LEDARE • Moderaternas besked att öppna för Sverigedemokraterna som fullvärdigt regeringsparti markerar slutpunkten för en politisk epok. Efter år av isolering, föremål för oheliga utestängningsöverenskommelser och taktiska arrangemang med samma syfte i strid med demokratisk praxis, är SD nu på väg in i Rosenbads värme på allvar. Men vägen dit har varit lång – och priset högt, både för partiet och för svensk parlamentarism.
När Ulf Kristersson nu meddelar att Moderaterna vill bilda regering tillsammans med samtliga fyra Tidöpartier, inklusive Sverigedemokraterna, är det ett strategiskt vägval men också en systemförändring – eller systemåterställning om man så vill. Det som för bara några år sedan beskrevs som otänkbart – att följa parlamentarisk demokratisk praxis även när det gäller Sverigedemokraterna – är nu inte bara tänkbart utan huvudlinjen inför valet i september.
Liberalerna har redan släppt sitt principiella motstånd, om än efter betydande intern turbulens. Partiets svängning säger mycket om det politiska trycket i frågan. Kristdemokraterna har däremot länge intagit en mer pragmatisk hållning – de har inte motsatt sig SD i regering på samma tydliga sätt som Liberalerna tidigare gjorde, utan har i praktiken öppnat för ett fördjupat samarbete, även om formuleringarna varit mer försiktiga än Moderaternas nu aktuella besked.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: KLART: SD sitter i regeringen vid valseger
Det innebär att SD nu har samtliga Tidökamraters välsignelse som regeringsparti. Nu återstår bara den lilla teknikaliteten att vinna valet också. Resan dit kan utifrån den senaste tidens opinionssiffror beskrivas som en uppförsbacke.
Lång historik av bruten praxis
För att förstå tyngden i onsdagens besked måste man gå tillbaka till 2010, då Sverigedemokraterna först tog plats i riksdagen. Sedan dess har svensk politik präglats av olika former av undantagslösningar för att hålla partiet borta från inflytande, krumbukter som trumfat sakpolitik, parlamentarisk praxis och vanlig politisk hederlighet.
Decemberöverenskommelsen och senare Januariavtalet var båda uttryck för denna ambition – att upprätthålla en politisk ordning där SD, trots betydande väljarstöd, inte skulle få något inflytande. Den parlamentariska ordning som annars bygger på majoritetsförhållanden sattes i praktiken ur spel.
Ironiskt nog kulminerade detta efter valet 2022. Sverigedemokraterna blev då det största partiet inom Tidökonstellationen och det enda som ökade sitt stöd, medan övriga backade. Trots detta fick SD nöja sig med rollen som stödparti.
Nu erbjuds partiet regeringsmedverkan – men med tydliga begränsningar. Statsministerposten är fortsatt reserverad för Moderaterna och uppdraget som regeringsbildare tillfaller även denna gång Ulf Kristersson. Oavsett Moderaterna fortsätter backa och Sverigedemokraterna öka.
Hattar, positioner och sakpolitik
– SD kommer ha ett stort sakpolitiskt inflytande och viktiga ministerposter, sade Kristersson.
– Det centrala för SD är sakpolitiken, inte primärt hattar och positioner, replikerade Åkesson.
Den mer pragmatiska än principiella hållningen har han intagit tidigare och låter i förstone rimlig. Men för att få igenom sin sakpolitik kan det krävas både hattar och positioner. Frågan är hur långt det inflytande som nu i diffusa ordalag utlovas i praktiken kommer att sträcka sig.
Trots talet om ett “paradigmskifte” är inte alla helt nöjda med resultaten hittills. Migrationen har förändrats i sammansättning, men nivån på inflödet totalt är fortsatt hög, nästan 90 000 utfärdade uppehållstillstånd förra året. Det är väl i paritet med 2022 när man tog över regeringsrodret från de rödgröna, oräknat ukrainska flyktingar enligt massflyktsdirektivet. Beslut som fattats men inte fullt ut slagit igenom än kan dock få ned volymerna under kommande år.
LÄS ÄVEN: Stort folkligt stöd för SD i en framtida regering
När det gäller utdelade medborgarskap är bilden kluven. Tidöpartierna har stramat åt reglerna en del men från en extremt kravlös nivå. Flera år i rad under mandatperioden har Sverige delat ut i särklass flest medborgarskap i hela EU räknat per capita. Mycket görs men otåligheten om att mer behövs gör sig också gällande.
