Dagerlind: Att nyansera kolonialismen är inte att ursäkta den

LEDARE • Den europeiska kolonialismen har under de senaste decennierna kommit att inta en särställning i den västerländska historieskrivningen. Den beskrivs från vänsterhåll som den moderna världens stora ursynd – roten till fattigdom, rasism, konflikter och underutveckling i stora delar av världen och har kommit att snedvrida dagens migrationsdebatt. Den som försöker nyansera bilden riskerar att avfärdas som apologet eller historierevisionist trots att det är just den koloniala historierevisionismen man vill göra upp med.

Men historia är inte en moralitet där allt måste delas upp i hjältar och skurkar. Den förtjänar att behandlas med större intellektuell hederlighet än så.

Det är ingen kontroversiell uppfattning att den europeiska kolonialismen rymde rasism, exploatering, övergrepp och ibland rena massakrer. Dessa sidor av historien är väldokumenterade och bör inte förminskas. Den verkligt intressanta frågan är en annan – utgör detta hela berättelsen?

Forskare försöker nyansera

Två av de forskare som på senare år försökt besvara den frågan är den brittiske etikprofessorn Nigel Biggar och den amerikanske statsvetaren Bruce Gilley. De intar inte identiska positioner.

Biggar argumenterar inte för att det brittiska imperiet ”på det hela taget” var gott, utan mot föreställningen att det var ett entydigt moraliskt ont projekt. Han menar att historien måste kunna rymma både verkliga övergrepp och verkliga framsteg.

Gilley går längre och hävdar att den västerländska kolonialismen i de flesta fall gav större samhälleliga fördelar än nackdelar och att många av de största katastroferna i Afrika och Asien inträffade först efter avkoloniseringen.

Man behöver inte dela Gilleys slutsatser för att inse att den fråga han ställer är legitim. Den avgörande bristen i mycket av dagens debatt är nämligen att den sällan ställer den historiska motfrågan.

Vad hade hänt annars?

Historiker kan inte nöja sig med att konstatera att ett historiskt skeende innehöll övergrepp. Nästan alla stora historiska processer har gjort det. Frågan är alltid vad det realistiska alternativet hade varit.

Även forskare som drar betydligt mer negativa slutsatser om kolonialismen, som Leander Heldring och James Robinson, framhåller att varje seriös analys måste utgå från ett rimligt kontrafaktiskt scenario – alltså vad som sannolikt skulle ha hänt utan kolonisation. Denna fråga lyser oftast med sin frånvaro i den offentliga debatten.

Kolonialmakterna mötte inte stabila liberala demokratier. I stora delar av Afrika präglades samhällena av lokala krig, slavhandel, svaga statsbildningar och rivaliserande maktcentra.

Det saknas goda skäl att utgå från att resultatet av att lämna dessa delar av världen ifred skulle ha blivit moderna rättsstater, industrialisering och höga levnadsstandarder. Tvärtom talar mycket för att utvecklingen i många områden hade blivit betydligt långsammare. De institutioner som i dag uppfattas som självklara – professionell statsförvaltning, rättsstat, modern sjukvård, universitet, nationell infrastruktur och integrering i världsekonomin – växte i stor utsträckning fram genom det västerländska inflytandet.

Det är fullt möjligt att kolonialismen bromsade vissa inhemska utvecklingsvägar. Men det är långt ifrån självklart att dessa utvecklingsvägar skulle ha lett till moderna, välmående och demokratiska samhällen. Den som hävdar det har en minst lika stor bevisbörda som den som menar motsatsen.

Den kontrafaktiska frågan blir än mer intressant om man även inkluderar tiden efter avkoloniseringen. Den europeiska närvaron upphörde inte 1960. Den bytte form. Kolonialförvaltningar ersattes av utvecklingsbistånd, tekniskt samarbete, utbildningsinsatser, medicinska program och ekonomiskt stöd i en omfattning som saknar motstycke i historien.

Om stora delar av Afrika verkligen hade stått inför en snabb och självständig modernisering, varför har då västvärlden under mer än ett halvt sekel fortsatt att bära en betydande del av kostnaderna för uppbyggnaden av statliga institutioner, sjukvård, utbildning och infrastruktur?

Inget av detta innebär att kolonisation därför kan anses i alla delar moraliskt berättigad eller hävda att den hade endast goda motiv. Men det innebär att jämförelsen inte står mellan kolonialism och någon idealisk fredlig välståndsutveckling, utan mellan kolonialism och de alternativ som faktiskt stod till buds.

Institutionsbyggande det viktigaste arvet

Det mest bestående arvet från kolonialtiden handlar dessutom sannolikt inte om järnvägar eller hamnar, även om dessa ofta nämns. Det handlar om institutioner.

Under de senaste decennierna har den ekonomiska forskningen i allt högre grad betonat institutionernas avgörande betydelse för långsiktig utveckling – rättsstat, äganderätt, opartiska domstolar, professionell statsförvaltning, offentlig utbildning och fungerande administration. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson har gjort denna insikt till en av den moderna utvecklingsekonomins viktigaste utgångspunkter.

Här uppstår en obekväm fråga. Om institutioner är avgörande för utveckling – och många av de institutioner som i dag betraktas som självklara infördes eller byggdes ut under kolonialtiden – hur kan kolonialismens institutionella arv samtidigt beskrivas som enbart destruktivt?

