaterade att: ”Vi svenskar lever i en oändligt mycket lyckligare situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” Citatet finns med i Sverigedemokraternas tidiga partiprogram.

Ordet ”rasen” klingar främmande i dagens politiska språkbruk, men att generiskt klassa det som rasistiskt är en mer sentida företeelse och ganska unik för Sverige. Erlanders poäng var dessutom främst samhällelig. Han jämförde Sverige med USA, där etniska motsättningar och raskonflikter skapade problem som Sverige inte hade motsvarigheter till.

Men idag är vi också där. Med sådant som korankravaller, massdemonstrationer för Hamas och ett ständigt vi och dom-tänkande från stora migrantgrupper, otacksamma rasism- och diskrimineringsanklagelser när man inte får allt gratis och något man själv kallar för ett ”krig mot svenskarna”.

Det svenska folkhemmet byggdes i ett samhälle med en exceptionellt homogen befolkning. Det sågs som en förutsättning för demokrati, harmoni och solidariskt finansierad välfärd – inte därför att vi såg genetiskt lika ut, utan därför att vi delade samma kultur, värderingar och historia.

Sverige börjar förändras – men marginellt

Under mitt första årtionde på jorden börjar utvecklingen ändra riktning. Sverige behöver arbetskraft till en expanderande industri. Under efterkrigstiden hade arbetarna framför allt hämtats från Norden och Sydeuropa. Italien var tidigt ett viktigt rekryteringsland. Under 1960-talet söker sig svenska företag och myndigheter längre bort, bland annat till Jugoslavien och Turkiet.

Skillnaden mellan 1958 och 1968 är mätbar. Antalet utrikes födda ökar från omkring 300 000 till cirka 480 000. Personer födda i Asien och Afrika går från färre än 1 500 till omkring 12 000.

Men proportionerna är viktiga. Även 1968 utgör den utomeuropeiska befolkningen en mycket liten del av Sverige. Den stora invandringen är fortfarande nordisk, framför allt finsk, samt jugoslavisk. Sverige 1968 är i allt väsentligt fortfarande Sverige.

Det året jag fyller 10 år och börjat vänja mig vid att cykla i högertrafik tar Olof Palme över det svenska rodret efter Tage Erlander och mycket ska komma att förändras i accelererande tempo.

Allt inte sossarnas fel

Samtidigt är det värt att påminna om att migrationspolitikens historia är betydligt mindre partipolitiskt prydlig än dagens debatt ibland ger sken av. Rollerna i spelet om invandrarna har bytts flera gånger

På 1960-talet var LO en stark kraft för att begränsa den fria arbetskraftsinvandringen. Facket befarade lönedumpning och pressade den socialdemokratiska regeringen att skärpa reglerna. Från 1967 krävdes i princip arbete och bostad ordnade före inresan, samtidigt som arbetsmarknadens behov skulle prövas.

1989 var det Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering som genom det så kallade Luciabeslutet kraftigt stramade åt asylpolitiken. Två år senare rev den borgerliga regeringen upp beslutet.

Senare förändrades rollerna igen. Alliansregeringen liberaliserade arbetskraftsinvandringen 2008 och Fredrik Reinfeldts regering slöt 2011 en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet.

(Sannolikt avgående) statsminister Ulf Kristersson inleddes sin bana i Moderaternas ungdomsförbund som extremt invandringsliberal, betydligt mer så än moderpartiet. Den hållningen behöll han i allt väsentligt som en av Fredrik Reinfeldts raska gossar. Idag låter han annorlunda.

Den som vill skriva historien renhårigt får därför avstå från den bekväma föreställningen att den ena politiska sidan alltid öppnat gränserna och den andra alltid velat stänga dem. Pendeln har svängt.