Utvisningar av grovt kriminella genomförs inte i den omfattning som många anser utlovats. Varje vecka kan Samnytt rapportera om grovt kriminella som får stanna i Sverige, trots att de inte är svenska medborgare, Gängkriminaliteten är alltjämt djupt rotad, och nya brottstyper som invandringen fört med sig – som åldringsbrott och förnedringsrån mot barn – fortsätter att öka. Utan SD som blåslampa i baken på regeringen hade samtidigt situationen sett ännu värre ut.
Mycket har, tack vare SD, skett som högst sannolikt inte hade skett under en rödgrön regering eller en allmänborgerlig dito utan socialkonservativt inflytande. Men för ett parti som Sverigedemokraterna som gjort dessa frågor till sin hårda kärna framstår utdelningen ändå – åtminstone för de med höga förväntningar – som aningen mager. Väljarna har inte börjat straffa partiet men Sverige upplevs av många vara i skriande behov av att en högre växel läggs i
Säljer SD sig för billigt?
Det är mot den bakgrunden som somliga frågar sig om inte Sverigedemokraterna nu borde kräva mer. Att bli accepterade som ett fullvärdigt regeringsparti är förvisso stort men dels borde det ha skett redan 2022, dels är det med Åkessons ord mer hattar och positioner än sakpolitik, i sig själv mer prestige än något annat.
Att redan nu acceptera Ulf Kristersson som statsministerkandidat – oavsett valresultat – innebär ett betydande strategiskt avkall. Om partiet dessutom nöjer sig med ett diffust ”naturligt stort inflytande” över migration och integration i stället för tydligt definierad beslutanderätt riskerar man att återigen hamna i en roll där ansvar och förväntningar inte matchas av faktisk makt.
Några har hävdat att det är bra att Åkesson avsäger sig statsministerposten i god tid före valet, dels därför att han med stor sannolikhet inte skulle bli tolererad av riksdagen, dels därför att den rödgröna oppositionen därmed frånhänds vapnet att skrämmas med en SD-ledd regering, en tanke som många Tidöväljare nog ännu inte är mogna för. Det är nog inte en alldeles felaktig analys och en som Åkesson själv säkert gjort.
Ett nytt Tidöavtal borde dock som kompensation vara betydligt mer konkret. I frågor om migration, integration och invandringsrelaterad kriminalitet – där SD har sin tyngdpunkt – bör SD ha ett tydligt carte blanche, inte svepande formuleringar som är föremål för tolkningar.
I annat fall kommer slitningar ofelbart att uppstå om beslut på dessa områden strider mot rättsliga principer, internationella konventioner, alla människors lika värde med mera. Det måste klargöras att Sverigedemokraterna dikterar och de övriga partierna accepterar.
Även i vissa behjärtansvärda välfärdsfrågor bör Sverigedemokraterna förhandla till sig vetorätt på så sätt att man kan säga nej till exempelvis pengar till bistånd – drygt 50 miljarder varje år under mandatperioden – om det finns hål i välfärden på hemmaplan att laga. ”Sverige först” har Åkesson sagt. Nästa mandatperiod bör det vara upp till bevis.
Övriga partier gjorde SD möjligt och nödvändigt
Många förfasas över Sverigedemokraternas parlamentariska segertåg hos väljarna och nu också väg in i regeringen. De som gör det har svårare att erkänna varför denna utveckling blivit möjlig och nödvändig.
Under lång tid präglades svensk politik av en bred ultraliberal konsensus i migrationsfrågan, där kritiska röster marginaliserades. Många väljare upplevde att deras oro inte togs på allvar – eller avfärdades med nedsättande etiketter snarare än bemöttes med argument.
I det vakuumet växte Sverigedemokraterna. Partiets resa från politisk marginal till potentiell regeringspartner under Åkessons ledning är imponerande. Men den är också till del ett självspelande piano som resultatet av ett politiskt system som under lång tid inte förmådde korrigera sin egen kurs och förföll till det grövsta vanstyre.
Nästa steg – nästa prövning
Att SD nu upphöjs till fullvärdigt regeringsparti innebär det definitiva slutet på en era där partiet kunnat skylla på andra. Förväntningarna på att leverera kommer att vara högre och ansvarsutkrävandet inte möjligt att ducka.
I opposition och som stödparti har svekdebatter inte saknats men opinionssiffrorna ändå stadigt pekat uppåt. Med ministerposter i Rosenbad infinner sig en ny prövning inför väljarna. När ett parti går från att vara systemkritiker till att bli en del av systemet, upphör ursäkterna. Kvar finns bara resultaten.
