LEDARE • I Sverige kan man tydligen knäa en journalist i huvudet och ändå gå fri. Det hjälper möjligen om man har rätt politiska sympatier – och tre politiskt tillsatta nämndemän från vänstern som ska avgöra ens öde.
Det senaste domslutet från Stockholms tingsrätt är ännu ett i raden som får mig att ifrågasätta vad som egentligen pågår inom det svenska rättsväsendet. Och framför allt om rättvisan verkligen är blind, eller har hon bara blivit väldigt selektiv med vad hon väljer att se?
Bakgrunden är att vänsterextremisten Andreas Klominek knäade journalisten Nick Alinia i huvudet när denne höll fast Klomineks son i ett envarsgripande, efter att sonen bland annat slagit mobilen ur Alinias hand.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Tingsrätten konstaterar att det är bevisat att Klominek knäade Alinia i huvudet. Det finns videobevisning, målsägandens uppgifter och vittnesmål. Ändå frias han med hänvisning till så kallat putativt nödvärn – alltså att han felaktigt trodde att sonen utsattes för ett brottsligt angrepp. Men det verkligt intressanta är vilka som friade honom.
LÄS ÄVEN: Expo-kvinna och S-politiker friar vänsterextremist för knäattack mot Nick Alinia
När politikerna kör över domaren
Den juristutbildade rådmannen Céline Holmberg ville nämligen fälla Klominek för misshandel. Hon ansåg att Alinias envarsgripande inte utgjorde något brottsligt angrepp och att Klomineks invändning om putativt nödvärn inte höll.
Hon pekade bland annat på att situationen var lugn när Klominek anlände, att han inte ens frågade sin son hur han mådde och att han gjorde utfall mot Alinia så fort någon på platsen kallade dem nazister. Enligt henne borde Klominek därför dömas till samhällstjänst. Men då hade hon inte räknat med de tre nämndemännen.
LÄS ÄVEN: S-nämndemannen efter Expo-domen: ”Jag diskuterar det inte med dig”
För vilka avgjorde Alinias öde? Två socialdemokratiska politiker och en vänsterpartist med bakgrund som researcher på vänsterextrema Expo(!). De röstade ned rådmannen och friade Klominek. Vilken fantastisk slump.
Men det är knappast orimligt att ställa frågan hur samma personer hade resonerat om rollerna varit ombytta. Om en högeraktivist knäat en vänsterjournalist i huvudet under liknande omständigheter. Hade vi då fått samma generösa tolkning av nödvärnsrätten? Hade det accepterats om nämndemännen jobbade för nazistiska Nordfront?
Rättvisa beroende på vem du är?
Jag har tidigare skrivit om hur svenska domstolar allt oftare tycks tillämpa lagen med en häpnadsväckande godtycklighet. Vi har unga män som döms för sexualbrott på oerhört svag bevisning, ibland där det i princip handlar om ord mot ord och trovärdighetsbedömningar. Män som får sina liv förstörda och döms till långa fängelsestraff.
Men när en vänsterextremist bevisligen knäar en journalist i huvudet på film lyckas tre politiskt tillsatta nämndemän hitta en juridisk utväg.
LÄS MER: Ekeroth: Accepteras ett aktivistiskt domstolsväsende?
Målen är såklart inte identiska men kontrasten illustrerar ett betydligt större problem: Hur kan rättssäkerheten upplevas som så oerhört olika beroende på vem som sitter på de anklagades bänk, vem som är målsägande och vilka som dömer?
Vi har även sett hur Högsta domstolen friat klimataktivister från sabotageansvar trots att de blockerat E4, orsakat omfattande trafikstörningar och försenat en ambulans. Också där lyckades domstolen genom juridiska resonemang landa i ett resultat som framstår som närmast absurt för många vanliga människor.
LÄS MER: Ekeroth: ”HD friande dom mot klimatextremisterna är ett rättsligt haveri”
Vad gör politiska aktivister i domstolarna?
Det finns en större principiell fråga här som vi borde diskutera betydligt mer. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett system där politiska partier tillsätter personer som sedan får vara med och avgöra människors skuld och straff?
Nämndemannasystemet försvaras ofta med att det ska garantera folklig insyn i rättskipningen. Men hur representativt är egentligen ett system där det inte är vanliga medborgare som slumpmässigt väljs ut, utan personer som nomineras av politiska partier?
LÄS MER: Ekeroth: ”Domstolarnas tyranni”
Och när dessa personer dessutom har en uttalad ideologisk bakgrund, i vissa fall med kopplingar till politiska kampanjorganisationer, blir problemet än mer uppenbart. Vi förväntas helt enkelt lita på att politiska övertygelser läggs åt sidan så fort någon tar plats i rättssalen.
Det är en ganska naiv förhoppning med tanke på hur politiserat stora delar av det svenska samhällslivet har blivit.
Eget erfarenhet
Jag har tidigare varnat för ett domstolsväsende som i allt större utsträckning förefaller leva sitt eget liv, där både lagtolkning och rättstillämpning kan påverkas av ideologiska föreställningar snarare än konsekventa rättsprinciper. Min kritik har dock inte bara riktat sig mot nämndemän utan även proffsjuristerna som kan vara minst lika politiska som nämndemän kan vara.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: Domen om klimataktivisten visar att rättsväsendet har fallerat
Min egen erfarenhet visar på en sådan situation. Sommaren 2017 dömdes jag i tingsrätten för ringa misshandel, efter en händelse i Stockholm hösten 2016. Domaren i fallet hette Maria Hölcke, som valde att döma ensam utan nämndemän. När hon dömde mig skrev hon uttryckligen i domen att hon förlitade sig på ett av vittnena – ordningsvakten – som i rätten påstod sig ha sett allt klart och tydligt.
