Det England jag älskade håller på att försvinna

KRÖNIKA • För mig har England aldrig varit ett främmande land. Jag växte upp där som barn och återvände senare som ung vuxen, under år då London fortfarande präglades av en självklar brittisk identitet och ett kulturellt självförtroende som kändes både bekant och nära även för en svensk. Men det Storbritannien jag en gång älskade känns idag nästan oigenkännligt. Efter decennier av vanvettiga politiska experiment, massinvandring, kulturell splittring och ett växande avstånd mellan makthavare och vanligt folk befinner sig landet idag i ett tillstånd av djup kris. På lördag kan Storbritannien stå inför en historisk brytpunkt – när hundratusentals människor väntas samlas i London för att protestera mot utvecklingen.

Under min barndom flyttade vår familj runt en del i Europa. Vi kom till London 1973 och bodde i Richmond upon Thames i drygt ett år. Jag gick i andra klass på den Svenska skolan i London.

När jag var 22 år gammal flyttade jag tillbaka, denna gång till Islington i centrala London. Jag gick på olika konstskolor och universitet och stannade i staden i nästan sju år.

Det var på den tiden England fortfarande var engelskt – och jag kände mig som svensk både nära och sammanflätad kulturellt med det engelska. Jag kunde växla mellan att prata svenska och engelska lika lätt som det gick att hoppa av och på de röda dubbeldäckarna på Southampton Row. Och jag valde att dricka te istället för kaffe.

Vid sidan av förstörda energisystem och en ambition att göra det egna folket fattigare är det massinvandringen från Mellanöstern och Afrika som sammanfattar katastrofens kärna. Föraktet från politiska ledare för det egna folket, hela det korrumperade etablissemangets och mainstreammediernas missaktning mot alla dem som byggt landet och som är medborgare sedan urminnes tider.

Jonas Andersson

Även om jag aldrig förlorade min svenska identitet kände jag att även det engelska blivit en del av mig. Och jag såg alltid England och Storbritannien som en nära släkting – kulturellt, historiskt och värderingsmässigt.

Lika stolt som jag var att britterna avskaffade den transatlantiska slavhandeln – och förlorade tusentals sjömän i räderna mot slavskeppen – lika skamsen kände jag mig att Sverige valde att stå utanför kriget mot Nazityskland.

Det som hänt med Storbritannien efter 90-talet, då jag själv flyttade vidare till Nederländerna och Tyskland, är inget mindre än en katastrof – och det gör lika ont i mig som att se Sverige gå under. Jo, det är samma mönster som i hela västvärlden (utom Visegrad), men både Sverige och England sticker ut.

LÄS ÄVEN: Tommy Robinson: Miljoner protesterar mot massinvandringen

I just dessa länder har självdestruktionen och det nationella självhatet gått på steroider. I just de två länder som jag identifierar mig med nationellt. Det är en sorg som det knappt går att sätta ord på.

Vid sidan av förstörda energisystem och en ambition att göra det egna folket fattigare är det massinvandringen från Mellanöstern och Afrika som sammanfattar katastrofens kärna.

Föraktet från politiska ledare för det egna folket, hela det korrumperade etablissemangets och mainstreammediernas missaktning mot alla dem som byggt landet och som är medborgare sedan urminnes tider.

Politikerna – alltid mot folket

Nu ser det ut som att hela det brittiska politiska systemet havererar – i elfte timmen – som ett resultat av att den korrumperade politikerklassen, från både Labour (vänster) och Tory (höger), förrått det brittiska folket. Kanske för pengar, kanske för makt, kanske för andra ljusskygga motiv.

Det som kan sägas med absolut säkerhet är att alla dessa politiker gjort precis tvärtom mot vad folket ville och röstade för. Ungefär som i Sverige.

Varför? Vilka krafter är det som styr – och vem är det dessa politiker egentligen tjänar? Det är frågor även vi i Sverige måste ställa, både vänster- och högerut. Och det gäller även fransmän, tyskar och holländare – och resten av Europa.

Keir Starmer är den mest impopulära premiärministern i Storbritanniens historia, nu senast förlorade han och hans socialistiska parti så mycket att siffrorna nästan verkar overkliga. Ingen vill ha honom som ledare, inte ens hans egna ministrar. Men han vägrar avgå.

LÄS ÄVEN: Efter Keir Starmers valfiasko – vägrar avgå

Han har förstört relationerna till USA genom att försöka blidka de islamistiska krafterna hemmavid, ta avstånd från Trump och vägra ge USA stöd i ambitionen att få bort Irans kärnvapenambitioner. Kärnvapen, som om Iran lyckades få ihop dem, skulle användas mot Israel inom mindre än en timme.

Den avskydde premiärministern har redan iscensatt den mest aggressiva offensiven mot yttrandefriheten sedan renässansen – och brittisk polis arresterar sedan länge vanliga människor för posteringar på Facebook och X, där de kritiserar vänsterregeringens politik. Samtidigt som han tillåter antisemitiska och anti-brittiska Palestinademonstrationer plåga städerna med Hamasflaggor och slagord mot judar.

Jonas Andersson

Han maler på om “mångfald” och hyllar islam i tid och otid – samtidigt som han kallar alla de britter som protesterar mot att se sitt land ges bort till män från Mellanöstern och Afrika för ”rasister” och ”högerextrema”. Känner ni igen retoriken?

