LEDARE • Russell Brand har dömts till tio och ett halvt års fängelse för våldtäkt och sexuella övergrepp. Nio år gäller en händelse 2009 där teknisk bevisning saknas och två personer ger oförenliga beskrivningar av vad som hände. Fallet väcker samma rättssäkerhetsfrågor som vi på Samnytt tidigare uppmärksammat i svenska sexualbrottsmål.

Den brittiske komikern och samhällsdebattören Russell Brand dömdes den 9 november till tio år och sex månaders fängelse. Nio år gäller en våldtäkt som enligt domstolen begicks 2009.

Resten av straffet avser tre sexuella övergrepp. Brand har nekat till samtliga brott och friades från tre av de sju åtalspunkterna, däribland två andra våldtäktsanklagelser.

Och den bevisning som redovisats offentligt väcker frågor. Hur kunde juryn anse skulden styrkt bortom rimligt tvivel – särskilt i våldtäktsmålet, som ensamt gav nio års fängelse?

Frivilligt sex – men vad hände sedan?

Den då 21-åriga kvinnan träffade Brand efter ett framträdande på Hammersmith Apollo i London 2009. De hade frivilliga sexuella kontakter bakom scenen. Vid ett senare besök i Brands bostad i Hampstead började de enligt båda parters beskrivningar också ha frivilligt sex.

Kvinnan hävdar att Brand därefter vände henne, tog av kondomen och genomförde ett analt samlag trots att hon protesterade och hade ont. Hon berättade om blödningar och att Brand efteråt krävde att hon skulle städa upp. Brand förnekar hennes beskrivning och säger att det sexuella umgänget skedde frivilligt.

LÄS ÄVEN: Ville läxa upp mannen och anklagade för våldtäkt – nu döms kvinnan

Att de inledande sexuella kontakterna var frivilliga löser alltså inte skuldfrågan. Det avgörande är om kvinnan samtyckte till det som enligt henne hände senare. Och ingen utomstående såg vad som hände i sovrummet.

Sms-konversationen fanns inte att visa upp

En uppgift som lyfts fram under rättegången gäller en sms-konversation flera månader senare. Enligt kvinnan skrev Brand att han ville gå längre med henne sexuellt. Hon ska ha svarat att han redan gått tillräckligt långt och behandlat henne som ett djur, varpå han ska ha skrivit: ”Förlåt.”

Men enligt journalister som bevakade rättegången hade varken kvinnan eller Brand kvar telefonerna. Några originalmeddelanden kunde inte läggas fram. Den återgivna ordalydelsen bygger alltså, såvitt den offentliga rapporteringen visar, på kvinnans minne – omkring 17 år senare (!). Brand sa att han inte mindes konversationen.

Även om formuleringarna återgivits korrekt är betydelsen långt ifrån klar. Ett ”förlåt” efter att någon sagt sig ha blivit behandlad som ett djur kan avse hänsynslöshet, förnedring eller något helt annat. Försvaret påpekade att kvinnan enligt den återgivna konversationen inte skrev att hon blivit våldtagen.

Och utan bevarade sms går varken ordalydelsen eller sammanhanget att kontrollera överhuvudtaget.

Vad kunde de andra vittnena berätta?

Här fanns däremot en omständighet med större bevisvärde. Kvinnans föräldrar, en vän och andra personer vittnade om att hon talade om övergreppet redan 2009, långt före mediegranskningen av Brand 2023. Att berättelsen enligt dem lämnades så tidigt talar emot att anklagelsen skulle ha uppstått först efter dokumentären.

Men uppgifterna måste värderas för vad de är. Dessa personer kan berätta vad kvinnan sa då, när hon sa det och hur hon verkade må. De kan inte utifrån egna iakttagelser fastställa vad Brand gjorde under samlaget. Fem personer som återger samma kvinnas berättelse är alltså inte fem oberoende vittnen till händelsen. Och föräldrarna valde alltså att vara tysta i närmare 20 år – men inte längre?

LÄS ÄVEN:

Kvinnan uppgav även att hon sökte vård efteråt. Vid straffmätningen hänvisade domaren till hennes beskrivning av blod, smärta och att Brands chaufför skulle ha gett henne näsdukar när hon lämnade bostaden.