Så här skrev Hölcke i domen:
Dessa uppgifter vinner också stöd av vad ordningsvakten Daniel Sjöberg har uppgett. Det kan konstateras att Daniel Sjöberg inte känner någon av de inblandade sedan tidigare varför hans trovärdighet av det skälet inte kan ifrågasättas. Hans uppgifter får också anses tillförlitliga då han vid tillfället var nykter och i tjänst.
Som bevisning mot mig använde åklagaren, och då även domaren, en övervakningsfilm som de trodde gagnade målsäganden. Istället visade det sig att filmen faktiskt bekräftade vad jag sa, nämligen att ordningsvakten inte alls såg situationen. Jag och min advokat påtalade detta specifikt för Maria Hölcke: ”Titta noggrant på filmen”, sa vi för ”den visar att ordningsvakten inte ser situationen”.
Men Hölcke-domaren ignorerade alltså denna fysiska bevisning och TROTS att videon bevisar att ordningsvakten Daniel Sjöberg inte såg något, så godtog hon hans vittnesmål ändå.
Jag överklagade till hovrätten där jag visade videofilmen, denna gång med markeringar som visade just detta. Nedan är ett utdrag ur den övervakningsfilmen. Den visar med mina markeringar att vakten tittar snett neråt i marken när händelsen sker, när han dessutom är skymd av andra.
Ändå skriver Maria Hölcke följande i domen:
Daniel Sjöberg har vidare uppgett att han haft god uppsikt av Kent Ekeroth under hela händelseförloppet.
Jag överklagade domen och hovrätten friade mig. Deras motivering, för att vara juridisk språk, var en total sågning av Maria Hölckes domslut. Så här skrev Hovrätten:
Det innebär att hovrätten bedömer att inte heller Daniel Sjöbergs uppgifter kan tillmätas något direkt bevisvärde [..]. Daniel Sjöberg har helt enkelt i den stunden inte haft blicken på Kent Ekeroth.
Vad försöker jag säga med denna lite avstickare? Jo, att proffsdomare tyvärr inte räddar objektiviteten eller rättvisan i svenskt rättsväsende. Mitt fall visar detta. Visst, hovrätten friade, men det ska inte behövas en andra instans och det hade kunnat bli lite godtyckligt och politiserat där. Dessutom hur rättvist är det när en domare ignorerar bevisning som motbevisar hennes dom?
Numera är Hölcke befordrad till hovrätten.
Rättsväsendet urholkas
Men oavsett detta så lär det senaste fallet med Alinia knappast stärka förtroendet för nämdnemannaninstitutet.
För vad ska en vanlig medborgare dra för slutsats när den juristutbildade domaren vill fälla en man för misshandel, men tre partipolitiskt tillsatta nämndemän från vänstern friar honom? Att rättvisan har segrat? Eller att det kanske är minst lika viktigt vilka som dömer som vad man faktiskt har gjort?
Det är inte konstigt att förtroendet för rättsväsendet riskerar att urholkas när sådana här domar meddelas.
Vem kan man lita på?
Att politiserade nämndemän, dessutom i Alinias fall aktiva inom extremvänstern, inte går att lita på står väl vid det här laget rätt klart. Det är ju mer man tänker på det en galen situation. Å andra sidan har i princip alla människor politiska åsikter. Är det då bättre att de politiska åsikterna är kända, som i fall med politiskt nominerade nämndemän, eller är det mer tillförlitligt att chansa på att en slumpvis utvald nämndeman dömer opartiskt?
Men även proffsdomarna ertappas gång på gång med helt bisarra domslut, långt ifrån vett, sans och sunt förnuft, vilket Samnytt skrivit om många gånger.
LÄS MER: Domaren förklarar: Mohamed får stanna eftersom han inte våldtog Meya tillräckligt länge
Men det står rätt klart att det är hög tid att på allvar diskutera om partiernas representanter överhuvudtaget har något i våra domstolar att göra. En rättsstat ska inte vara ett lotteri där utfallet kan bero på vilken politisk sammansättning man råkar få i rättssalen. Än mindre ska den fungera som en förlängning av partipolitiken.
Problemet är att alternativet inte heller är självklart. Avskaffar vi nämndemannasystemet riskerar vi i stället att överlämna rättskipningen helt åt en juristkår som varken är demokratiskt vald eller immun mot politiska värderingar. Det finns inga enkla lösningar, men det måste åtminstone gå att skapa ett system där medborgarnas rättssäkerhet väger tyngre än de dömandes ideologiska övertygelser.
I fallet Nick Alinia borde det vara omöjligt att tre partipolitiskt tillsatta nämndemän med tydlig vänsterförankring kan fria en vänsterextremist genom att rösta ned en juristdomare, utan att det väcker allvarliga frågor om systemets trovärdighet. Ändå är det precis vad som har hänt. Och om medborgarna börjar misstänka att det är viktigare vem som dömer än vad den åtalade har gjort, då är det inte bara en enskild dom som är problemet. Då är det själva rättsstaten som har ett problem.
