Är en röst på Allard bortkastad? Ja – och nej

LEDARE • Den som vill se Markus Allard i riksdagen bör först kontrollera var han eller hon bor. Örebropartiets väg till Stockholm går genom en nästan 60 år gammal säkerhetsventil i det svenska valsystemet som aldrig tidigare har öppnats i praktiken. Kanske är det dags nu. Och om Allard stupar på mållinjen kan det finnas anledning att fråga om ventilens fjäder är så hårt spänd att den är ur funktion och att det också var avsikten.

Är en riksdagsröst på Markus Allard och Örebropartiet en bortkastad röst? Frågan ställs flitigt men svaren verkar mer handla om vad man vill och inte vill än något annat. Det tycks också råda viss förvirring om vilken valsedel 12-procentspärren gäller och vilka röster som geografiskt räknas.

För den som bor i Örebro läns valkrets – som förutom Örebro kommun innefattar också 11 andra kommuner – kan samma röst få en betydelse som den inte får någon annanstans i Sverige. Örebropartiet satsar inte i första hand på att klara den nationella fyraprocentsspärren – den chansen är liten. Vägen till riksdagen är i stället den betydligt mindre kända 12-procentsregeln – den chansen är större.

Ett parti som får minst 12 procent av rösterna i en riksdagsvalkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten där, även om det ligger under fyra procent i landet som helhet. Regeln är inskriven i regeringsformen och bekräftas också av riksdagen själv.

För Örebropartiets del betyder det 12 procent i riksdagsvalet i Örebro läns valkrets – den gula valsedeln alltså, inte 12 procent i kommunvalet i Örebro och inte 12 procent i regionvalet. Och framför allt – det handlar inte bara om dem som bor i Örebro kommun. utan alla i hela länet.

LÄS ÄVEN: Markus Allard om makten i riksdagen: ”Sätter revolvern mot tinningen på dem”

Valkretsen består av länets samtliga tolv kommuner: Örebro, Karlskoga, Lindesberg, Kumla, Hallsberg, Askersund, Nora, Degerfors, Lekeberg, Laxå, Hällefors och Ljusnarsberg. Med ett normalt antal röstande motsvarar 12-procentspärren ungefär 24 000 riksdagsröster i hela länet, hela valkretsen. Det är där Allards chans finns.

Mannen som inte skulle fungera – men gör det

Markus Allard är på många sätt en osannolik kandidat till Sveriges riksdag. Hans politiska förflutna finns långt ut på vänsterkanten. Hans nuvarande politik låter sig betydligt sämre placeras på den traditionella höger-vänsterskalan. Och hans politiska stil är ungefär så långt från välkammat riksdagsspråk man kan komma.

Han är bufflig, konfrontativ och emellanåt medvetet provocerande. När SVT nyligen besökte Örebro för att intervjua honom fick journalisterna bland annat veta att de tillhör ”klägget” och att språket i Stockholms SVT-korridorer skiljer sig från det som talas i landets fikarum och byggbaracker. Sådant har gett honom gott om kritiker långt utanför Örebro. Problemet för kritikerna är att örebroarna inte tycks lyssna.

I kommunvalet 2022 fick Örebropartiet 7,9 procent och fem mandat i Örebro kommun. Samtidigt tog sig partiet in i regionfullmäktige med tre mandat. Sedan dess har utvecklingen gått snabbt. I en Novusmätning för Nerikes Allehanda i maj i år fick partiet 18,4 procent i Örebro kommun och blev näst störst, efter Socialdemokraterna.

LÄS ÄVEN: Markus Allard i invandringsdebatt: ”Sverige är svenskarnas land”

Man kan tycka vad man vill om Allards politiska bagage och framtoning. Men uppenbarligen har varken det ena eller det andra fungerat särskilt väl som avskräckningsmedel på hemmaplan. Nu återstår att få reda på om det också gäller Örebro läns övriga kommuner. Det finns inga mätningar att luta sig mot för att tro något kvalificerat om det.

Frisk fläkt eller störningsmoment?

Vad Markus Allard faktiskt skulle kunna åstadkomma ensam i riksdagen är en annan fråga. Ett mandat är ett mandat. Han skulle inte kunna marschera in på Helgeandsholmen och börja genomföra Örebropartiets program.