Jag har inte kunnat verifiera om chauffören själv bekräftade detta i rätten eller vilka medicinska handlingar som eventuellt presenterades för juryn. Det är såklart väsentligt, eftersom oberoende dokumentation av skador eller tillstånd skulle ge bevisningen en helt annan tyngd. Men inte ens sådan dokumentation skulle ensam avgöra frågan om samtycke.

LÄS ÄVEN: Mor till våldtäktsdömd son: 4,5 års fängelse och 750 000 i skadestånd – för någons berättelse

Brittisk polis har bekräftat att tillgänglig kriminalteknisk bevisning och övervakningsfilmer saknades. Av den offentliga rapporteringen framstår alltså kvinnans berättelse och vad hon tidigt berättat för andra som den huvudsakliga bevisningen. Det fullständiga processmaterialet kan förvisso innehålla fler detaljer, men juryn offentliggör ingen motivering till sin skuldprövning (vilket i sig är helt bisarrt).

Så varför ansåg juryn den ena versionen styrkt bortom rimligt tvivel? Av all rapportering att döma är det svårt att begripa.

Brands livsstil och minnesbilder

Åklagaren tog också upp Brands tidigare beteende mot kvinnor och hans omfattande sexliv. Brand har själv beskrivit hur han utnyttjade sin berömmelse för att få sexuella kontakter. Men vad säger det om de handlingar han dömts för? Knappast någonting.

Under utredningen uppgav Brand först att han inte kände igen vissa kvinnor men kunde senare redogöra för sexuella möten. Åklagaren använde detta för att ifrågasätta hans trovärdighet. Det är förstås relevant om en tilltalad faktiskt motsäger sig själv. Men minnen från 17–27 år tillbaka kan ju återkomma när man får se fotografier, datum och andra detaljer. Att någon inte direkt minns en tidigare sexpartner är inte särskilt anmärkningsvärt – inte minst i Brands fall.

Även ett medvetet undanhållande av uppgifter om en gammal relation skulle ha begränsat direkt bevisvärde för vad som hände under ett visst samlag. Risken är såklart att en negativ bild av Brand som person får större betydelse än den förtjänar i den konkreta skuldfrågan.

Nio års fängelse utan offentlig jurymotivering

Domaren Joel Bennathan dömde Brand till nio års fängelse för våldtäkten. Han utgick vid straffmätningen från det händelseförlopp juryn hade funnit bevisat: att Brand avlägsnade kondomen och fortsatte trots kvinnans protester. Domarens straffmotivering förklarar varför gärningen bedömdes som allvarlig, men inte hur juryn värderade de motstridiga uppgifterna.

Det brittiska jurysystemet lämnar normalt ingen detaljerad offentlig motivering i skuldfrågan. Samtidigt friades Brand från tre andra åtalspunkter. I ett fall dömdes han för ett sexuellt övergrepp men friades från en våldtäktsanklagelse från samma kvinna. Juryn gjorde alltså åtskillnad mellan anklagelserna. Men vad som blev avgörande just i fallet som gav nio år framgår inte av utslaget.

Sverige och den rosa lagboken

Det brittiska fallet påminner om de problem vi på Samnytt beskrivit i ”Domstolen tror – och din framtid är förlorad” och min tidigare ledare ”När rättsstaten offrar unga män”. Också här kan en fällande dom få enorma konsekvenser trots att den avgörande delen av händelseförloppet är mycket svår att kontrollera i efterhand.

Titta bara på Brottsförebyggande rådets utvärdering av samtyckeslagen 2025. Andelen fällande våldtäktsdomar som byggde enbart på muntlig bevisning ökade från 16 procent 2017 till 28 procent 2023. Bland fällande domar i de nya typer av fall som tillkom genom samtyckeslagen var andelen 39 procent. Tre av fyra försvarsadvokater som svarade på Brås enkät ansåg att rättssäkerheten försämrats genom lagändringen.

