Vi uppmanas att sortera allt större delar av vårt hushållsavfall för att rädda miljön. Men mycket av källsorteringen kostar mer än den smakar – och kan rentav skada miljön. Det hävdar den danske forskaren och klimatdebattören Björn Lomborg, som menar att politikerna gjort återvinning till ett självändamål i stället för att fråga sig om nyttan verkligen överstiger kostnaderna.
Det var när Björn Lomborg nyligen skulle kasta ett glasspapper i Köpenhamn som han påmindes om hur komplicerat något så enkelt som att slänga skräp har blivit. Danmark har tio officiella kategorier för avfallssortering och att välja rätt behållare kan närmast liknas vid ett mindre byråkratiskt prov.
I en opinionsartikel i Wall Street Journal, med rubriken Most Recycling Is a Waste, ifrågasätter Lomborg den närmast självklara föreställningen att mer återvinning alltid är bättre. Han menar att återvinningspolitiken i många västländer har gått långt bortom vad som kan motiveras av ekonomiska och miljömässiga hänsyn.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
”Vi håller inte på att få slut på träd”
Det moderna intresset för återvinning fick enligt Lomborg ett kraftigt uppsving under 1970-talet, då farhågor om att jordens naturresurser höll på att ta slut fick stort genomslag. Men det argumentet har i stor utsträckning förlorat sin relevans, anser han. Papper är exempelvis det material som hushållen återvinner mest av, trots att världen inte står inför någon generell brist på träd.
I stället har miljöargumentet blivit det dominerande. Och det finns förvisso goda skäl att återvinna vissa material. Återvinning av plast kan minska behovet av olja, medan återvinning av metaller ofta är både ekonomiskt lönsam och resursbesparande.
LÄS ÄVEN: Sex års fängelse för iranska sopdrottningen
Andra material är betydligt mer tveksamma. Glas är tungt och måste samlas in, transporteras, rengöras och smältas om, vilket kräver både energi och pengar.
”Nästan vad som helst kan återvinnas om man lägger tillräckligt mycket pengar och energi på det. Men är fördelarna värda kostnaden?” frågar sig Lomborg.
Han påminner om att värdefulla material återvanns långt innan myndigheterna började införa omfattande sorteringskrav. Redan för hundra år sedan kom omkring 30 procent av kopparförsörjningen i USA från skrot. Det kan jämföras med dagens globala återvinningsandel på cirka 32 procent. Järn, stål och byggavfall återvinns också i stor omfattning, helt enkelt därför att det är lönsamt.
Återvinning har blivit ett självändamål
Problemet uppstår enligt Lomborg när politiker försöker tvinga fram återvinning även av material där insamling och bearbetning kostar mer än det återvunna materialet är värt. I vissa fall kan miljövinsterna motivera mellanskillnaden. Men någonstans på vägen har politikerna slutat väga kostnader mot nytta och i stället börjat betrakta själva återvinningsgraden som ett mått på framgång.
EU har exempelvis fastställt en lång rad återvinningsmål på jämna procentsatser – från 50 till 90 procent – för olika typer av förpackningar, dryckesbehållare och kommunalt avfall. Lomborg ifrågasätter vad dessa procentsatser egentligen grundar sig på.
Han pekar också på Skottland, som 2010 utlovade ett samhälle med noll avfall och en återvinningsgrad på 70 procent till 2025. I verkligheten har hushållens återvinning stannat vid omkring 44 procent.
Globalt läggs enligt Lomborg mer än 250 miljarder dollar om året på kommunal avfallshantering, varav uppskattningsvis 50 miljarder går till återvinning. Det är pengar som inte samtidigt kan användas till andra åtgärder med potentiellt större miljönytta.
Dansk studie: Nästan 4 000 euro per ton koldioxid
Ett exempel på hur snett prioriteringarna kan hamna hämtar Lomborg från en ny studie av den danska miljömyndigheten. Studien visar att en utbyggd maskinell eftersortering av hushållsavfall skulle kunna höja Danmarks återvinningsgrad med nästan fem procentenheter och därmed föra landet närmare EU:s mål.
Med dagens sätt att mäta framgång skulle det betraktas som en miljöpolitisk seger. Men när kostnaderna ställs mot klimatnyttan blir bilden en annan.
Varje ton koldioxid som undviks genom satsningen skulle enligt studiens beräkningar kosta närmare 4 000 euro. Det är nästan 50 gånger mer än det europeiska priset på utsläppsrätter. Samma klimatnytta skulle med andra ord kunna uppnås betydligt billigare genom andra åtgärder, framhåller Lomborg.
Han noterar att även Kaliforniens guvernör Gavin Newsom har börjat ifrågasätta om ytterligare återvinningsregler verkligen är motiverade. Newsom lade nyligen in sitt veto mot ett lagförslag som skulle skärpa kraven på påståenden om återvunnet innehåll i produkter, med motiveringen att nyttan skulle bli liten.
Återvunnen plast hamnade i haven
I vissa fall kan återvinningspolitiken rentav få motsatt effekt mot den avsedda. Under flera decennier samlade rika länder in stora mängder plastavfall av lågt ekonomiskt värde och exporterade mer än en fjärdedel av det till Kina och andra länder som uppgav att materialet skulle återvinnas.
