För några veckor sedan öppnades gränsen mellan Etiopien och Eritrea efter decennier av krig och konflikt. Trots att Etiopien inte är något demokratiskt och utvecklat land väljer mängder med eritreaner nu att fly den kommunistiska regimen. Landet kan helt komma att tömmas på människor i arbetsför ålder, befarar vissa. Bara gamla och sjuka som inte orkar fly riskerar bli kvar.

Den kommunistiska gerillan i Eritrea som sedermera tog makten i ett “befrielsekrig” mot Etiopien hyllades av vänsterkrafter runtom i världen, inte minst i Sverige. Här skulle det socialistiska idealsamhället byggas. Som i Sovjet, Östeuropa, Zimbabwe och nu senast i Venezuela har det i stället resulterat i armod, förtryck och samhällskollaps.

FN:s flyktingorgan UNHCR rapporterar nu om enorma strömmar med människor som lämnar Eritrea och korsar gränsen över till Etiopien. Desperationen att nu ta chansen att lämna det land som kallats “Afrikas Nordkorea” är stor. Som i andra kommunistiska regimer har man tvingats stänga in befolkningen för att kunna behålla den. När gränserna öppnas vidtar massflykt.

I åratal har Eritreas befolkning varit avskuren från omvärlden. Den kommunistiska militärregimen har hindrat medborgarna från att ens ringa ut ur landet. Samtidigt har man på det sätt som är typiskt för socialistiska regimer indoktrinerat folket med att de lever i ett land präglat av välstånd relativt Etiopien som man framställt som utfattigt och eländigt. Propagandan har inte varit helt framgångsrik, vilket illustreras av att alla som kan nu flyr Eritrea för Etiopien.

Det är oklart hur länge de etiopiska myndigheterna kommer att tillåta strömmarna av eritreaner in över gränsen. Många kommer bara med kläderna på kroppen och utan pass eller andra identitetshandlingar. Läget är redan hårt ansträngt i de etiopiska byar på den etiopiska sidan gränsen dit de flesta eritreaner initialt hamnat. I vissa byar har varje familj inhyst lika många eritreaner som man är familjemedlemmar.

Bara en bråkdel av de eritreaner som vallfärdat över gränsen har registrerats som flyktingar och asylsökande. Hittills rör det sig om runt 1700 personer. Det är inte heller säkert att Etiopien kommer att bevilja någon flyktingstatus.

Många undrar var FN:s flyktingorgan håller hus som bara tagit hand om enstaka eritreanska migranter. Organets ekonomi är emellertid hårt ansträngd eftersom många av de länder som finansierar verksamheten i huvudsak satsar på flyktinghjälp i form av invandring i stället för på plats i närområdena.

Sedan gränsen öppnades har en trafik i motsatt riktning också uppstått. Det handlar om svartabörshajar som för in varor från Etiopiens till Eritrea. Som i alla socialistiska diktaturer har det rått konstant varubrist i landet. Svartabörshandeln som nu startat ger vissa åtkomst till varor som tidigare inte kunnat uppbringats överhuvudtaget. Men det stora flertalet har inte råd att betala de priser som begärs.

Kaos rapporteras vid gränsövergångarna. Broar har kollapsat på grund av överfyllda fordon. Andra fordon som försökt korsa floden har fastnat i vattnet.

Den kommunistiska regimen i Eritrea visar inga tecken på att vilja genomföra några demokratiska reformer. Den av bland annat den svenska vänstern stödda marxist-leninistiska gerillan har suttit vid makten sedan början av 1990-talet utan att några demokratiska val hållits.

Isaias Afewerki, ledare för det enda tillåtna partiet med det missvisande namnet “Folkets front för demokrati och rättvisa” har sedan självständigheten från Etiopien 1993 varit självutnämnd president, stats- och regeringschef samt parlamentets talman. Eritrea har under det kommunistiska styret tävlat om den föga smickrande jumboplaceringen i världen i Human Development Index, HDI.

Öppningen av gränsen är tillfällig. Enligt överenskommelse mellan Etiopien och Eritrea ska gränsen stängas igen om ett antal veckor. Det är därför bråttom för alla eritreaner som vill lämna det socialistiska förtrycket.