Kommunen blundade och bygget spårade ur till en sovjetisk betongklump: “Inte riktigt vad vi hade väntat oss”

Lund, en stad med anrik historia och klassisk arkitektur, står nu i en allt tydligare konflikt mellan det tidlösa och det modernistiska. Betongstrukturer ersätter stadens traditionella byggnadsideal – senast i form av Brf Pärlan, eller ”Gråsuggan”, som Lundaborna snabbt döpt den till. Ännu en dyster betongkonstruktion som påminner om något från Sovjetunionen, medan politikerna inte kunde se det komma. Samnytt har tittat närmare på bygget och konfronterat ansvariga.
– Vi är ju inte helt nöjda med det resultat som blev, försvarar Klas Svanberg (M).

Byggnaden väcker frågor om hur dagens arkitektur formas, varför människors önskemål om vackra och trivsamma boendemiljöer ignoreras och varför politiker gång på gång godkänner dessa projekt. Är detta framtidens stadsutveckling – eller ett bevis på en arkitektelit och ett politiskt ledarskap som tappat fotfästet i verkligheten? Låt oss först ta en titt på bakgrunden.

LÄS ÄVEN: Arkitekturupproret: Så här vilseleder arkitekterna när de säljer in modernistiska projekt

Lund har länge varit en av Sveriges vackraste och mest historiskt betydelsefulla städer. Med rötter i medeltiden har stadens arkitektur präglats av klassiska byggnadsideal – från Lunds domkyrka, färdigställd på 1100-talet, till korsvirkeshusen och stenhusen från 1800-talet som kantar stadens gator.

Universitetet, som grundades 1666, blev en motor för stadens tillväxt, och genom tiden har Lund vuxit på ett sätt som bevarat småskalighet och mänskliga proportioner. I århundraden anpassades arkitekturen efter människan – smala gränder, pittoreska innergårdar och harmoniskt utsmyckade fasader skapade en stadsmiljö som många menar inbjöd till trivsel och gemenskap.

Även under industrialiseringen på 1800-talet fanns en medvetenhet om stadens estetiska och funktionella sammanhang; stadens stenhus byggdes med balans, symmetri och detaljrikedom, och även enklare arbetarbostäder hade proportioner och material som syftade till både funktion och en känsla av hemtrevnad.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Rumänsk domare som underkände val knyts till George Soros

Men under 1900-talets andra hälft började den arkitektoniska omsorg som en gång definierade staden vittra sönder. Med modernismens genombrott på 1950- och 60-talet förkastades det traditionella till förmån för industriella och massproducerade betongstrukturer. Ibland efterfrågat men inte alltid uppskattat. Det gamla förknippades ofta med fattigdom och misär, medan det nya skulle skapa renare, mer rationella och funktionsdugliga miljöer.

Ett exempel på detta är Eksjö och Nässjö, två småländska arbetarstäder nära varandra med liknande förutsättningar som gick skilda vägar under 1900-talets stadsutveckling. Under efterkrigstiden, när modernismens ideal präglade stadsplaneringen, hade Nässjö ekonomiska resurser att genomföra omfattande rivningar och ersätta stora delar av sin äldre bebyggelse med modernistisk stadsplanering. Eksjö, med en svagare ekonomi, saknade möjligheten att genomföra samma förändringar och dess äldre trähusbebyggelse blev därför kvar.

Idag är Eksjö en av Sveriges bäst bevarade trästäder, vars historiska miljö lockar besökare och ger staden en stark identitet. Nässjö, däremot, bär tydliga spår av sin modernistiska omdaning, med en stadskärna som präglas av den tidens funktionalistiska anonymitet. Kontrasten mellan de två städerna illustrerar hur olika vägval inom stadsutveckling kan påverka en stads långsiktiga karaktär och attraktionskraft.

Modernismen, inspirerad av Le Corbusiers visioner om den rationella staden, ville något helt annat. Det gamla skulle rivas och ersättas av något nytt, något “framtidsinriktat”. Arkitekter och stadsplanerare började tala om “det funktionella”, om storskalighet och massproduktion, samtidigt som man såg ned på tidigare byggnadskonst och kallade den för “föråldrad”.

Detta synsätt lade grunden för de många modernistiska betongkomplex som började växa fram i svenska städer från 1960-talet och framåt – från miljonprogrammens ghetton till dagens nyproducerade bostäder i grå betong och plåt.

