LEDARE • Nu har det hänt igen: gammelmedia tillsammans med deras politikerkompisar leker ”rädda” för att medborgarjournalisten Nick Alinia besökt SD-politikern Jessica Stegrud i riksdagen. ”Det är ett extremt problem”, säger Vänsterpartiet. Snyft, säger jag.
Det är något närapå tragikomiskt i Expressens upprörda artikel om ”riksdagsledamöter rädda för att SD släpper in extremist”.
– Våra ledamöter har länge utsatts för förföljelser. Extremhögern och den här typen av medieaktivister har stått utanför våra lokaler, väntat på att vi ska komma ut och börjat filma och följa efter. De har också varit på en del ledamöters hemorter. Det är väldigt olustigt, sa gruppledaren Samuel Gonzalez Westling (V) till Expressen.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Närapå tragikomiskt – inte för innehållet i artikeln i sig, utan för vad den avslöjar: hur det som länge hyllats som ”granskning” och ”ansvarstagande journalistik” plötsligt framstår som omoral när den egna sidan känner sig trängd.
Detta framgår i en artikel skriven av Max V Karlsson, som nyligen lämnade vänstertidningen ETC för att börja arbeta på Expressen.
I decennier har personer som Expressens reporter David Baas byggt sina karriärer på att hänga ut, misstänkliggöra och jaga SD och alla som ens tittar åt vårt håll. Detta genom att stå utanför partiets lokaler men även göra hem besök – hos privatpersoner.
Det har kallats granskning, avslöjanden och demokratiförsvar. Baas själv har gjort det till ett helt yrke. Men när samma metod – eller ens tanken på den – närmar sig vänsterns egna domäner, då förvandlas det hela till ett “drev” och “ett hot mot demokratin”.
LÄS ÄVEN: Mediedrevet mot Stegrud: Här är Expos lögner
Det intressanta i fallet Nick Alinia är att han inte ens var i riksdagen för att bedriva någon granskning. Han var där i ett helt annat sammanhang. Ändå räckte det med hans blotta närvaro för att Expressen och övriga vänstermedier skulle få panik och sätta igång sina krokodiltårar om hot mot demokratin. Bara föreställningen om att vänstern själva skulle kunna granskas, på samma sätt som de i åratal utsatt alla andra för, fick dem att gå i spinn.
Rädda för att granskas
Det visar på den djupa rädsla som genomsyrar deras läger. De är inte rädda för “extremism” – de är rädda för att själva konfronteras. De är rädda för att deras nätverk, sympatier och dolda agendor ska belysas lika skoningslöst som de belyst andras. För det vet de: de har mycket att dölja, mycket de inte vill få fram i ljuset.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: Krokodiltårar är vänsterns taktik
Man kan tycka vad man vill om Nick Alinia, hans engagemang eller politiska profil. Men det är inte honom som Expressen och deras gelikar egentligen fruktar. Det är metoden. Spegeln. Att samma granskande ljus som de i decennier riktat mot oss nu plötsligt kan riktas mot dem själva.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Påhittad indignation över ett självklart uttalande”
Problemet är inte att någon granskas. Problemet är att vänstern vill att granskningen alltid ska vara enkelriktad. Att den ska vara ett vapen mot deras fiender, aldrig mot dem själva. Därför spelar de upp sin indignation, sina påhittade tårar och sin fabricerade oro.
För demokratin krävs att samma måttstock gäller åt båda håll. Om vänstern och deras megafoner i medierna verkligen menade allvar med sitt tal om öppenhet och ansvarstagande, då borde de välkomna granskning – även när den riktas mot dem. Men det gör de inte. För dem är det bara acceptabelt så länge det är vi som ska jagas.
Och därför står de nu och lipar över att någon som Nick Alinia råkar sätta sin fot i riksdagen. Inte för vad han gör, utan för vad han skulle kunna göra. Det säger allt.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Vänstern arga när deras egna metoder används mot dem”
