KRÖNIKA • FN skapades för att säkra fred och försvara mänskliga rättigheter. I dag präglas organisationen av politisering, korruption, dubbelstandarder och ett växande beroende av finansiering den inte längre kan ta för given. Frågan är inte om förtroendet eroderar – utan hur mycket som återstår.
Det som en gång presenterades som världens moraliska ryggrad befinner sig nu i ett akut förfall. FN – Förenta nationerna – står inte bara inför en förtroendekris, utan också en ekonomisk kollaps.
FN bildades i spillrorna av andra världskriget, i ett försök att skapa en stabil internationell ordning där konflikter skulle lösas genom samarbete i stället för krig.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Föregångaren Nationernas Förbund hade redan prövats efter första världskriget, men misslyckats kapitalt med att stoppa aggressioner från totalitära stater under 1930-talet. Erfarenheten från detta sammanbrott låg till grund för ambitionen att skapa något starkare, mer handlingskraftigt och mer förankrat i internationell rätt.
Resultatet blev Förenta nationerna – en organisation som skulle säkra fred, främja mänskliga rättigheter och fungera som en global motvikt mot just den typ av maktmissbruk som tidigare lett världen in i katastrof.
När USA, organisationens enskilt största finansiär, nu i praktiken drar ned sitt stöd, blottläggs en verklighet som länge varit känd men sällan uttalad – FN är inte längre en fungerande institution. Det är ett system som lever på gamla meriter, men som i praktiken präglas av ineffektivitet, politisering och ren korruption.
FN:s struktur bygger på en efterkrigsordning som inte längre existerar. Världen har förändrats, men organisationen har inte gjort det. I stället har den blivit en plattform där stater utan respekt för demokrati eller rättsstatens principer ges inflytande över normer de själva bryter mot.
Jonas Andersson
I ett samtal jag nyligen hade med folkrättsexperten och tidigare UD-diplomaten Bo Theutenberg beskrev han utvecklingen i ovanligt klarsynta termer.
FN, menade han, har successivt förlorat sin roll som garant för internationell rätt och i stället blivit en arena där maktblock, särintressen och auktoritära stater driver sina egna agendor. Det är svårt att invända.
LÄS ÄVEN: Intervju med diplomaten Bo Theutenberg: Islamismen förändrar Europa och ”FN är i praktiken dött”
Islamister värna kvinnors rättigheter?
Ta bara FN:s råd för mänskliga rättigheter. Länder med dokumenterade och systematiska övergrepp mot sina egna befolkningar sitter där som medlemmar – och förväntas samtidigt agera väktare av just mänskliga rättigheter. Det är en konstruktion som inte bara är motsägelsefull, utan direkt absurd.
Islamiska stater som bygger sina rättssystem på sharia – där kvinnor systematiskt underordnas – ges samtidigt inflytande över globala förhandlingar om just kvinnors rättigheter. Det är inte bara motsägelsefullt. Det är ett hån.
Eller ta UNRWA – FN-organet som under årtionden presenterats som ett humanitärt stödorgan. Men kopplingar till extremistmiljöer, anställda med band till terrororganisationer och skolmaterial som sprider hat och antisemitism visar en betydligt mörkare bild.
Samtidigt som västvärlden finansierar verksamheten fortsätter strukturer som snarare cementerar konflikt än löser den. Ett FN-organ som påstår sig stå för stabilitet och humanitära värden, men som alltså gång på gång kopplas till motsatsen, undergräver inte bara sitt eget uppdrag – utan hela organisationens trovärdighet.
I det ljuset framstår FN inte som en garant för ordning, utan som ett exempel på vad som händer när ideal lämnas åt sitt öde. Frågan är inte längre om organisationen reformeras – utan om den, i sin nuvarande form, överhuvudtaget är möjlig att rädda.
Jonas Andersson
Det här är inte enstaka avvikelser. Det är symptom på ett systemfel. FN är inte längre en god kraft.
LÄS ÄVEN: FN attackerar Tidöregeringens visitationszoner: ”Rasdiskriminering”
FN:s struktur bygger på en efterkrigsordning som inte längre existerar. Världen har förändrats, men organisationen har inte gjort det. I stället har den blivit en plattform där stater utan respekt för demokrati eller rättsstatens principer ges inflytande över normer de själva bryter mot.
När Trump och USA nu minskar sitt ekonomiska engagemang handlar det inte bara om pengar. Det är ett politiskt besked – tålamodet är slut. Och utan amerikansk finansiering står FN inför ett faktum som länge kunnat skjutas på framtiden – att organisationen i praktiken är beroende av ett fåtal västländer för sin överlevnad.
LÄS ÄVEN: Trump i FN: Massinvandringen kommer leda EU mot ett helvete
FN faller
Vad händer när de inte längre vill betala? Den frågan är allt annat än teoretisk. FN:s företrädare talar gärna om vikten av multilateralt samarbete, om globala lösningar och gemensamt ansvar. Men trovärdighet kan inte beordras fram. Den måste förtjänas.
Och i dag är det omöjligt att se att FN förtjänar den.
När organisationer som påstår sig försvara mänskliga rättigheter samtidigt ger utrymme åt regimer som systematiskt kränker dem, då urholkas inte bara förtroendet för FN – utan för hela idén om internationella institutioner.
Det är där vi befinner oss nu. FN är inte längre en garant för fred, rätt och samarbete. Det är en organisation som allt oftare uppfattas som ett politiskt verktyg – och i vissa fall som en kuliss.
När jag talade med Bo Theutenberg återkom han till just denna kärna – internationella institutioner kan bara bära auktoritet så länge de förmår upprätthålla principerna de är satta att försvara.
LÄS ÄVEN: Skarp kritik mot FN-rapport om svält i Gaza
När dessa urholkas inifrån – genom politisering, dubbelstandarder och brist på ansvar – förlorar systemen sin legitimitet, oavsett hur högtidliga deras stadgar en gång var.
I det ljuset framstår FN inte som en garant för ordning, utan som ett exempel på vad som händer när ideal lämnas åt sitt öde. Frågan är inte längre om organisationen reformeras – utan om den, i sin nuvarande form, överhuvudtaget är möjlig att rädda.
När finansieringen nu också sviktar och legitimiteten redan är förbrukad återstår bara en fråga:
Hur länge dröjer det innan FN slutligen faller?