Och nu har alltså ännu en symbol för denna ideologiska arkitekturdogm rests i Lund: bostadsrättsföreningen Pärlan, eller som den redan kallas av Lundaborna – Gråsuggan.

Samnytt pratar med arkitekten Bengt Hellborg från närliggande Åkarp som är engagerad i föreningen Arkitekturupproret och tog sin arkitektexamen redan 1963 vid Chalmers. Vi frågar hur han ser på projektet “Pärlan” i Lund.

– Om en människa är ledsen och man visar vänlighet mot den människan, så får den en positiv upplevelse av någonting – att jag lever iallafall. Det konstiga är ju att den som sade det också får en positiv upplevelse av samma sort.

– Och det där med att mötas med en positiv vänlighet… Om hus och stadsmiljöer innehåller sidor som man upplever som vänliga så blir livet gladare. Motsatsen, när man inte får några positiva impulser, då blir ju bara resan genom stadsbebyggelsen tröttsam.

Hellborg associerar bebyggelsen “Pärlan” till ett fängelse och menar att utformningen av hus och stadsbebyggelse är ett konstnärligt uppdrag – och att man måste ha en helhetsuppfattning, att det man gör som arkitekt berör.

Upplever du att det finns något elitistiskt i arkitektbranschen?

– Om man saknar det konstnärliga så kommer man aldrig att förstå vad det är man håller på med. Ser man på det som kallas “Pärlan” i Lund så är det ju mest betong, betong, betong. Sen kan man ju säga att de har upprepat betongmurar på lite olika sätt, men det har ju ingenting med en vänlig attityd att göra, säger Hellborg och avslutar:

– Om personer som inte har haft konstnärliga ambitioner, som inte har förstått vad det innebär, får lov att sköta om byggandet, då kommer man aldrig rätt. Då blir det en tillfälligheterna spel. Allting med utformning blir ju då dött.

Gråsuggan – en symbol för samtidens arkitektoniska förfall?

Brf Pärlan, som nu står färdig i stadsdelen Brunnshög, var tänkt att bli en paradbyggnad vid den nya spårvägshållplatsen. Arkitema, ett av Skandinaviens största arkitektkontor, stod bakom utformningen och beskrev projektet som ett exempel på “modern arkitektur med en stark identitet” samt att boendemiljön skulle skapa ett “rikt liv”.

När Arkitema lade ner sitt Malmökontor omkring 2020 ser det ut som att projektet togs över av Lyan arkitekter. Samnytt har utan framgång försökt få kontakt med Anna Schlyter, Sabina Liew och Anna Carlsson som driver Lyan arkitekter, men vi pratar med Karl Axel Johannesson på Arkitema, som beskriver projektet som ”jättefint”.

Vi frågar om hur han ställer sig till Arkitekturuppropets kritik och om man borde ha gjort det på något annat sätt.

– Om någonting är i betong, eller ser lite brutalt ut, så hatar de det. De tittar ju inte på några djupare aspekter av arkitekturen, att det är jättefina planlösningar. De är lite, vad ska man säga, enögda, de har liksom bara ett fokus och sen så tänker de inte på något annat i arkitekturhänseende, och det tycker jag är väldigt slappt.

Vad säger du om kritiken att boendemiljön kan kännas hård, tung och brutalistisk?

– Det håller jag inte med om, det är nog bara att det är obehandlad betong, inte hur själva miljön eller grönlotter omkring är utformade. Det är att det är betong och då blir det den reaktionen.

I Lund har byggnaden snabbt döpts om till “Gråsuggan”, en tydlig markering av den kritik som riktats mot dess estetiska uttryck. Fasaden består av rå, naken betong, och de få inslag av färg som finns är gult – en kombination som många menar inte smälter in i stadsbilden.

Men detta är långt ifrån en isolerad företeelse. I decennier har den svenska arkitektkåren fortsatt drivit på för en byggnadsstil som förkastar det historiska, det detaljerade och det mänskligt proportionerade, åtminstone enligt föreningen Arkitekturuppropet, som beskriver sig själva så här:

“Arkitekturupproret är en ideologiskt obunden ideell folkrörelse som arbetar för vackrare arkitektur, trivsammare städer och mänskligare boendemiljöer. Vi gör uppror mot vad ett växande antal medborgare anser vara dålig arkitektur och mot den eskalerande förfulningen av våra städer.”

