Centerpartiets politiska sekreterare i Uppsala, Lena-Maria Jansson, har hamnat i blåsväder efter att medborgarjournalisten Christian Peterson med dold kamera fångat ett uttalande där hon drar en parallell mellan personer dömda för sexualbrott mot barn och personer som dömts för snatteri. Trots uttalandet mitt under valrörelsen har reaktionerna från etablissemangsmedierna varit begränsade, samtidigt som Centerpartiet uppges ha polisanmält Peterson för förtal. En av dem som reagerat kraftigt är journalistveteranen Joakim Lamotte, som riktar skarp kritik mot både Centerpartiet och etablissemangsmediernas tystnad.
Det var frilansjournalisten Christian Peterson som med dold kamera ställde frågor till Jansson vid Centerpartiets valstuga på Stora torget i Uppsala. Han frågade bland annat om grannar bör informeras om en person som dömts för sexualbrott mot barn flyttar in i området.
Jansson resonerade kring att den dömde redan har avtjänat sitt straff och drog i sammanhanget en parallell till snatteri. Klippet fick snabbt stor spridning i sociala medier och delades bland annat av den folkkära artisten och Allsång på Skansens programledare Pernilla Wahlgren.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
I en kommentar till inlägget skriver Wahlgren att jämförelsen vittnar om en ”skrämmande människosyn”.
LÄS MER: C-topp jämställde sexuella övergrepp mot barn med snatteri
Journalisten Joakim Lamotte har uppmärksammat händelsen och beskriver Janssons uttalande som ett ”smärre haveri”, inte minst mot bakgrund av de pedofilskandaler som skakat Centerpartiet genom åren.
Men enligt Lamotte är det som händer efter publiceringen ännu mer anmärkningsvärt. C-toppen Lena-Maria Jansson valde nämligen att polisanmäla Peterson för förtal, efter råd från kollegor inom Centerpartiet.
Peterson har kommenterat anmälan och menar att det är anmärkningsvärt att Centerpartiet väljer att bemöta granskande journalistik med juridiska hot.
Lamotte menar att själva händelseförloppet borde väcka betydligt större diskussion om pressfrihet och journalistik.
En journalist ställer alltså en fråga till en politiskt anställd person. Hon svarar. Svaret filmas och publiceras. När människor reagerar på vad hon själv har sagt blir journalisten polisanmäld. Det är ett agerande som enligt mig inte hör hemma i en demokrati.
Joakim Lamotte
En central del i Lamottes resonemang är den dolda kameran. Han menar att metoden knappast kan betraktas som något främmande för svensk granskande journalistik.
Som exempel lyfter han fram SVT:s Uppdrag gransknings uppmärksammade valstugereportage inför valet 2002, där journalisten Janne Josefsson i hemlighet filmade politiker i svenska valstugor.
Granskningen fick stora konsekvenser, flera politiker fick lämna sina uppdrag och Josefsson belönades med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande.
Lamotte tar upp historien som ett exempel på vad han menar är att samma regler inte verkar gälla för alla. ”Kontrasten till dagens situation är närmast absurd”, skriver han.
Den erfarne journalisten, som själv har en bakgrund på SVT, målar upp ett scenario där Moderaterna efter valstugereportaget hade polisanmält Janne Josefsson för förtal med hänvisning till konsekvenserna av det som fångats med dold kamera.
”Mediesverige hade gått i taket, och med all rätt”, skriver han.
När Christian Peterson sedan polisanmäldes upplever Lamotte däremot att reaktionerna varit betydligt mer begränsade. ”Märkligt tyst”, kallar han det.
Se hela intervjun vid valstugan här:
Kritiserar mediernas bevakning
Lamotte riktar även kritik mot hur medierna valt att bevaka händelsen. Han pekar bland annat på Sveriges Radios rapportering, där fokus enligt honom i hög grad hamnat på hur Centerpartiets valarbetare påverkats av publiceringen.
Regionrådet Unn Harsem har bland annat fått beskriva den skärrade stämningen och hur medarbetarna i valstugan mår. För Lamotte blir det ett exempel på en journalistisk prioritering han har svårt att förstå.
En politiker polisanmäler en journalist efter att hennes egna uttalanden publicerats, men strålkastarljuset riktas mot hur jobbig publiceringen varit för partiet.
Lamotte menar samtidigt att Petersons politiska hemvist kan vara en förklaring till att reaktionerna blivit svagare. Peterson är en frilansjournalist på högerkanten och granskar aktivt vänsterextremism och migrationsfrågor.
Lamotte ställer därför frågan hur situationen hade behandlats om rollerna varit omvända. Han föreställer sig en situation där en journalist från vänsterextrema tidningen Dagens ETC hade använt dold kamera i Sverigedemokraternas valstugor.
Om en ETC-reporter i stället hade stött på en SD-företrädare som gjort ett motsvarande uttalande som Lena-Maria Jansson, och Sverigedemokraterna därefter hade polisanmält journalisten för förtal, är Lamottes bedömning att reaktionerna sannolikt hade blivit helt annorlunda.
”Pressfriheten kan inte fungera så”
Samtidigt är Lamotte noga med att skilja på kritiken mot Petersons journalistik och principen om pressfrihet. Han skriver att man kan ifrågasätta både Petersons politiska utgångspunkter, hans journalistiska metoder och om dold kamera var motiverad i just det här fallet.
”Pressfriheten kan inte fungera så.”
Enligt Lamotte kan samma metod inte bedömas olika beroende på vem som använder den.
”Men metoden blir inte automatiskt god journalistik när Janne Josefsson håller i kameran och suspekt när Christian Peterson gör det.”
Det är enligt Lamotte också därför som tystnaden från etablissemangsmedierna är problematisk. Han menar att en politiker och ett parti som använder förtalslagstiftningen mot en journalist efter en publicering borde väcka diskussion på bland annat redaktioner, inom Journalistförbundet och i Publicistklubben.
Någon sådan diskussion har det däremot, enligt Lamotte, inte blivit. Men hans slutsats är tydlig och sammanfattas i artikelns sista rad.
”För principer som bara gäller de egna vännerna är i slutändan inga principer alls”, skriver han.
