NYHETSKRÖNIKA • Det finns något djupt märkligt med ett rättssystem där politiska partier utser domare som sedan förväntas lämna sina politiska övertygelser utanför rättssalen. Domen efter attacken mot Nick Alinia visar varför problemet inte längre kan avfärdas som teoretiskt. När den juristutbildade domaren ville fälla mannen som knäade Alinia i huvudet blev hon nedröstad av tre politiskt tillsatta nämndemän – varav en V-nominerad med bakgrund på Expo. Då handlar frågan inte bara om en enskild dom, utan om vilket förtroende vi kan ha för ett system där politiskt profilerade personer får makt att döma i politiskt laddade mål.
Svenska nämndemän är en märklig skapelse. De är domare och deras röster väger lika tungt som den juristutbildade domarens när rätten röstar om utgången i ett mål.
Men nämndemännen behöver inte vara jurister och nomineras av politiska partier. Sedan förväntas vi alla utgå från att det politiska på något närmast magiskt sätt upphör när de kliver in i rättssalen.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Oftast fungerar det säkert helt fint. Men ibland dyker det upp ett mål där hela konstruktionen ställs på sin spets – och Nick Alinia-fallet är ett sådant.
Ett knä i huvudet
Händelsen utspelade sig under första maj i Stockholm. Ossian Klominek hade sökt upp Alinia, talat hetsigt och kränkande och bland annat kallat honom ”nazistpysslingen”, ”nazist” och ”jävla fitta”. Därefter slagit Alinias mobiltelefon ur händerna på honom.
Efter händelsen sprang Klominek från platsen. Alinia och hans sällskap följde efter och envarsgrep honom, varefter Ossian hamnade på marken medan Alinia ringde 112 och försökte få dit polisen.
Då anlände Ossians pappa Andreas Klominek. Vad som sedan hände är inte någon spekulation från Nick Alinia eller någon politisk tolkning av ett suddigt filmklipp.
Tingsrätten slår fast att Andreas Klominek gjorde två utfall mot Alinia och att det andra slutade med att hans knä träffade Alinia i huvudet. Vittnesmål och videomaterial gav stöd åt händelseförloppet, och Alinia uppsökte vård med ömhet och blåmärken vid näsan samt hjärnskakning.
Tingsrätten konstaterar dessutom att Klominek måste ha förstått att hans agerande skulle orsaka smärta och skada, eller åtminstone varit likgiltig inför det.
Formuleringen i domen är ovanligt tydlig: det är ”ställt utom rimligt tvivel” att Andreas Klominek gjort sig skyldig till misshandel. Där kunde historien rimligen ha slutat. I stället är det ungefär där den börjar bli intressant.
LÄS ÄVEN: S-nämndemannen efter Expo-domen: ”Jag diskuterar det inte med dig”
Händerna var upptagna
Andreas Klominek friades. För att komma fram till den slutsatsen tar nämndemannamajoriteten vägen över så kallat putativt nödvärn – alltså att Klominek kan ha föreställt sig att sonen utsattes för ett brottsligt angrepp.
Klominek beskrev greppet Alinia använde för att hålla sonen på marken som ett ”George Floyd-grepp” och hävdade att han uppfattade det som farligt.
Händerna var alltså upptagna, med att hålla i en ölflaska, varpå underkroppen fick rycka in – och resultatet blev ett knä i ansiktet och en hjärnskakning. Tre nämndemän accepterade resonemanget. Den juristutbildade domaren gjorde det inte.
Jonas Andersson
Majoriteten skriver därefter att det, oavsett om Ossian faktiskt utsattes för ett brottsligt angrepp och oavsett om greppet faktiskt var farligt för honom, framstår som att pappan själv uppfattade situationen som ett pågående brottsligt angrepp.
Sedan kommer min personliga favorit i domskälen. Klominek förklarade att han inte kunde använda händerna för att mota undan Alinia, eftersom han höll saker i dem.
