FILMRECENSION • När Citizen Vigilante först började diskuteras såg jag fram emot en välgjord hämndfilm med ett perspektiv som nästan aldrig skildras seriöst på film. En hämndrulle från höger, om man så vill. Ett ämne som både är ovanligt och potentiellt explosivt. Men när jag väl började titta tog det inte mer än någon minut innan förhoppningarna rann av mig. Tyvärr är kvaliteten usel – i princip i varje led. Det är synd, för ämnet hade förtjänat något bättre. Mycket bättre.

Filmen har fått stor uppmärksamhet på nätet den senaste veckan eller två, inte minst efter uppgifter om att den skulle ha ”förbjudits” i Tyskland. Det som verkar ha hänt är snarare att den tyska åldersklassificeringsnämnden FSK vägrat ge Citizen Vigilante någon klassificering, inte ens ”18+” eller ”Keine Jugendfreigabe”.

Utan en sådan klassificering blir filmen i praktiken mycket svår, kanske omöjlig, att distribuera kommersiellt på normalt sätt i Tyskland – exempelvis på bio eller via vanlig fysisk och kommersiell försäljning. Därför har flera medier beskrivit det som att filmen förbjudits.

Skälet som anges i rapporteringen är att myndigheten inte bara anser att filmen skildrar extremt våld, utan att den också riskerar att glorifiera medborgargarden, självjustis och riskera att uppvigla till våld mot migranter.

Detta tyska ”förbud” har förstås bara bidragit till hypen. Även jag blev mer intresserad. Frågan var om detta kunde vara den där ovanliga filmen som vågar skildra massinvandringens konsekvenser från ett helt annat håll än det publiken är van vid.

Ingen filmatisering av massinvandringens konsekvenser

Sedan filmens genombrott i början av 1900-talet har filmmediet återkommande skildrat världens stora konflikter, trauman och samhällsförändringar. Ibland i form av dokumentärer, ibland som dramatiseringar av historiska händelser, och ofta genom ren fiktion som ändå tydligt hämtar näring ur verkligheten.

Nazityskland, totalitarism och fascism har exempelvis inspirerat otaliga berättelser och allegorier. The Handmaid’s Tale är ett sentida exempel på en sådan dystopisk fantasi – för övrigt en kraftigt överskattad och i mina ögon usel serie. Det har också gjorts filmer och serier om klimatförändringar, rasism, genus, klasskamp, kolonialism, kapitalism och i princip varje annan politiskt laddad fråga.

Hollywood har under lång tid använt film som ett verktyg för politisk påverkan. Inte sällan är budskapet övertydligt: vita män får ofta bära skulden, medan icke-vita, minoriteter eller andra av samtidens ideologiska hjältar får spela de moraliskt goda.

Men trots att de stora filmbolagen gjort filmer om hämnd, uppror, förtryck, övergrepp, korrupta makthavare och människor som tar lagen i egna händer, har det mig veterligen knappt gjorts någon seriös film om motstånd mot massinvandringen, mot de politiker som möjliggjorde den och mot de samhällskonsekvenser som följde.

Det är egentligen märkligt. För ämnet innehåller allt som film brukar leva av: konflikt, svek, ilska, rädsla, förlust, maktlöshet och hämnd. Jag har länge tänkt att om någon lyckades göra en riktigt stark film på detta tema, utan att fastna i plakatpolitik eller billigt poserande, skulle den kunna bli stor.

Det visade sig att det räckte med en icke-välgjord film om just detta för att väcka uppmärksamhet. För tyvärr är Citizen Vigilante inte den filmen jag hoppades på.

Den är extremt dåligt gjord.

Plastig, billig och usel

Det märkliga är inte att filmen kritiseras, utan hur uppenbara bristerna är. Även recensenter som avskyr filmens politiska budskap landar ofta i samma mer grundläggande invändning: detta är helt enkelt inte bra film. På Rotten Tomatoes har Citizen Vigilante ett närmast parodiskt glapp mellan kritiker och publik – mycket låga kritikerbetyg men skyhöga publikbetyg – vilket i sig säger något om att många tycks belöna ämnet snarare än hantverket.