I ett jämnt parlamentariskt läge kan en ensam ledamot visserligen plötsligt få stor betydelse som vågmästare, men lika gärna kan han få tillbringa mandatperioden med mycket begränsat inflytande över besluten men höras och synas desto mer i talarstolen och tidningsrubrikerna.

Det finns emellertid ett annat värde i ett eventuellt riksdagsinträde för Örebropartiet. Somliga skulle se Allard som en frisk fläkt i ett parlament där politikens språk och former blivit alltmer professionaliserade. Andra skulle se honom som ett störningsmoment som mest för oväsen.

LÄS ÄVEN: Markus Allard snart i riksdagen: ”Sverige måste åter bli en monokultur”

Men ett parlament är inte till för att skydda sig självt från störningar. Det är till för att representera väljare. Därför är den negativa reflex som ofta uppstår när ett lokalt eller regionalt parti börjar tala om 12-procentsregeln värd att fundera över.

Varför skulle det vara ett demokratiskt problem om tiotusentals väljare i en del av Sverige lyckas skicka en egen representant till Stockholm? Den rimligare demokratiska reflexen borde vara den motsatta.

En säkerhetsventil som aldrig öppnats

Det är också precis därför 12-procentsregeln finns. När den gamla tvåkammarriksdagen avskaffades och Sverige övergick till enkammarriksdag förändrades valsystemet i grunden. Tidigare fanns ingen nationell procentuell spärr på det sätt vi känner den i dag. Ett mindre parti med stark lokal förankring kunde vinna representation genom att vara tillräckligt stort i en viss valkrets.

Med enkammarriksdagen kom fyraprocentsspärren. Syftet var bland annat att undvika en långtgående partisplittring som kunde försvåra regeringsbildningar. Men lagstiftarna insåg samtidigt problemet. Om dörren stängdes för små partier nationellt riskerade man också att stänga ute starka regionala opinioner.

Därför skapades en säkerhetsventil – ett parti som inte når fyra procent i hela landet får ändå delta i fördelningen av de fasta mandaten i en valkrets där det når minst tolv procent. Principen har funnits sedan författningsreformen 1968.

Det märkliga är att ingen någonsin har lyckats använda den. Kristdemokraterna, då KDS, kom nära i Jönköpings län 1988 med drygt tio procent. Norrbottenspartiet nådde 9,1 procent i Norrbotten 2002. Även Sverigedemokraterna hade starka regionala fästen innan partiet 2010 i stället tog sig över fyra procent nationellt.

LÄS ÄVEN: Markus Allards plan för Sverige: Utvisa kriminella invandrare – som är födda i Sverige

Att ingen lyckats på snart 60 år kan användas som argument för att Örebropartiets chanser också är små. Men argumentet kan lika gärna vändas på huvudet. Om en demokratisk säkerhetsventil finns i nästan sex decennier utan att öppnas en enda gång är det åtminstone tillåtet att undra om ventilen är konstruerad för att fungera eller bara finns där för syns skull.

Allards problem finns utanför Örebro men inom länet

Och här blir matematiken intressant utan att man behöver göra den onödigt komplicerad. Örebropartiet har redan visat att det kan bli mycket stort i Örebro kommun. Novusmätningens 18,4 procent är avsevärt mer än dubbelt så mycket som valresultatet 2022.

Men Örebro kommun är bara drygt hälften av valkretsen. Resten av länet måste också med.

LÄS ÄVEN: Allard till DN-journalisten: ”Spelar du dum nu eller är du dum?”

I ett räkneexempel som utgår från att Örebropartiet verkligen skulle få 18,4 procent även på den gula riksdagsvalsedeln i Örebro kommun står kommunen för ungefär 54 procent av väljarunderlaget och de övriga elva kommunerna tillsammans för cirka 46 procent.

Då behöver Allard inte få 18 procent även i Karlskoga, Kumla, Lindesberg, Hallsberg och resten av länet. Det räcker med ett genomsnitt på omkring 4,5 procent i de övriga elva kommunerna för att siffran för Örebro kommun inte ska spädas ut så mycket att partiet totalt hamnar under 12 procent i valkretsen som helhet.

Det låter plötsligt inte alldeles omöjligt. Men det visar samtidigt varför bedömare är försiktiga.