LÄS ÄVEN: Expo-kvinna och S-politiker friar vänsterextremist för knäattack mot Nick Alinia
Majoriteten accepterar förklaringen och skriver att det därför inte varit ”uppenbart oförsvarligt” att försöka mota bort Alinia med underkroppen, trots att Klominek samtidigt riktade ett knä mot Alinias ansikte.
Händerna var alltså upptagna, med att hålla i en ölflaska, varpå underkroppen fick rycka in – och resultatet blev ett knä i ansiktet och en hjärnskakning. Tre nämndemän accepterade resonemanget. Den juristutbildade domaren gjorde det inte.
Rådmannen ville döma
Rådmannen Céline Holmberg var skiljaktig och ville döma Andreas Klominek för misshandel. Hennes resonemang är betydligt mindre fantasifullt.
Holmberg konstaterar först att Ossian Klominek faktiskt hade gjort sig skyldig till ofredande mot Alinia och att han greps när han sprang från platsen.
Eftersom fängelse finns i straffskalan för ofredande hade Alinia rätt att genomföra ett envarsgripande och använda det våld som var försvarligt för att genomföra gripandet.
Videomaterialet visar dessutom att Ossian kunde ligga på marken och prata. Han ropade bland annat att Alinia fick bra ”content” och att de andra ”skyddar en nazist”, vilket enligt Holberg talar emot att greppet innebar någon omedelbar fara för honom.
Alinia utsatte alltså inte Ossian för något brottsligt angrepp. Någon verklig nödvärnssituation fanns därmed inte.
Någon ropar ”nazister”
Återstår då det inbillade angreppet. Här blir Holmbergs redogörelse för vad som faktiskt hände när Andreas Klominek kom till platsen särskilt intressant.
Quensel har dessutom en bakgrund som blir svår att bortse från just i detta mål. Hon har arbetat för Expo, en organisation vars verksamhet bland annat består i att granska påstått högerextrema och högernationalistiska miljöer – och där Nick Alinia särskilt pekas ut.
Jonas Andersson
Situationen var enligt henne lugn. Klominek gjorde ingen ansats att kontrollera om sonen var okej, frågade inte vad som hade hänt och började i stället med att fråga vems ”beslut” det varit att ingripa.
Sedan ropade någon att personerna som höll fast sonen inte var poliser utan ”nazister”. Då gjorde Andreas Klominek omedelbart utfall mot Nick Alinia.
Rådmannen anser att Klominek åtminstone varit likgiltig inför risken att hans uppfattning om situationen var felaktig. Därmed faller också det putativa nödvärnet och hennes slutsats blir att han ska dömas för misshandel. Men Céline Holmberg blev nedröstad. De tre nämndemännen friade Klominek.
Socialdemokrater och en Expo-kvinna
Vilka var då dessa tre lekmannadomare? Yvonne Bernhardsson och Jan-Åke Porseryd är socialdemokratiskt nominerade, medan Anna-Sofia Quensel är nominerad av Vänsterpartiet.
Quensel har dessutom en bakgrund som blir svår att bortse från just i detta mål. Hon har arbetat för Expo, en organisation vars verksamhet bland annat består i att granska påstått högerextrema och högernationalistiska miljöer – och där Nick Alinia särskilt pekas ut.
På andra sidan i rättssalen befann sig Nick Alinia, journalist och profilerad högerdebattör som återkommande befinner sig mitt i just den typ av politiska konflikter som Expo bevakar.
Själva våldshändelsen inträffade dessutom i ett politiskt sammanhang där Alinia kallades ”nazist”, och där pappans utfall enligt den skiljaktiga domaren kom omedelbart efter att någon återigen ropat ”nazister”.
Det betyder inte att Anna-Sofia Quensel medvetet dömde efter sin politiska övertygelse – även om det sannerligen är omöjligt att bortse ifrån, eftersom det handlar om hennes kompis från de vänsterextrema barrikaderna som nu frias.
Men jag vet inte det och Nick Alinia vet inte det med säkerhet. Men det är faktiskt inte heller den viktigaste frågan. Den intressanta frågan är varför en rättsstat över huvud taget försätter sig i en situation där misstanken kan uppstå.