Sverige och Tyskland valde olika vägar

Ett olika vägval kan vara av intresse att nämna i en sådan här migrationshistorisk tillbakablick. Sverige och Västtyskland stod båda inför behovet av utländsk arbetskraft. Västtyskland byggde sitt system kring ”gastarbeiter” – gästarbetare som förväntades arbeta en begränsad tid och sedan återvända hem. Man bodde oftast i tillfälliga bostäder uppförda i anslutning till arbetsplatserna. Anhöriga fick stanna hemma.

Sverige valde en annan modell. Här fick de invandrade arbetarna samma löner, fackliga rättigheter och sociala förmåner som svenska arbetare. Man erbjöds lägenheter i det reguljära bostadsbeståndet, inte bara för arbetaren själv utan för hela dennes familj.

Det var i vissa avseenden anständigt och rimligt. Men det innebar också att ett temporärt arbetskraftsbehov snabbt fick karaktären av permanent invandring genom bosättning och familjeåterförening.

Det blev ett av många vägval som suddade ut skillnaden mellan det migrationspolitiskt tillfälliga och permanenta och gränsen mot reguljär invandring och så småningom förändrade Sverige demografiskt på ett dramatiskt sätt.

Sedan kom asylinvandringen, anhöriginvandringen och ytterligare politiska vägval. Det som började som ett behov av händer vid svenska industrimaskiner utvecklades under ett drygt halvsekel till något helt annat

Invandringen blev allt mindre behövlig för Sverige, alltmer kostsam, alltmer kulturellt, religiöst och värderingsmässigt avvikande och – framför allt – långt långt större.

Att bromsa är inte att backa

Migrationspolitiken har stramats åt kraftigt under mandatperioden, åtminstone med svenska mått mätt. Invandringen har minskat från tidigare höga nivåer men knappast till vad som med ett helikopterperspektiv kan kallas låga.

200 000 utdelade medborgarskap där 8 av 10 gått till människor från länder utanför västvärlden och som är huvudorsaken till att Tidö förlorat mot de rödgröna, måste också kritiseras. Tillsammans med Centerpartiets sidbyte förstås.

SD har utan tvekan varit en central politisk drivkraft bakom att migrationsfrågan över huvud taget har förflyttats så långt. Men minskad invandring är inte detsamma som demografisk återgång till att göra Sverige till vad det en gång var, 1958 eller 1968 då landet fortfarande var svenskt och tillhörde svenskarna.

Medborgare, integrerad eller svensk?

Juridik och identitet är inte samma sak. Medborgarskap, integration och assimilation är inte samma sak. Att utfärda ett pass är ett rent administrativt myndighetsbeslut. Integration handlar om att fungera i samhället. Assimilation går längre – språk, normer, identitet och tillhörighet förändras över tid så att ursprunget efter några generationer får allt mindre betydelse.

Bara det sistnämnda kommer i närheten av att göra Sverige till Sverige igen. Men som redan konstaterats är det en naiv dröm att nå det målet för en miljon människor som lever i etniska enklaver som mer påminner om det forna hemlandet än Sverige.

Dessutom tar det väldigt lång tid. Tid vi inte har. Tid vi som vill ha vårt Sverige tillbaka inte ska behöva vänta. I synnerhet vi i den generation som kanske inte har mer än halvtannat decennium kvar att leva. Jag vill se mitt Sverige återställt innan jag lägger näsan i vädret.

Forskningen vet vilket Sverige svensken vill ha

Det är inte ett Sverige där ingen människa får ha utländska rötter. Men det är ett Sverige där mycket få har det och ännu färre från länder utanför västvärlden. Det är ett Sverige där den som kommer hit gör allt för att bli svensk och inget för att utmana svenskheten.

Om jag ska sätta en siffra på det är det ett Sverige där allra minst nio av tio men hellre 19 av 20 har svensk bakgrund sedan generationer eller har assimilerats så långt över generationerna att både de själva och omgivningen självklart uppfattar dem som svenskar.

