DEBATT • Ted Ekeroth, före detta ordförande för Sverigedemokraterna Lund, debatterar i denna text för att ersätta FN med en organisation bestående av demokratier, istället för diktaturer. Texten är delvis en återpublicering av en debattartikel skriven år 2009 och publicerad i SD-Kuriren men har uppdaterats i vissa delar.

“Vi, folken i de Förenta Nationerna, är beslutna att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den värdighet och värde hos varje människa, på lika rättigheter för män och kvinnor och av nationer stora och små” – från FN stadgan, 1945

Tanken med FN, som en internationell organisation till för att främja demokrati och rättvisa, var och är god, men 78 år senare och med facit i hand kan man snabbt sluta sig till att det stannade vid en god idé. FN har istället gått i motsatt riktning på nästan varje område och har såväl i praktiken som på ett mer principiellt/politiskt plan agerat i direkt strid med den grundande FN-stadgan och deklarationen för mänskliga rättigheter. Trots påstådda försök att reformera denna organisation har problemen kvarstått och i många fall förvärrats, till diktaturernas stora glädje.

En majoritet av medlemsländerna i FN inte är att betrakta som fullständiga demokratier, många av dem är snarare fullständiga diktaturer, vilket har gjort att organisationen blivit en redskap för despoterna och deras politik som innefattar många och grova övergrepp, däribland regelrätt folkmord. Det praktiska resultatet har blivit att Generalförsamlingen varit oförmögen att göra det jobb som det var tänkt att de skulle göra: att kämpa för en bättre värld.

FN och mänskliga rättigheter

1946 bildades “Kommissionen för mänskliga rättigheter” (UNCHR) och denna gavs i uppgift att ta fram ett dokument som specificerade vilka rättigheter alla människor har. Den 10 december 1948 antogs den “Universella deklarationen för mänskliga rättigheter” av FN:s Generalförsamling, tre år efter att Förenta Nationerna bildades. I denna deklaration kunde man läsa bland annat följande (artikel 19):

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet, denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

Hur ska man tolka denna artikel, när man sedan kan konstatera att kommissionen – och FN – upprepade gånger försökt inskränka yttrandefriheten?

Exempel på detta är att både Generalförsamlingen och UNCHR (som sedan 2006 är ersatt av “Människorättsrådet”, UNHRC) i flera omgångar antagit resolutioner för att förhindra kritik av islam. Redan 1999 antog UNCHR en resolution där de beklagade sig över att “islam ofta och felaktigt förknippas med brott mot mänskliga rättigheter och terrorism”, och liknande resolutioner har upprepats varenda år fram till 2006.

Kommissionen blev alltså snabbt ett redskap för totalitära anti-demokratiska krafter i allmänhet och muslimska teokratier i synnerhet. Exempel på vilka medlemmar som varit med i kommissionen är Kina, Pakistan, Zimbabwe, Saudiarabien, Algeriet, Syrien, Libyen, Nigeria och en del andra som knappast kan anklagas för att vara intresserade av att upprätthålla mänskliga rättigheter. År 2004 valdes dessutom Sudan in i rådet, trots den massiva mordkampanj på icke-araber och icke-muslimer som då pågick och fortfarande pågår i Darfur. När ämnen som hänsyftar på islam – som att stena kvinnor för allehanda brott mot muslimsk lag sharia, hedersmord, könsstympning och dödsstraff för kritik mot islam – kom upp på dagordningen misslyckades givetvis kommissionen att ens yttra sig i ärendet på grund av den stora övervikten av muslimska länder i organet.

Den 18 december 2008 antog också Generalförsamlingen, för tredje året i rad, en resolution där man uppmanade medlemsländerna att “införa skydd” i sina lagar mot “förtal av religioner”. Den enda religion som nämns vid namn är – föga förvånande – islam. Resolutionen var sponsrad av Uganda och stöddes av “Organization of the Islamic Conference”, OIC. Rösttalen blev 83 för och 53 mot.

Efter hård kritik, där till och med Kofi Annan erkände att “spridda reformer inte kommer att räcka”, ersattes kommissionen år 2006 med “Rådet för mänskliga rättigheter”. Det ansågs vara svårt att bibehålla samma namn när allt fler nu anmärkte på kidnappningen av organet och att det sällan eller aldrig antogs kritiska resolutioner mot någon annan än staten Israel. Med total muslimsk dominans har Israel fått utstå merparten av “kritik” vilket passar de muslimska diktaturerna väldigt väl. Cirka hälften av kommissionens alla landspecifika resolutioner var riktade mot Israel, och den satte upp en särskild punkt bara för Israel (punkt 8) i sin agenda, medan punkt 9 behandlar övergrepp “i alla delar av världen”.