Men stora mängder blev aldrig återvunna. En amerikansk studie som Lomborg hänvisar till visade att omkring en fjärdedel av det exporterade plastskrotet var oanvändbart. Av detta hanterades ungefär hälften på ett undermåligt sätt.
Efter att Kina 2018 införde ett importförbud för stora delar av avfallet minskade handeln kraftigt. Men även under åren närmast efter förbudet kan enligt de uppskattningar Lomborg hänvisar till mellan 5 och 10 procent av den landbaserade plast som hamnade i världshaven ha kommit från material som rika länder samlat in för återvinning. Det som presenterades för hushållen som en miljöinsats kunde alltså i slutändan bidra till nedskräpningen av haven.
Optimal återvinning kan ligga på bara tio procent
Hur mycket bör då ett samhälle egentligen återvinna? Lomborg hänvisar till Japan, som enligt honom har världens bästa statistik över kommunal avfallshantering.
En vetenskapligt granskad studie har där beräknat den samhällsekonomiskt optimala återvinningsgraden, alltså den nivå där nyttan, inklusive miljövinsterna, är som störst i förhållande till kostnaderna. Resultatet blev endast 10 procent. En senare studie kom fram till att kostnaderna för den kommunala avfallshanteringen i sig var som lägst vid en återvinningsgrad på 7,6 procent.
Det betyder inte att all återvinning utöver dessa nivåer nödvändigtvis är skadlig. Men studierna illustrerar enligt Lomborg att det finns en gräns där ytterligare återvinning blir allt dyrare samtidigt som nyttan blir allt mindre.
Återvinner man för lite går man miste om enkla vinster från exempelvis metaller och vissa plaster. Men försöker man återvinna allt mer måste samhället lägga allt större resurser på allt mindre förbättringar. Till slut blir den samlade effekten negativ.
En enda soptunna kan vara bättre än tio
Lomborg lyfter också fram en ofta citerad amerikansk analys där forskare undersökte hur ett förortsområde skulle kunna utforma sin avfallshantering från grunden. Forskarna jämförde olika kombinationer av återvinning, deponering, förbränning och biologisk behandling.
Den bästa lösningen ur ett samhällsekonomiskt perspektiv visade sig vara betydligt enklare för hushållen än dagens omfattande källsortering. Allt avfall skulle samlas i en enda behållare och transporteras till en central anläggning.
LÄS ÄVEN: Bryggerier rasar mot EU:s förpackningsregler: ”Slår helt fel i Norden”
Där skulle maskiner sortera ut återvinningsbara material och organiskt avfall. Det organiska materialet skulle användas för att framställa biogas och jordförbättringsmedel, medan resten huvudsakligen skulle förbrännas.
I den optimala modellen gick ungefär 12 procent till materialåtervinning, 38 procent till biologisk behandling och hälften till förbränning. Resultatet blev enligt analysen den bästa kombinationen av låga kostnader och miljönytta. Lomborg sammanfattar poängen:
”En enda soptunna i stället för tio, med den bästa kombinationen av låga kostnader och miljönytta, åstadkommen av maskiner i stället för genom att mästra hushållen.”
Hushållens obetalda arbete kostar miljarder
En kostnad som enligt Lomborg nästan alltid förbises i de officiella kalkylerna är den tid människor själva lägger på att sortera sitt avfall. Vetenskapligt granskade studier från Sverige och Finland visar att källsortering tar mellan 26 och 29 minuter i veckan per person.
Det kan framstå som en obetydlig tidsåtgång. Men när den multipliceras med hundratals miljoner människor blir den samhällsekonomiska kostnaden mycket stor.
Om hushållens tid värderas till hälften av minimilönen i respektive land motsvarar arbetet enligt Lomborgs beräkningar mellan 43 och 47 miljarder euro om året inom EU. Det är ungefär lika mycket som hela Europas kommunala avfallshantering kostar.
För OECD-länderna sammantaget uppskattar han värdet av hushållens sorteringsarbete till mellan 111 och 123 miljarder dollar årligen. Dessa kostnader syns inte i kommunernas budgetar eftersom hushållen utför arbetet gratis. Men tiden skulle kunna användas till annat och bör därför räknas in när den verkliga nyttan av källsorteringen bedöms, menar Lomborg.
Vill se mindre symbolpolitik och mer miljönytta
Lomborg argumenterar inte för att återvinning ska avskaffas. Tvärtom anser han att material som kan återvinnas med tydliga ekonomiska och miljömässiga vinster också bör tas till vara.
Vad han vänder sig mot är föreställningen att varje ytterligare procentenhet återvinning automatiskt är ett framsteg. Politiker bör enligt honom sluta behandla återvinningsmål som självändamål och i stället bedöma vilka åtgärder som faktiskt ger störst miljönytta för pengarna. Hans slutuppmaning är lika enkel som provokativ:
”Återvinn det som är värt att återvinna. Kasta sedan bort föreställningen att mer återvinning alltid är bättre.”
Björn Lomborg är ordförande för tankesmedjan Copenhagen Consensus, gästforskare vid Stanforduniversitetets Hoover Institution och författare till bland annat böckerna ”False Alarm” och ”Best Things First”.