Det är inte en siffra tagen ur luften, utan en som har stöd i forskning från bland annat Stockholms och Uppsala universitet. Man har identifierat brytpunkter redan vid några få procents icke-europeisk invandrarbefolkning i ett bostadsområde. När sådana nivåer passeras förändras de infödda svenskarnas flyttmönster genom utflyttning eller ”white flight” och genom att svenskar i mindre utsträckning flyttar in. Resultatet blir en självförstärkande utveckling mot ökad segregation

Att nå det målet och att göra det inom överskådlig tid är min tolkning av innebörden i budskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen”. Jag påstår inte att Sverigedemokraterna har satt upp exakt detta demografiska mål och denna tidsplan. Men det kan inte avvika alltför mycket om löftet inte ska betraktas som falskt eller nyspråkligt.

GP:s annars ofta läsvärda ledarskribent Håkan Boström skriver i sin eftervalsanalys om Sverigedemokraternas kräftgång att partiet nu måste göra upp med sin ”högerextrema” politik, inte dra slutsatsen att man behöver ”radikaliseras” ytterligare. Rådet lyder att bli ett ”mer folkligt högerparti” och utforma en politik anpassad till ”ett Sverige som ser annorlunda ut”.

Det Boström talar om är vad alla övriga riksdagspartier gjort på olika sätt och i olika utsträckning. Vänsterpartiet och i viss mån Miljöpartiet och Socialdemokraterna har anpassat sig till ett Sverige som ser annorlunda ut genom att ha en inte obetydlig andel invandrade väljare som hyllar Hamas och hatar Israel och alla andra judar.

På den andra sidan har Moderaterna, Kristdemokraterna och i viss utsträckning Liberalerna anpassat sig till detta annorlunda Sverige genom att både stryka medhårs som de rödgröna och mothårs som SD, men i huvudsak bara mot symtomen, de allra värsta negativa konsekvenserna, inte mot orsaken – att Sverige inte längre är Sverige.

Sverige behöver inte ett parti till på den sidan som sätter plåsterlappar på såren. Sverige behöver ett parti som vill göra Sverige till Sverige igen.

Var Sverige 1958–1968 högerextremt?

”Det finns inget stöd hos svenska folket för massiv återvandring, etnonationalism eller förbud mot vanliga muslimska slöjor”, skriver Boström. Kanske inte ännu. Politisk korrekthet, åsiktskorridor och viljan att vara lagom sitter fortfarande djupt. Men white flight-fenomenet skvallrar om något djupare och ärligare hos svensken.

Fortfarande kan många rösta bort det nya Sverige med fötterna, tänka provinsiellt i stället för nationellt. Bara man slipper tvångsblandning i sitt eget villa- eller bostadsrättsområde är man nöjd. Ett tag till. NIMBY. Tills polletten slutligen trillar ned. När det kanske är för sent, förbi tipping point, utan återvändo.

Sverige behöver ett parti som säger att hela Sverige bör få vara Sverige, inte bara privilegierade bostadsområden för de som kan köpa sig fria. Ett parti som talar om att de delar av Sverige som idag bara är Sverige på papperet måste återtas innan resten av Sverige också stryker med.

Och man kan kontra med att det inte fanns något stöd hos svenska folket för massinvandring, multikulturalism och vid tidpunkten ovanliga muslimska slöjor heller. Vi fick det ändå, pådyvlat uppifrån av en politisk och medial elit. Det finns inget skäl till varför man bara ska gilla läget, varför man inte ska göra om, göra rätt och göra Sverige till Sverige igen.

Massiv återvandring och etnonationalism är inte högerextremism. Det är att erkänna att svenskarna precis som alla andra folk har rätt till sitt land. Sverige 1958–1968 var så långt från högerextremt man kan komma och så socialdemokratiskt som Sverige någonsin har varit.

Och några ”vanliga” muslimska slöjor existerar inte. Plagget kommer med en rad värderingar som inte hör hemma i Sverige, inte bara beträffande jämställdhet mellan könen, utan också synen på demokrati, frihet, judar, sexuella minoriteter och mycket annat. Att bekänna sig till eller ens kokettera med det förtryckande attributet är inte något som ett parti ska acceptera som aspirerar på att göra Sverige till Sverige igen.