Flera kritiker jämför den också med klassiska vigilantefilmer som Death Wish, Dirty Harry och Taxi Driver, men just där blir bristerna tydliga. De filmerna hade, på olika sätt, stil, nerv, skådespeleri, moralisk laddning och ett faktiskt filmiskt uttryck. Citizen Vigilante har mest ett budskap som trycks rakt in i kameran.

Problemet är inte att filmen är rå, obekväm eller politiskt inkorrekt. Problemet är att den är klumpig. Scener som borde vara drabbande blir platta, våldet saknar tyngd och dramatiken byggs aldrig upp på allvar. Filmen verkar vilja vara både samhällskommentar, hämndfantasi och provokation, men misslyckas med att ge något av det verklig kraft.

Uwe Boll, som ligger bakom filmen, har sedan länge ett rykte om sig att göra filmer som snarare blivit ökända än uppskattade. Hans namn förknippas av många filmintresserade med kalkonfilm, taffligt hantverk och produktioner som känns mer hastigt hopslängda än genomarbetade. Tyvärr gör Citizen Vigilante inte mycket för att ändra på den bilden.

Populär trots låg kvalitet

Normalt hade en film på den här nivån snabbt avfärdats som just en dålig lågbudgetproduktion. Skådespeleriet, dialogen, bildspråket, klippningen och berättandet hade sågats – och filmen hade sannolikt försvunnit utan större avtryck. Men så verkar det inte riktigt bli här.

I stället har Citizen Vigilante fått uppmärksamhet, spridning och försvarare, inte för att den är bra, utan för att många tycks vara lättade över att någon överhuvudtaget gör en film på detta tema. Ämnet är så frånvarande i populärkulturen att blotta existensen av filmen blir en händelse i sig, och det säger något.

Det säger att det finns ett uppdämt behov av berättelser som skildrar massinvandringens konsekvenser från ett annat perspektiv än det som annars nästan alltid dominerar i film, tv och kultur. För många verkar det räcka att filmen åtminstone ”säger något” som de upplever att nästan ingen annan vågar säga.

På ett sätt är det begripligt. När ett ämne är tillräckligt underrepresenterat kan även ett svagt försök få oproportionerligt stor betydelse. En dålig film kan då bli ett slags symbol – inte för kvalitet, utan för en saknad röst. Men just därför blir filmen också frustrerande.

Kraften i ämnet

För tänk vad man hade kunnat göra med detta. Tänk vilken mörk, seriös och välgjord hämndfilm som hade kunnat skapas om människor som upplever att samhället svikit dem, att staten abdikerat och att rättvisan inte längre finns. En film om vrede, förlust, maktlöshet och moralisk kollaps. En film som vågar ställa frågan vad som händer när vanliga människor upplever att de inte längre skyddas av de institutioner som påstår sig finnas till för dem.

Det är där Citizen Vigilante både blir intressant och misslyckad på samma gång. Den visar kraften i ämnet, men den gör nästan ingenting vettigt av den kraften. Att något så plastigt, billigt och illa utfört ändå lyckas skapa uppmärksamhet vittnar inte om filmens storhet. Det vittnar om ämnets sprängkraft. Den film jag hoppades på får vi därför fortfarande vänta på.

Citizen Vigilante är inte ett modigt mästerverk som stoppats av ett nervöst etablissemang. Det är en dålig film som blivit intressant därför att den råkar röra vid något som nästan hela filmbranschen konsekvent har vägrat ta i.

Ämnet är ovanligt. Perspektivet är ovanligt. Reaktionen mot filmen är intressant. Filmen i sig är det tyvärr inte.

Filmen, som väckt stor medial uppmärksamhet, finns bland annat tillgänglig att se på sociala medier.