Samtidigt växer missnöjet explosionsartat utanför det traditionella tvåpartisystemet. Nigel Farage och hans parti Reform UK har på kort tid gått från att av många avfärdas som ett marginalfenomen till att på allvar hota både Labour och Tories.

LÄS ÄVEN: Reform UK vinnaren i lokalval

I flera opinionsmätningar har Reform gått om de konservativa och etablerat sig som ett av landets största partier – något som för bara några år sedan hade betraktats som politiskt otänkbart.

För många britter har Reform blivit ett uttryck för frustrationen över massinvandring, stigande otrygghet, höga levnadskostnader och känslan av att den politiska eliten slutat representera sitt eget folk.

Keir Starmer var, precis som många svenska socialdemokrater, en brinnande kommunist i sina unga år. En del kallade honom Trotskist. Idag kallar en del honom nihilist, eftersom det verkar omöjligt att veta om han vill något överhuvudtaget, eller vad han vill.

Det vi vet är att han har nära band till Davos, Agenda 2030 och Trilaterala kommissionen, som grundades 1973 på initiativ av David Rockefeller tillsammans med statsvetaren Zbigniew Brzezinski.

Keir Starmer har varit en katastrof

Hur involverad han var i försöken att mörklägga Grooming-gängens härjningar i England återstår att se. Det handlar alltså om våldtäkter på många tiotusentals minderåriga, vita, brittiska flickor, organiserat av muslimska män från mestadels Pakistan under decennier. Något den engelska aktivisten Tommy Robinson avslöjade – och fick sitta i fängelse för att ha avslöjat.

Det kan bli en vändpunkt i den brittiska undergångshistorien på lördag. Att se hundratusentals människor samlas på Londons gator kan – möjligen – få Keir Starmer att påminnas om det som kommunist-diktatorn Nicolae Ceaușescu måste ha känt intill sitt palats i Bukarest 1989.

Jonas Andersson

På lördag är det dags för Tommy Robinson att samordna vad som kan komma att bli den största demonstrationen i landets historia. ”Unite the Kingdom”-demonstrationen samlade enligt flera källor över hundra tusen demonstranter sist. Denna gång kan det komma att bli enormt. Och det gör Keir Starmer livrädd.

LÄS ÄVEN: Tommy Robinson frigiven – tackade Elon Musk

Den avskydde premiärministern har redan iscensatt den mest aggressiva offensiven mot yttrandefriheten sedan renässansen – och brittisk polis arresterar sedan länge vanliga människor för posteringar på Facebook och X, där de kritiserar vänsterregeringens politik. Samtidigt som han tillåter antisemitiska och anti-brittiska Palestinademonstrationer plåga städerna med Hamasflaggor och slagord mot judar. Känner ni igen det?

Tommy Robinsons demonstration – flera nekas att komma till London

Men mot demonstrationen på lördag har Keir Starmer alltså förbjudit flera personer att komma in i England – personer som var inbjudna att tala och göra sin röst hörd, däribland Eva Vlaardingerbroek, Valentina Gomez, Joey Mannarino, Ada Lluch och även den polske EU-parlamentarikern Dominik Tarczyński.

Att en folkvald parlamentariker från ett europeiskt land stoppas från att resa in för att delta i ett offentligt politiskt evenemang säger något om hur långt den brittiska regeringen nu är beredd att gå för att kontrollera oppositionella röster och människor som utmanar den rådande politiska ordningen.

Personer som tror på en framtid för Europa och att de europeiska folken också har något att säga om sin framtid.

Han motiverar detta såklart med lögner om ”the public good” – och ”far-right agitators”. Helt frikopplad från verkligheten. Den verklighet som handlar om att det brittiska folket (det folk han var menad att tjäna), helt enkelt har fått nog.

SE ÄVEN: VIDEO: Samnytt möter Tommy Robinson

Helt vanliga engelsmän och britter, barnfamiljer, arbetare, tjänstemän och pensionärer – människor som ser sitt land förstöras och övertas av utländska krafter som hatar allt det står för.

Det kan bli en vändpunkt i den brittiska undergångshistorien på lördag. Att se hundratusentals människor samlas på Londons gator kan – möjligen – få Keir Starmer att påminnas om det som kommunistdiktatorn Nicolae Ceaușescu måste ha känt intill sitt palats i Bukarest 1989.

Kommer den brittiska polisen att beordras att gå till angrepp mot demonstranterna? Kommer den radikala, gröna vänstern och islamisterna (som också planerar demonstrationer), attackera? Vilken sida står då polisen på? Vi vet ju vilken sida Starmer och Londons muslimska borgmästare Sadiq Khan står på.

Ibland pratar vi svenskar om brytningstider, nästan nonchalant. Som om en brytningstid handlade om lite högre eller lägre skatter, eller att arkitekturen förändrats eller att det plötsligt blivit tillåtet sälja alkohol på en lördag.

Men det vi bevittnar nu är brytningstidernas brytningstid. Det är historiskt. Europa har vaknat upp.

Och nu går vi in i slutstriden för att rädda vår kontinent. Och mitt i allt detta står två länder jag alltid älskat – England och Sverige.