Förtroendet är själva poängen
Efter domen har Alinia själv reagerat kraftigt på nämndemännens politiska och organisatoriska kopplingar och rest frågan om politiska motiv och jäv. Frågan är relevant även om det aldrig går att visa att en viss politisk uppfattning faktiskt påverkade ett visst ställningstagande.
Jävsregler finns nämligen inte bara för situationer där man i efterhand kan bevisa att en domare medvetet favoriserat den ena sidan. De finns också därför att människor som ställs inför rätta måste kunna ha förtroende för att domstolen är opartisk.
Sveriges Domstolar uttrycker saken tydligt – nämndemän får inte döma i mål där det finns eller kan finnas tvivel om deras opartiskhet.
Nämndemannen har dessutom själv ansvar för att inför varje mål fundera över risken för jäv och ta upp frågan om han eller hon är osäker. Och där kommer vi till den riktigt besvärliga delen. För Sverige har redan prövat ungefär samma princip – fast då satt en sverigedemokrat på domarbänken.
När nämndemannen var sverigedemokrat
Afghanen Hanif Jafari hade ett migrationsärende som prövades i domstol. Den juristutbildade domaren ville låta honom stanna i Sverige, medan de tre nämndemännen – samtliga sverigedemokrater – körde över domaren och beslutade om utvisning.
Då började medierna granska nämndemännen. En av dem, Ludvig Andersson, hade publicerat invandringskritiska inlägg på sociala medier.
Dessutom handlar det inte om ett ordinärt krogslagsmål. Hela händelsen är politiskt laddad – Ossian Klominek kallar Alinia ”nazist”, någon annan ropar ”nazister”, pappan gör utfall och Alinia får ett knä i huvudet.
Jonas Andersson
Migrationsöverdomstolen bedömde att omständigheterna kunde rubba förtroendet för hans opartiskhet. Jafari ansågs därför inte ha fått en rättvis prövning och målet fick tas om.
Det viktiga här är att ingen behövde krypa in i Anderssons huvud och bevisa att han hade röstat för utvisning därför att han var sverigedemokrat. Det centrala var i stället om det fanns omständigheter som kunde rubba förtroendet för hans opartiskhet.
Precis så ska naturligtvis en rättsstat resonera. Men då får vi också ett problem när den politiska färgen byts ut.
I Jafari-fallet ville alltså en juristdomare låta en afghansk man stanna. Tre SD-nämndemän körde över domaren och beslutade om utvisning, samtidigt som en av dem hade opinionsbildat mot invandring.
LÄS ÄVEN: SD-nämndeman sparkas från domstol – kampanjade för sitt parti i sociala medier
I Alinia-fallet vill den juristutbildade domaren döma en man som bevisligen knäat en profilerad högerdebattör i huvudet. Tre politiskt tillsatta nämndemän kör över henne och friar, varav två är nominerade av Socialdemokraterna och den tredje av Vänsterpartiet samt har arbetat på Expo.
Dessutom handlar det inte om ett ordinärt krogslagsmål. Hela händelsen är politiskt laddad – Ossian Klominek kallar Alinia ”nazist”, någon annan ropar ”nazister”, pappan gör utfall och Alinia får ett knä i huvudet.
Juristdomaren vill därefter döma gärningsmannen, medan nämndemännen friar genom ett resonemang om inbillat nödvärn där till och med Klomineks upptagna händer blir en del av förklaringen till varför det inte varit uppenbart oförsvarligt att använda underkroppen.
Om den första situationen kunde rubba förtroendet för rättens opartiskhet är det åtminstone rimligt att fråga varför den andra inte skulle kunna göra det.
Problemet heter nämndemannasystemet
Här tycker jag att vi måste sluta diskutera enbart Anna-Sofia Quensel, för problemet är större än hon. Det är själva konstruktionen. Sveriges Domstolar beskriver uttryckligen nämndemannauppdraget som opolitiskt.
