LEDARE • Efter Jomshofs utspel om Anders Lindberg som landsförrädare har diskussionen gått högt om ”tonläget” i svensk debatt. Min kollega Jonas Andersson här på Samnytt har förtjänstfullt redogjort för varför det inte är Jomshof eller SD som eskalerar tonläget i debatten utan vänsterliberalerna som i över 30-40 år varit orsaken till detta. Så låt oss istället fokusera lite på ordet ”quisling” eller ”landsförrädare”. Kan Lindberg och resten av vänsterliberalerna tillskrivas detta epitet?
Att kalla vänsterliberalerna för förrädare är något jag gjort så länge jag kan minnas. Även här på Samnytt. I en ledartext för förra sommaren skrev jag:
Om vi inte gör motstånd – aktivt, högljutt och kompromisslöst – riskerar vi att bli den generation som lät väst falla. Inte av fiender utifrån, utan av förrädare inifrån.
Det Jomshof kallade S-tidningen Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg och S-ledaren Magdalena Andersson var ”quisling”.
De flesta känner säkert till namnet och vad det kom att betyda, men i korthet stammar ordet från den norske politikern Vidkun Quisling, som 1940 övertog regeringsmakten i Norge under Nazitysklands beskydd. Sedan andra världskriget är namnet nu en internationell benämning på en landsförrädare.
Landsförräderi är ett begrepp dels i folkmun och dels rent rättsligt. I lagen handlar landsförräderi om detta:
Den som, då riket är i krig,
1. hindrar, missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,2. förråder, förstör eller skadar egendom som är av betydelse för totalförsvaret,
3. åt fienden anskaffar krigsfolk, egendom eller tjänster, eller
4. begår annan liknande förrädisk gärning,
Eftersom Sverige inte formellt sett är i krig kan Anders Lindberg eller Magdalena Andersson inte dömas för landsförräderi. Men att vara en ”quisling” eller landsförrädare är i folkmun mycket bredare än det strikt legala definitionen.
Det är inte heller någon ovanlig språklig användning. En förrädare behöver inte vara en person som i hemlighet överlämnar militära försvarsplaner till en främmande makt. Det kan också vara någon som sviker den gemenskap han förväntas vara lojal mot, hjälper dess motståndare eller medvetet verkar för beslut som allvarligt skadar det egna landet.
Det är i den betydelsen frågan om Anders Lindberg, Magdalena Andersson och andra vänsterliberaler måste diskuteras.
Inte fri från ansvar
För vad är egentligen motsatsen till förräderi? Det är lojalitet. Lojalitet mot det egna landet, dess folk, dess trygghet, dess historia och dess framtid. En politiker behöver inte alltid fatta rätt beslut för att vara lojal. Alla kan göra felbedömningar. Men när samma politiska rörelse under årtionden driver en politik som försvagar landet, ser följderna, varnats för följderna och ändå fortsätter – då räcker det inte längre att tala om naivitet eller enstaka misstag.
Sverige har inte hamnat där vi befinner oss på grund av en naturkatastrof. Massinvandringen, segregationen, klankriminaliteten, islamiseringen, skjutningarna, bombdåden och den växande otryggheten är konsekvenser av politiska beslut. Besluten har fattats av människor med namn, befattningar och ansvar.
Under årtionden varnades det för utvecklingen. Varningarna bemöttes inte med sakliga argument, utan med misstänkliggöranden. Den som ville minska invandringen kallades rasist. Den som talade om islamisering utmålades som extremist. Den som pekade på sambandet mellan migration och kriminalitet beskylldes för att ställa grupper mot varandra.
Samtidigt fortsatte politiken.
När problemen därefter blev omöjliga att förneka bytte samma människor förklaring. Plötsligt hade de varit naiva. Plötsligt hade ingen kunnat förutse utvecklingen. Plötsligt påstod de sig alltid ha varit för en stram migrationspolitik.
Men det är inte sant. Utvecklingen var inte bara förutsebar. Den förutsågs – om och om igen – av dem som vänsterliberalerna försökte tysta och förstöra.