LÄS ÄVEN: Spelbolaget: Så ser Örebropartiets chanser ut att nå riksdagen

Det finns inga bra separata opinionsmätningar som visar hur starkt Örebropartiet är i var och en av de elva andra kommunerna. Och väljare röstar inte nödvändigtvis likadant till kommun, region och riksdag. Historiskt har många väljare som gärna lägger en lokal proteströst återvänt till något av de etablerade partierna när de får den gula valsedeln i handen.

SVT och Verians mätningar har dessutom visat kategorin ”övriga partier” på mellan 3,5 och 6 procent i Örebro län under de senaste månaderna. Där ingår Örebropartiet, men också andra småpartier. Det finns alltså skäl att inte börja mäta upp Allards kontor i riksdagshuset ännu, men också skäl att ligga i beredskap för det.

Historien mot momentum

Det är också därför bedömningarna av Örebropartiets chanser går isär. Pessimisterna har historien på sin sida. Ingen har gjort detta förut. Tolv procent är mycket för ett parti utan nationell riksdagsrepresentation och Örebropartiets starkaste fäste är fortfarande Örebro kommun.

Optimisterna har i stället utvecklingen på sin sida. Örebropartiet är inte längre ett obskyrt kommunalt missnöjesparti med några enstaka mandat. Det sitter även i regionfullmäktige och har därmed redan visat en förmåga att vinna röster utanför den egna kommunpolitiken. Och en uppgång från 7,9 procent i valet till 18,4 procent i en kommunal opinionsmätning är svår att vifta bort.

Dessutom har Allard något som små lokalpartier historiskt sällan haft – nationell uppmärksamhet och en stor spridning i sociala medier. Det är därför två till synes motstridiga påståenden kan vara sanna samtidigt. Det vore en sensation om Örebropartiet lyckades. Och det är inte längre otänkbart att det gör det.

Om Allard faller kan spärren också ha misslyckats

Man behöver inte tycka om Markus Allard för att hoppas att 12-procentsregeln någon gång får visa att den faktiskt betyder någonting. Man behöver inte uppskatta hans politiska förflutna. Man behöver inte gilla hans språk. Man behöver inte ens vilja se Örebropartiets politik genomförd.

Det räcker att tycka att ett demokratiskt system bör ha plats också för starka regionala opinioner som inte organiserar sig genom något av de etablerade rikspartierna. Det var trots allt själva tanken med säkerhetsventilen.

Skulle Örebropartiet nå 12 procent i Örebro län och Markus Allard ta plats i riksdagen kommer somliga att jubla och andra att förfasa sig. Men för det svenska valsystemet vore det samtidigt ett bevis på att en regel som legat oanvänd sedan 1960-talet faktiskt är något mer än bara en tjusig formulering i grundlagen.

LÄS ÄVEN: Novus: Örebropartiet RUSAR i vår mätning

Och skulle partiet göra ett exceptionellt starkt val men stupa på exempelvis elva eller elva och en halv procent finns det anledning att ställa en obekvämare fråga – är det då Örebropartiet som har misslyckats – eller 12-procentsregeln?

En regional säkerhetsventil som är så hårt åtdragen att ingen lyckas öppna den är till slut inte mycket till säkerhetsventil. Då kan det vara dags att lossa lite på den.

Eller också får de etablerade partierna vara ärliga och säga att lokal och regional representation i riksdagen egentligen inte är särskilt önskvärd. Att Stockholm helst vill bestämma ostört.

Bortkastad eller inte – flera faktorer avgör

Om en röst på Örebropartiet ska anses bortkastad eller inte beror på en rad faktorer, av vilken den främsta är huruvida du är bosatt i Örebro läns valkrets eller inte – om din röst har någon betydelse för 12-procentregeln eller ej.

Andra överväganden handlar om principer och taktik. Ska man i alla lägen rösta på det parti man tycker har den bästa politiken, oavsett chans för partiet att få en parlamentarisk representation? Eller ska man rösta på det näst bästa alternativet som har en reell möjlighet att vara med i kampen om regeringsbildningen?

Hur opinionsläget ser ut kan också ha betydelse. Om Tidöpartierna gick mot en promenadseger skulle det inte vara så farligt att ”slösa bort” sin röst på Örebropartiet. Samma sak tvärtom – om slaget redan kan bedömas förlorat för Tidö, har en röst på Allard inte heller någon avgörande betydelse. I ett jämnt opinionsläge i slutspurten kan din röst däremot bli tungan på vägen.

LÄS ÄVEN: Örebropartiet: Inför arbetsläger