Gilley pekar på en lång rad exempel – modern statsförvaltning, utbildningssystem, offentlig sjukvård, rättsväsende, skattesystem, infrastruktur, förbättrad administration och avskaffandet av slavhandel i många områden. Han menar också att de länder som i större utsträckning byggde vidare på dessa institutioner efter självständigheten ofta utvecklades bättre än de som rev ned dem.

Naturligtvis kan man invända att institutionerna ofta byggdes för kolonialmaktens egen skull. Det är sant. Men institutioner förändras. Domstolar som en gång inrättades för ett imperium kan senare tjäna en självständig rättsstat. Universitet som grundades under kolonialt styre utbildar i dag självständiga nationers egna medborgare. Att ett system har ett visst ursprung innebär inte att dess senare funktion saknar värde.

Deltog i men avskaffade också slavhandel

Samma nyansering gäller slavhandeln. Den existerade överallt i världen långt innan kolonialtiden. Det är historiskt korrekt att europeiska makter deltog i den transatlantiska slavhandeln. Men det är lika historiskt korrekt att det var Storbritannien som efter 1807 använde sin marina och stora statliga resurser för att bekämpa den internationella slavhandeln under resten av 1800-talet.

Biggar påpekar därför att det brittiska imperiet rymde både förtryck och frigörelse – både slaveri och abolitionism. Denna dubbla verklighet passar illa in i dagens förenklade berättelse.

Avkolonisering och självständighet ofta ur askan i elden

Lika sällan diskuteras vad som faktiskt hände efter självständigheten. Under 1950-, 60- och 70-talen var optimismen enorm. Avkoloniseringen skulle bana väg för demokrati, ekonomisk utveckling och nationellt självbestämmande. I många länder blev utfallet ett helt annat – militärkupper, enpartistater, kommunism, korruption och återkommande inbördeskrig.

Gilley hävdar att den postkoloniala utvecklingen i många fall orsakade större mänskligt lidande än kolonialtiden själv och använder bland annat Guinea-Bissau som exempel.

Det betyder inte att kolonialismen därmed frias från ansvar. Men det betyder att ansvaret inte kan läggas uteslutande på de europeiska kolonialmakterna. Självständiga regeringar fattade också egna beslut, och många av dessa beslut fick katastrofala konsekvenser.

Snedvridit migrationsdebatten

Den ensidiga berättelsen om kolonialismen som blivit så dominerande är starkt vänsterideologisk och kommit att snedvrida även synen på den postkoloniala tiden och omfattande migrationen från tredje världen till väst.

Den erbjuder en egennyttigt enögd moralisk förklaring till en betydligt mer komplicerad historia. Väst blir ensam förövare, resten av världen enbart offer. En sådan berättelse befriar både historiker och nutida politiker från svårare frågor om institutioner, ledarskap, ansvar och egna vägval.

Förtjänar en hederligare historieskrivning

Men historia blir inte sannare av att förenklas med politiska förtecken. Tvärtom. Att erkänna kolonialismens positiva arv innebär inte att ursäkta dess övergrepp. Lika lite innebär erkännandet av dess övergrepp att man måste förneka dess bidrag till uppbyggnaden av moderna statsinstitutioner, utbildningssystem, rättsordningar och ekonomisk, teknisk och medicinsk utveckling.

Den europeiska kolonialismen tog slut för mer än ett halvt sekel sedan. Ändå fortsätter Europa och Nordamerika att finansiera skolor, sjukhus, domstolar, universitet, vaccinationer, vattenförsörjning och statsförvaltning i stora delar av den tidigare koloniala världen.

Om den moderna statens institutioner utan vidare hade vuxit fram av egen kraft, varför pågår då detta stöd fortfarande i en omfattning som ingen kan föreställa sig kommer att upphöra inom överskådlig tid? Frågan besvarar inte om kolonialismen var rätt eller fel. Men den signalerar att den frågan inte är binär och att de kontrafaktiska historien är betydligt svårare än vad den ensidiga berättelsen låter påskina.

En föreställning som lever vidare

Den grundläggande föreställning som bar upp stora delar av kolonialismen – att moderna institutioner kan överföras från ett samhälle till ett annat – lever fortfarande. I dag kallar de flesta av oss det inte kolonialism utan utvecklingssamarbete, statsbyggande, kapacitetsutveckling eller bistånd. Vi skickar inte längre guvernörer utan experter. Inte soldater utan konsulter. Inte kolonialadministratörer utan rådgivare från Världsbanken, FN, EU eller Sida.

Inte heller den efterkoloniala biståndspolitiken är okontroversiell. För många på vänsterkanten motiveras ett omfattande bistånd av en historisk skuld som kolonialmakterna fortfarande anses bära. Från mer konservativt håll har däremot ofta invänts att långvarigt bistånd riskerar att skapa beroende, göda korruption och stärka auktoritära regimer snarare än att bygga självständiga, välmående och demokratiska samhällen.

Oavsett vilken uppfattning man har om biståndet bygger både dess förespråkare och dess kritiker på samma underförstådda antagande – att många av världens fattigaste stater ännu inte förmått utveckla tillräckligt starka institutioner på egen hand. Just därför fortsätter biståndet att diskuteras, finansieras och reformeras mer än sextio år efter avkoloniseringen.

Den europeiska kolonialismen var varken ett civilisatoriskt korståg eller ett enda sammanhängande brott mot mänskligheten. Den var, liksom de flesta stora historiska skeenden, en motsägelsefull blandning av maktpolitik, egenintresse, idealism, exploatering, reformer och institutionellt byggande. Därför förtjänar den att bedömas som historia – inte som en dogmatiskt politisk trosbekännelse.