Inte allt igen

Sverigedemokraternas löfte förpliktar till en faktisk demografisk förändring tillbaka mot ett Sverige där människor med månggenerationell svensk bakgrund åter utgör en helt dominerande andel av befolkningen. Det är något mycket mer än bara minskad invandring. Det är Sverige 1958–1968.

Det finns annat från den tiden som vi som var med också kan vara nostalgiska över – Volvo Amazon, Lennart Hyland i svartvit TV, Beatles på vinyl eller mitt då nybyggda Vällingby och den folkhemska framtidstro som området utstrålade, även om jämnandet av gamla Klara med marken, som jag minns mycket väl, var baksidan av samma anda.

Jag kan tycka att livet var enklare och mer harmoniskt utan Internet, utan sociala medier, utan smarta mobiltelefoner. Men på det hela taget vill jag inte vara utan teknikens och medicinens moderna landvinningar. Sverige igen betyder inte allt igen. Bara det som var bättre.

Ett samhälle där en mycket stor majoritet hade ett gemensamt språk, gemensamma kulturella referenser och en självklar uppfattning om vilket land som var deras. Där djupa etniska, religiösa och kulturella motsättningar inte var en dimension som politiken ständigt behövde förhålla sig till.

Gilla, motvilligt acceptera eller våga vägra

Man kan tycka att dagens mångkulturella Sverige är bättre. Man kan som GP:s Håkan Boström tycka att ”ett Sverige som ser annorlunda ut” är något man får acceptera och tugga i sig, vare sig man gillar det eller inte.

Men man kan också tycka att Sverige borde tillbaka till när Sverige var Sverige och inget annat än Sverige. Och det är viktigt att det finns ett politiskt parti för de som tycker så, ett parti som inte viker ned sig för att man vunnit en liten delseger, ett parti som haft rätt i det mesta hittills och kommer att få rätt i ännu mer om vi slår oss till ro nu.

I Tyskland fick nationsvänliga AfD nyligen 44 procent av rösterna i ett delstatsval. Partiet har i flera färska opinionsundersökningar fått siffror för hela landet på runt 30 procent och placerat sig som Tysklands största parti. Samtidigt har den tyska socialdemokratin imploderat. Eftersom man i Tyskland efter valet 2025 gjorde motsvarigheten till att Moderaterna och Socialdemokraterna nu skulle bilda regering i Sverige, lägger man oppositionsrollen helt i händerna på AfD. Under 2026 har väljarstödet för den stora koalitionsregeringen rasat till rekordlåga nivåer, CDU straffats hårt i delstatsvalen medan AfD har fortsatt att växa kraftigt.

AfD har en i flera avseenden vassare migrationspolitisk profil än SD i Sverige. Det indikerar att Åkessons parti knappast har uppnått sin fulla potential. Något fel har man gjort men det är knappast att man velat göra för mycket Sverige av Sverige.

Kanske har SD inte lyckats väcka svenskar i samma utsträckning som AfD väckt tyskar. Kanske är svenskar mer svårväckta än tyskar, mer marinerade i oikofobi, humanitär stormaktsplikt och nationell stolthet som något fult.

En eftervalsanalys måste till men inte en som landar i att partiet ska lyda GP-Boströms råd att ”hitta sin roll i det nya Sverige”. Då kan man lika gärna ta ned skylten för hela partiet samtidigt som man nu tar ned valaffischerna. Ett SD som inte på allvar vill göra Sverige till Sverige igen – det land jag föddes och väste upp i – kommer i vart fall inte att få min röst.

”Detta land är vårt. Det är oss givet med dess skogar och älvar, dess blånande berg och dess leende dalar. Det är oss givet att vårda och skydda, att älska och försvara.” – Torgny Segerstedt, publicist och antinazist