LEDARE • I en värld där vänstervridna medier och aktivister tävlar om att hylla ”motståndsrörelser”, sticker en sak ut som särskilt absurd: det globala stödet för de så kallade palestiniernas krav på att ”få tillbaka” land som de aldrig haft någon legitim rätt till från början. Speciellt bisarrt blir det i ljuset av alla andra folkförflyttningar genom historien.
”Palestinier” är i grunden araber, utan någon distinkt nationell identitet skiljd från grannfolken, och deras ”kamp” bygger på en narrativ om evig offerroll trots att de själva initierat krig efter krig – 1948, 1967, 1973, 2000, 2023 med mera – bara för att förlora och sedan kräva revansch.
Historien är full av folkförflyttningar, territoriella förluster och nya gränser som accepterats som fait accompli, utan några ihållande krav på återvändande. Varför ska just detta arabiska kollektiv få en frikort för evig revanchism? Låt oss granska historien med hårda fakta och siffror för att exponera hyckleriet.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Israel gav Gaza chansen – Gaza valde våld och död”
Ta efterkrigstidens Europa som exempel. Efter andra världskriget omritades kartan radikalt, och miljontals människor förflyttades utan att någon seriös aktör idag kräver ”rättvisa” genom återvändande. Tyskarna, som startade kriget, förlorade enorma territorier i öst. Mellan 1944 och 1950 flydde eller utvisades cirka 12 miljoner etniska tyskar från östra och centrala Europa, inklusive Polen, Tjeckoslovakien och andra områden, till det som blev Väst- och Östtyskland.
I Sudetområdet i Tjeckoslovakien (nu Tjeckien) utvisades cirka 3 miljoner sudettyskar, vars egendom konfiskerades, och ingen seriös debatt förs idag om att återställa de gamla gränserna eller kompensera ättlingarna. Polen såg sina gränser flyttas västerut, med massiva befolkningsöverföringar: cirka 1,5 miljoner polacker förflyttades från östra områden till de nya västra territorierna, medan miljoner tyskar drevs ut – totalt ingick detta i en våg av cirka 20 miljoner förflyttade i Centraleuropa efter kriget. Inga krav på ”återvändande” hörs från Berlin eller Warszawa; istället byggdes nya samhällen på ruinerna.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Finand och Grekland
Längre norrut finner vi Finland och Karelen. Efter Vinterkriget (1939–1940) och Fortsättningskriget (1941–1944) förlorade Finland Karelen till Sovjetunionen, och cirka 400 000–430 000 finländare evakuerades från området – motsvarande runt 12 procent av Finlands befolkning vid den tiden. De förflyttades internt, fick nya hem genom tvångsfördelning av mark, och idag finns inga finska krav på att ”få tillbaka” Karelen. Ingen internationell kampanj hyllar finska ”flyktingar” som eviga offer; de integrerades och rörde sig vidare.
I sydöstra Europa ser vi liknande mönster. Befolkningsutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923, efter det grek-turkiska kriget, tvingade cirka 1,6 miljoner grekisk-ortodoxa kristna från Anatolien och östra Trakien att flytta till Grekland, medan 400 000–500 000 muslimer (mestadels turkar) skickades åt andra hållet. Detta var en brutal process, driven av etniska konflikter, men det ledde till stabila gränser utan pågående krav på revansch.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Antal döda avgör inte rätt och fel”
Under 1990-talets krig i före detta Jugoslavien förflyttades cirka 2,7 miljoner människor i Bosnien ensamt genom etnisk rensning, med totala siffror för hela regionen som nådde miljontals – serber, bosniaker och kroater drevs från sina hem. Daytonavtalet 1995 ritade nya gränser, och trots spänningar kräver ingen seriös aktör en fullständig återställan av pre-krigsgränserna.
Aboriginerna och indianerna
Utanför Europa är mönstret lika tydligt. Aboriginerna i Australien såg sin befolkning decimeras under koloniseringen: från uppskattningsvis 750 000 vid brittiska ankomsten 1788 till bara drygt 90 000 år 1901, på grund av sjukdomar, våld och systematiska förflyttningar från traditionella landområden. De tvingades till reservat, deras land exproprierades för bosättningar, men ingen global rörelse driver idag krav på att ”ge tillbaka” hela kontinenten – istället fokuseras på integration och begränsad kompensation.
I USA förflyttades cirka 60 000–100 000 indianer under ”Trail of Tears” på 1830-talet, som del av en bredare process där urfolken förlorade 99 procent av sitt historiska land. Cherokeer, choctawer och andra stammar marscherades tusentals mil, med tusentals döda, till reservat i väst. Ändå hör vi inga krav på att upplösa USA och återlämna territoriet; historien accepteras som irreversibel.
Enda som ärver flyktingstatus
Och här kommer ytterligare en unik absurditet: bland alla världens flyktinggrupper är det endast palestinierna som ärver sin ”flykting”status generation efter generation, tack vare UNRWA:s speciella policy – till skillnad från UNHCR:s hantering av andra flyktingar, där statusen inte automatiskt går i arv och upphör vid integration eller medborgarskap. Miljontals ättlingar till de ursprungliga 1948-flyktingarna räknas fortfarande som ”flyktingar”, även om de aldrig satt fot i Israel, medan ättlingar till tyska, finska eller indianska fördrivna har assimilierats utan denna eviga etikett. Detta perpetuerar konflikten och skapar en industri av bistånd och propaganda.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Därför är ’palestinier’ värre än nazisterna”
I ett historiskt och juridiskt sammanhang är de ”palestinska” kraven ren absurditet. Internationell rätt, som Potsdamöverenskommelsen 1945 eller Lausannefördraget 1923, har gång på gång sanktionerat folkförflyttningar och nya gränser efter krig som en nödvändig realitet för fred.
Araberna i det geografiska området som kallades Palestina (som aldrig utgjort en suverän stat – området var ottomanskt, brittiskt och sedan israeliskt) förlorade territorium efter aggressiva krig de själva startade, men till skillnad från tyskar, finländare eller greker vägrar de acceptera förlusten. Varför? För att de matas med en narrativ om evig rätt, understödd av FN-resolutioner som ignorerar kontexten av arabiska aggressioner.
Varför denna guldstjärna?
Och här kommer det verkligt hånfulla: varför har just dessa araber – som inte skiljer sig från jordanier, syrier eller egyptier – fått denna guldstjärna av särställning?
Kanske för att deras ”kamp” passar perfekt in i vänsterns antisemitiska agenda, där Israel, den enda demokratiska staten i Mellanöstern, utmålas som kolonial ondska medan arabiska diktaturer får frikort. Eller är det oljepengar från gulfstater som pumpar in miljarder i propaganda, kombinerat med en global media som älskar att romantisera ”underdogs” som Hamas-terrorister?
Tänk om tyskarna efter 1945 hade startat en ”intifada” för att ”få tillbaka” Silesien – de hade blivit utskrattade. Men palestinierna? De får Nobelpriskandidater och miljarder i bistånd för att odla sitt hat.
Det är inte bara bisarrt; det är ett skämt på historien själv.