Gruppen har idag, enligt hemsidan, över 56 000 medlemmar och ytterligare tiotusentals i lokal- och systergrupper. Och man menar vidare i sin programförklaring att modernistiska byggnader inte åldras väl, att de känns kalla och ogästvänliga, och att de sällan skapar de levande, trivsamma miljöer som människor längtar efter.

Samnytt pratar med Sigvald Freylander, ordförande i föreningen Arkitektupproret, och vi frågar vad han tycker om hur det blev med “Pärlan” när byggnaden stod färdig.

– Det är skamligt, det är inte människovärdigt överhuvudtaget att fortsätta med den här brutala stilen, i decennium efter decennium och bara förfula allting. Det är ett hån mot mänsklig förmåga.

I beskrivningen från arkitekterna skrevs det att den arkitektoniska miljön skulle skapa och främja ett “rikt liv”, vad skulle du säga om den beskrivningen?

– De befinner sig i en helt annan verklighet, känns det som. Återigen, det är ett hån mot människan i allmänhet, att bli behandlade på det sättet. Det är trots allt vårt allmänna utrymme som förpestas på det här sättet.

Freylander säger samtidigt att det här inte handlar om vänster- eller högerpolitik utan är en större och mer allmän fråga.

– Vi backar direkt när det börjar bli politiska diskussioner. Vissa tendenser kan man ju se, hos olika totalitära regimer på höger- och vänsterskalan naturligtvis, men det motsägs av att modernismen var lika populär i Östeuropa som i Västeuropa och brutalismen var först i USA och Storbritannien.

Den elitistiska arkitekturen vs. folkets preferenser

När människor tillfrågas om vilken arkitektur de föredrar svarar de nästan alltid detsamma: klassiska, detaljrika, harmoniska byggnader. Och det verkar som att de flesta arkitekter själva föredrar att bo i klassiska miljöer. Ändå får vi gång på gång se nya, sterila betongstrukturer resa sig. Varför?

En anledning kan vara att arkitektkåren har fastnat i en självförhärligande ideologi, där allt som avviker från modernismens dogmer stämplas som “pastisch” eller “reaktionärt”. Men vad betyder då egentligen “pastisch”?

Begreppet används ofta som en nedsättande term av samtida arkitekter för att avfärda byggnader som vågar inspireras av historiska ideal. Men i praktiken är kanske hela den modernistiska arkitekturen en pastisch på Le Corbusiers och Adolf Loos idéer från 1920-talet och tidigare?

Vi frågar Sigvald Freylander, ordförande i föreningen Arkitekturupproret, hur han ser på begreppet “pastisch”.

– Det behöver inte ha en negativ eller positiv klang, det betyder helt enkelt att det är en efterapning, en kopiering, och det har ju människan alltid gjort – arkitekturen har alltid efterapat sig själv, under flera tusentals år, men nu har det kommit en stil som heter modernism, där brutalism och dekonstruktivism och lite annat ingår, säger Freylander och fortsätter:

– Modernismen har funnits i lite över hundra år och den är bara en återvändsgränd, det kommer inget nytt ur den och den tar ingen inspiration från något annat än sig självt. Vi återupprättar ordet pastisch, tar tillbaks det och slänger det i ansiktet på dem som använder det nedsättande. De har inget bättre att komma med.

Ironin är kanske slående: medan klassisk arkitektur har utvecklats under tusentals år av mänsklig erfarenhet, är modernismen en hundraårig dogmatisk stil som upprepar sig själv om och om igen – trots sina uppenbara misslyckanden.

Misslyckandet med miljonprogrammen – modernismens arv

På 1960- och 70-talet byggdes över en miljon lägenheter i en hastighet och skala som saknade historisk motstycke. Resultatet blev monotona, isolerade betongförorter utan själ och sammanhang, det är de flesta överens om idag. Dessa områden blev snart präglade av social utsatthet, kriminalitet och segregation. Idag är många av dem klassade som ghetton, eller ”särskilt utsatta områden”, där tryggheten är låg och framtidstron obefintlig.