LÄS ÄVEN: Vänstervrede när SD-domare utvisar afghan som ljög om ålder
Nämndemän får inte driva politiska åsikter i domstolen eller låta personliga värderingar påverka dem, utan ska precis som juristdomare följa lagen och vara sakliga och opartiska.
Men vem nominerar nämndemännen? De politiska partierna.
Men samma känslighet måste rimligen finnas när politiska och ideologiska kopplingar går åt andra hållet. Annars handlar det inte längre om en princip för opartiskhet, utan om vem som råkar ha rätt åsikter.
Jonas Andersson
Vi har alltså skapat ett system där politiska partier plockar fram människor som får domarmakt över andra människor, varefter alla förväntas utgå från att partipolitiken upphör när rättens ordförande öppnar förhandlingen.
Det är en konstruktion som nästan ber om förtroendekriser när politiskt laddade mål hamnar framför människor med en tydlig historia på ena sidan av konfliktlinjen.
Sveriges Domstolar framhåller själva att uppdraget är opolitiskt trots den partipolitiska nomineringen. Det finns inte ens något formellt krav på partimedlemskap, men rekryteringen sker ändå huvudsakligen genom partiernas kretsar.
LÄS ÄVEN: Ny chans för afghan som ljög om ålder när rättegång tas om
Det finns dessutom en egendomlig asymmetri här. När en SD-nämndeman opinionsbildar om invandring och därefter dömer i ett migrationsmål uppfattar systemet problemet.
Men samma känslighet måste rimligen finnas när politiska och ideologiska kopplingar går åt andra hållet. Annars handlar det inte längre om en princip för opartiskhet, utan om vem som råkar ha rätt åsikter.
Det enklaste sättet att testa saken är att vända på alltihop. Föreställ dig att en känd vänsterjournalist blir angripen av en högeraktivist, får ett knä i huvudet och drabbas av hjärnskakning.
Tingsrätten konstaterar att misshandeln är bevisad bortom rimligt tvivel och den juristutbildade domaren vill fälla. Men de tre nämndemännen friar gärningsmannen, varefter det visar sig att en av dem är AfS-nominerad och tidigare har arbetat professionellt för en organisation som kartlägger vänsterextremism.
Byt V mot SD, Expo mot dess ideologiska motsats och högerdebattören mot en vänsterjournalist. Om din uppfattning om jäv och opartiskhet plötsligt förändras när du gör det, då försvarar du inte längre en rättsprincip – då försvarar du ditt lag.
Jonas Andersson
Tror någon på fullt allvar att Expo, SVT, Sveriges Radio och landets stora ledarsidor hade ryckt på axlarna? Jag tror inte det – och jag hade heller inte tyckt att de skulle göra det.
LÄS ÄVEN: Ernstberger efter fängelsedomen: ”Det svenska rättsväsendet är politiserat”
Det hade funnits en fullständigt legitim fråga om förtroendet för domstolens opartiskhet. Det är exakt samma fråga som bör ställas nu.
Rättvisa måste tåla spegeln
Jag vet alltså inte om Anna-Sofia Quensel lät sina politiska uppfattningar påverka domen, och det behöver jag heller inte veta för att se problemet, även om jag likt alla som har en fungerande hjärna förstår att det är så. Men en fungerande rättsstat måste tåla ett mycket enkelt spegeltest.
Byt V mot SD, Expo mot dess ideologiska motsats och högerdebattören mot en vänsterjournalist. Om din uppfattning om jäv och opartiskhet plötsligt förändras när du gör det, då försvarar du inte längre en rättsprincip – då försvarar du ditt lag.
Just därför är Nick Alinia-domen större än ett knä i huvudet på Mälartorget. Den handlar om vem vi tillåter att sitta på andra sidan domarbordet och vilket förtroende medborgaren kan ha för den personen.
Rättvisa måste inte bara skipas, utan också gå att känna igen. Annars börjar medborgaren till slut kritisera mer än domen – han eller hon börjar även underkänna domarna. Och då är vi inte en rättsstat längre.
