LEDARE • Vi ska vara ödmjuka inför att domstolsbeslut inte alltid är enkla. Att diskutera, väga argument och försöka övertyga varandra hör till rättsprocessens kärna. Det är inte fel – tvärtom. Men ibland uppstår domslut som får en att undra om vi verkligen lever i en rationell rättsstat.

Fallet med 34-årige eritreanen Melsh Keleta i Eskilstuna är ett sådant. Här har en utlänning, anställd inom vården, dömts för att ha våldtagit en dement kvinna – på arbetsplatsen. Bevisläget var så klart att han togs på bar gärning. Straffet blev tre och ett halvt års fängelse. Men inget utvisningsbeslut. Han får stanna i Sverige.

LÄS MER: Eritrean som våldtog dement kvinna får stanna i Sverige – ”utvisning är oproportionerlig”

Domstolen motiverar det med ”en samlad bedömning” – det flummigaste uttrycket i hela det juridiska språket – och rådman Kai Koskela hänvisar till sin egen tolkning av lagen. Det är alltså inte lagen som styr, utan Koskelas subjektiva känsla.

Och det är inte rättvisa som skipas, utan en sorts emotionell grupprådgivning där barnkonventionen plockas fram som en magisk amulett – redo att skydda även en dömd våldtäktsman, så länge han skaffat barn i Sverige. Alltså: känslor, sociala omständigheter och tolkningsutrymme – inte brottets art, samhällets skyddsintresse eller brottsoffrets värdighet

Vad krävs?

Det är här det skaver. Inte att man diskuterar utan hur kan någon i ett sunt rättssystem titta på ett sådant brott och säga: ”Det är inte tillräckligt grovt för att utvisa honom.” Vad krävs då?

Att nämndemän låter sig påverkas av en rådman är inte unikt – det hör vi ofta, även om det sällan sägs högt. Men när till och med en nämndeman från SD säger att hon ville utvisa – men lät sig övertalas – då är det inte bara hon som sviker. Då är det något större som brister.

Det som gör detta så farligt är att brottsoffer reduceras till sidofigurer i rättssalen. Den som våldtar en dement kvinna på jobbet kan stanna – eftersom han har barn. Förövarens känslor väger tyngre än offrets liv. Det är inte rättvisa. Det är politiserad undfallenhet.

Sunda förnuftet?

Och det blir allt tydligare: i dagens Sverige är det inte lagen som styr, utan människors tolkningsvilja. Och i en sådan miljö räcker det inte med bevis. Det räcker inte ens med att någon döms för ett avskyvärt brott. Det som avgör är vad domaren tycker – just i det ögonblicket.

Och när till och med en nämndeman med SD-partibok – en som förväntas stå upp för trygghet, konsekvens och rättvisa – viker sig för ett samtal i ett nämndemannarum, då inser man hur förkrossande viljelös den svenska rättssalen har blivit. Och som domaren berättade så fanns det nog ”tolkningsutrymme” för att med kött på bena stå på sig för en utvisning. Men domaren behövde endast prata mjukt och hänvisa till ”barnens bästa” – så faller även den som på papperet ska vara det sunda förnuftet. Det är så här hela systemet förlorar sin ryggrad, bit för bit.

Det är inte rättssäkerhet. Det är en domstol på känslornas villkor.

Våga ryggrad

Nämndemän ska inte döma efter partibok utan efter svensk lag. Men lagen ger, precis som proffsdomaren sa, utrymme för tolkning. Det gäller även för nämndemän. Att skicka nämndemän till domstolarna är meningslöst om de inte vågar eller orkar stå för deras tolkning när trycket kommer.

Det här är långt ifrån första gången en SD-nämndeman viker sig i ett avgörande läge. Systemet med nämndemän är sådant att partierna utser och sen är det domstolarna som ger utbildning och tar hand om resten. Partierna är, och bör, inte vara direkt inblandade. Det är inte SD:s fel när sånt här händer utan snarare den enskilda nämndemannens ansvar att utbilda sig och tro på sin linje.

Kan man inte, inom lagens ramar, tro på det sunda förnuftet och stå för sin uppenbart korrekta linje legitimerar man bara ett system som ser ut att hålla på att falla sönder. Då bör man inte heller döma.

LÄS MER: Nämndemannen berättar: Vi övertalades att låta eritreansk våldtäktsman stanna