Nu visar siffrorna förvisso inte att en viss andel oskyldiga har dömts men de visar hur ofta domstolarna numera bedömer att muntliga uppgifter räcker. Brå redovisar också hur domstolarna prövar berättelsernas tillförlitlighet. Den frågan måste kunna diskuteras kritiskt, särskilt när ett påstått brott består i att samtycke saknades under en begränsad del av ett i övrigt frivilligt sexuellt möte.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”När rättsstaten offrar unga män”

Och det är här den så kallade rosa lagboken kommer in i bilden. I debatten om sexualbrott behandlas dessa mål gärna som om helt vanliga invändningar – minnesfel, alternativa händelseförlopp, bristande oberoende stödbevisning – vore ett uttryck för misstro mot brottsoffer. Resultatet blir lätt en alltför generös bevisvärdering, i mål där den tilltalade har små möjligheter att lägga fram motbevisning.

Hur försvarar man sig mot ett påstående om ett sexuellt möte för många år sedan när det enda man säkert kan visa är att mötet ägde rum? Svaret är enkelt: det gör man knappast. Därför måste muntliga berättelser prövas för sin tillförlitlighet – och inte efter hur sympatisk berättaren framstår.

I Sverige ska skuld vara styrkt bortom rimligt tvivel. Det är ett högt beviskrav också i sexualbrottsmål. Men när andelen fällande domar med enbart muntlig bevisning stiger, så bör vi granska hur kravet fungerar i praktiken – istället för att som ett mantra upprepa att det formellt är oförändrat.

Svenska medier har redan bestämt sig

Och så har vi de svenska mediernas rapportering. Den är talande. I Svenska Dagbladet skriver Londonkorrespondenten Charlotta Buxton under rubriken ”Han skämtade i åratal om övergreppen”. Övergreppen beskrivs som en tidigare öppen hemlighet och tidningen frågar varför Brand inte stoppades tidigare.

Alltså: skuldfrågan är redan avklarad i journalistens framställning. Det enda intressanta är tydligen hur Brand kunde fortsätta sin karriär så länge trots sitt beteende.

Men hur många svenska läsare har fått veta att den påstådda sms-konversationen inte kunde uppvisas, att de personer som styrkte kvinnans tidiga berättelse inte bevittnat själva våldtäkten eller att det saknades kriminalteknisk bevisning?

Det är märkligt hur snabbt journalisterna i gammelmedia kan gå från att rapportera om en fällande dom till att behandla den dömdes skuld som en självklar historisk sanning, utan att ägna någon större uppmärksamhet åt hur slutsatsen nåddes.

I Brands fall finns dessutom en mediebild av en kontroversiell och osympatisk person, som under senare år gjort sig till en uttalad motståndare till just de etablerade medierna. Då är det ju särskilt angeläget att granska vilka uppgifter som presenteras för läsarna och vilka som utelämnas.

SvD:s artikel är ett typexempel på hur en journalistisk berättelse om skuld och mörkläggning kan ta överhanden över den kritiska granskningen av själva bevisningen. För den läsare som bara tar del av denna bild framstår det närmast som obegripligt att någon skulle kunna ifrågasätta domen.

Men just de frågorna borde vara självklara att ställa när en människa döms till tio års fängelse för en händelse 17 år tillbaka i tiden.

Det måste gå att ifrågasätta en dom

Brand har blivit en kontroversiell samhällsdebattör och kritiker av etablerade medier. Hans anhängare har därför hävdat att anklagelserna är politiskt motiverade. Jag har inte sett tydliga belägg för att den brittiska rättsprocessen styrts av politiska intressen. Journalisternas granskning inleddes redan 2019, men att det hela sattes på sin spets just nu får ju en att undra. Men det är en annan fråga än om den bevisning som lagts fram var tillräcklig.

Jag har inte haft tillgång till hela processmaterialet och kan därför inte med säkerhet slå fast att domen är felaktig. Men det som offentliggjorts ger goda skäl att ställa besvärliga frågor. I våldtäktsmålet saknades tekniska spår, den omtalade sms-konversationen kunde inte visas upp och de personer som återgav kvinnans tidiga berättelse hade inte själva bevittnat gärningen. Deras vittnesmål är relevanta, javisst. Men deras begränsningar måste också erkännas.

Nio års fängelse är ett oerhört ingripande straff. När det utdöms för en händelse 17 år tillbaka i tiden måste det gå att granska hur rimligt tvivel faktiskt uteslutits. Den diskussionen behövs i Storbritannien – och minst lika mycket i Sverige.