Detta är centralt. Förräderiet består inte enbart i de skadliga besluten. Det består också i att de människor som försökte försvara landet angreps, medan den politik som skadade landet försvarades.
Anders Lindberg har varit en av de mest högljudda företrädarna för denna hållning. Han har inte fattat regeringens beslut, men han har under lång tid använt sin plattform på Sveriges största tidning till att legitimera den politiska riktning som förde Sverige hit och till att angripa dem som försökte stoppa den.
Notera också att Lindberg är socialdemokrat rakt igenom. Han har tidigare arbetat som politiskt sakkunnig åt en socialdemokratisk utrikesminister på Utrikesdepartementet, för Socialdemokraterna i riksdagens försvarsutskott och som ombudsman i Socialdemokraternas partistyrelse. Dessutom är han gift med en socialdemokratisk partitopp och riksdagsledamot.
En ledarskribent har naturligtvis rätt att driva vilka uppfattningar han vill. Men en politisk opinionsbildare är inte befriad från kritik för de idéer han sprider, de makthavare han försvarar eller de konsekvenser han hjälper till att möjliggöra.
Kan ej låtsas vara bekymrade
Magdalena Anderssons ansvar är ännu tydligare. Hon har tillhört den absoluta toppen i det parti som styrt Sverige under större delen av den period då problemen växte fram. Socialdemokraterna har haft regeringsmakten, kontrollerat myndigheter och format det offentliga samtalet. De kan inte i efterhand ställa sig bredvid det samhälle de själva varit med och skapat och låtsas vara bekymrade åskådare.
Att förråda sitt land måste inte betyda att man älskar ett annat land mer. Det kan också betyda att man älskar en ideologi, en självbild eller ett politiskt projekt mer än det egna landet.
Det är där vänsterliberalismen gång på gång hamnar. När svenska folkets intressen har stått mot den egna ideologin har ideologin fått företräde. När svenskarnas trygghet har stått mot principen om generös invandring har invandringen prioriterats. När sammanhållningen har stått mot mångkulturalismen har mångkulturalismen försvarats. När sanningen om utvecklingen hotat den egna världsbilden har sanningen förnekats och sanningssägaren angripits.
Vad ska detta annars kallas?
Mest allvarliga brott någonsin
Kritikerna menar att ord som ”quisling” är för starka. Men de tycks sällan ställa den omvända frågan. Vilket ord är tillräckligt starkt för människor som med öppna ögon fortsätter att understödja en utveckling som bryter sönder det land de säger sig företräda?
Hur många skjutningar, sprängningar, gruppvåldtäkter, förnedringsrån och parallellsamhällen krävs innan vi får använda ett ord som verkligen motsvarar allvaret?
Och hur många gånger får en politisk och medial elit bli varnad, avfärda varningarna, genomföra politiken och därefter skylla konsekvenserna på alla andra innan förklaringen ”naivitet” förlorar sin trovärdighet?
Ordet förrädare ska inte användas lättvindigt. Det är en allvarlig anklagelse. Men just därför kan det inte heller förbjudas genom hänvisningar till ”tonläget”. Ibland är verkligheten allvarlig. Då måste också språket kunna vara det. Och vad Anders Lindberg, Magdalena Andersson, Fredrik Reinfeldt och många fler gjort är det största och mest allvarliga brott som skett mot svenska folket. Någonsin.
För nu riskerar svenskarna att förlora sitt land för evigt.
Deras beslut gjorde ordet relevant
Jomshofs uttalande var inte ett åtal, en dom eller en juridisk bedömning. Det var ett politiskt och moraliskt omdöme. Och i den meningen är frågan inte om vänsterliberalerna uppfyller samtliga rekvisit i brottsbalken.
Frågan är var deras främsta lojalitet har legat när det egna folkets trygghet, sammanhållning och framtid ställts mot deras ideologiska projekt.
Efter flera årtionden av massinvandring, förnekelse, ansvarsflykt och angrepp på dem som försökte slå larm är det fullt legitimt att svara: Inte hos Sverige och svenskarna.
Därför tänker jag inte uppröras över att Richard Jomshof använde ordet ”quisling”. Jag upprörs betydligt mer över den samhällsutveckling som gjorde ordet relevant.