Men istället för att dra lärdomar av detta fortsätter modernistiska arkitekter att driva samma linje – och politiker låter det ske. Ett av de mest omdiskuterade exemplen idag är Gert Wingårdhs tillbyggnad av Liljevalchs konsthall på Djurgården. Den kritiserade betongklossen, som av många beskrivits som ett främmande och aggressivt ingrepp i den klassiska miljön, är kanske ett tydligt exempel på hur dagens arkitekter helt bortser från platsens historiska och estetiska sammanhang.

I stället för att respektera den befintliga arkitekturen och skapa en harmonisk helhet, valde Wingårdh att tvinga in sin egen modernistiska vision, där brutalistisk betong får stå som symbol för ”samtiden”. Stockholmarna fick en byggnad som i folkmun kallas för “bunkern” och som fått massiv kritik för sin skarpa kontrast mot den omgivande bebyggelsen.

Kan detta vara modernismen i sin renaste form – en arkitektur som allt mer verkar ignorera mänskliga behov, historiska sammanhang och beprövade erfarenheter. En arkitektur som sätter sig själv över människan och den plats där den verkar.

M-politikern: “Inte riktigt det vi hade väntat oss”

Hur kommer det sig att kommunpolitiker gång på gång godkänner projekt som Gråsuggan? Är de lurade av förföriska 3D-visualiseringar där grå betong ser varm och inbjudande ut? Har de inte kompetens att bedöma arkitektoniska konsekvenser? Eller är de helt enkelt för svaga för att stå emot en dominerande arkitektkår som ser ner på allmänhetens estetiska preferenser och struntar i hur folk vill leva och bo?

Samnytt kontaktade Klas Svanberg (M), ordförande i den byggnadsnämnd som gick igenom stadsbyggnadskontorets detaljplaner för projektet Pärlan innan byggnationen och vi frågar honom om hur man resonerade, när det gäller det estetiska och om det fanns några tankar kring den boendemiljö som visades i skisserna.

– Det vi tittar på i detaljplanerna är ju inte så mycket när det gäller själva utformningsbiten, där finns ju illustrationsskisser med, men det är ju inte kring dem man bestämmer. Det är ju mått och täthet och hur det ska placeras och sådana bitar.

– Men naturligtvis påverkas man ju av de illustrationsskisser som finns, men det är ju en senare bit då man kommer och begär bygglov. Men illustrationsskisserna såg ju väldigt bra, väldigt trevliga ut.

Om man tänker på den historiska miljön i Lund, så avviker ju den här typen av byggnad ganska mycket, var det något ni tittade på?

– Den står ju inte i centrala stadskärnan. Den står ju på Brunnshög och då får man ju jämföra med den miljö som finns på Brunnshög. I stadskärnan hade man ju aldrig byggt det som idag kommer upp på Brunnshög.

Hur känner du idag när du ser det färdiga resultatet med Pärlan?

– Ja, det var väl inte riktigt det vi hade väntat oss, om man uttrycker sig så.

Många undrar nog varför politikerna inte var intresserade av att följa upp hur bygget utvecklade sig och om det fanns en möjlighet att ställa krav på ändringar så som de först blev lovade att det skulle se ut, eller om detta ansvar förväntades tas av någon annan.

Vad tänker du kring Arkitekturupprorets kritik?

– Ja, de har ju hittat den absolut sämsta vinkeln också.

Ok, så det finns en bättre vinkel?

– Ja, i några av bilderna så såg man ju inte ens balkongerna som fanns.

Svanberg går vidare och resonerar kring att vissa områden andas modernitet och att det finns forskningsanläggningar och sådant – och då handlar det om en annan bedömningsgrad. Han menar att var sak har sin plats och var sak har sin tid.

Byggnationen Pärlan har ju nu nominerats till årets fulaste byggnad av Arkitekturuppropet och kan komma att få Kasper Kalkon-priset 2025 , vad säger du om det?

– Vi har ju några Kasper Salin-priser i Lund också, ja, det här är kanske inte det som byggherren ville ha… Men som sagt, vi är ju inte helt nöjda med det resultatet som blev i förhållande till vad som utlovades.

Politiker över hela Sverige fortsätter dock att låta liknande projekt genomföras – och i fallet med Pärlan, eller Gråsuggan, kan man kanske fråga sig hur Lunds kommun kunde godkänna en byggnad som inte bara går rakt emot stadens historiska identitet, men snabbt blev till åtlöje i medborgarnas sinnen.

SAMNYTT TV: Nya Liljevalchs – hur kunde det gå så här? (del 1)