Även Generalförsamlingen har samma anti-israeliska vinkling och antar cirka 20 resolutioner varje år mot Israel och i princip inga mot resten av medlemsländerna – trots de väldigt många och brutala övergrepp som sker i Afrika och många arabiska och muslimska länder. Inte nog med det, FN har inte mindre än tre specialorgan ägnade åt den “palestinska saken” som ägnar full tid åt att propagera mot Israel, mer om det nedan.

När kommissionen ersattes med UNHRC proklamerade Louise Arbour (“High Commissioner for Human Rights”) att det var “gryningen till en ny era” trots att inga mekanismer hade införts för att undvika att rådet skulle få samma problem som kommissionen och FN hade. Vår egen Jan Eliasson, som skulle överse FN:s så kallade “reformarbete”, meddelade att det var “en ny början för att främja och skydda mänskliga rättigheter” och att rådet skulle vara “principfast, effektivt och rättvist”.

Bland andra ville USA införa ett stopp för medlemskap i Rådet för de länder som FN:s Säkerhetsråd hade antagit resolutioner mot för brott mot mänskliga rättigheter. De ville också införa att det skulle krävas 2/3 majoritet för att välja in en ny medlem. Inget av dessa önskemål hörsammades, utan ordningen blev densamma som i Kommissionen. USA valde därför att rösta mot skapandet av Rådet, men det gjorde däremot inte Kuba, Etiopien, Libyen, Saudiarabien, Sudan och en mängd andra muslimska diktaturer.

Kraven för att bli del i det nya Rådet var egentligen bara att en majoritet av Generalförsamlingen röstade för och det spelar alltså ingen roll hur illa landet i fråga har betett sig. Mycket riktigt valdes bland annat Algeriet, Kina, Kuba, Pakistan och Saudiarabien in i Rådet vid första valet 2006. Då blev det marginellt bättre med 53 procent av länderna som “Fria” enligt Freedom House (som förvisso har uppenbara felaktigheter i hur de dömer ut vissa västerländska demokratier). I valet 2007 valdes bland annat Egypten, Angola och Quatar in och nu var andelen “fria” länder 49 procent.

Föga förvånande blev Rådet en kopia av kommissionen, med exakt samma problem, uppbyggnad och utförande: att skydda diktaturer, att underminera arbetet för mänskliga rättigheter och att kväsa kritik mot islam. Israel fördes upp som en stående punkt på agendan precis som i kommissionen. Inledningen blev farsartad, med nio av tolv resolutioner riktade mot Israel och endast tre icke-fördömande mot Sudan; inte en enda resolution under det första året riktades mot de faktiska förbrytarna, 19 länder (enligt Freedom House), däribland Burma, Saudiarabien och Somalia. En rapport, skriven av fredspristagaren Jody Williams, uttryckte att Sudan begick “storskaliga internationella brott i Darfur”, men Sudans allierade i Rådet struntade i rekommendationerna och gjorde inga fördömanden av Sudans handlingar.

I mars 2009 antog Rådet en Pakistan-sponsrad resolution som säger att “förtal av religioner” är att likställa med övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, och återigen var islam den enda religion som nämndes med namn.

Från skapandet år 2006 har rådet antagit två resolutioner angående Sudan, tre om Venezuela, fjorton om Iran, sexton om Nordkorea, fyrtiotvå om Syrien och etthundratre om Israel, alltså mer om Israel än alla övriga nämnda tillsammans.

Åren fram till idag har inte förbättrat situationen; under de första nio åren har Israel fördömts fler gånger än resten av världen tillsammans. I oktober 2021, efter valet av nya medlemmar till UNHRC, var andelen fria demokratier strax under 32% efter att t ex Qatar, Khazakstan och Somalia valdes in, tillsammans med redan existerande Libyen, Venezeula, Kina m fl.

UNRWA – i islams tjänst

Det är förhållandevis få personer som känner till UNRWA eller dess historia, uppkomst och syfte. Organisationen har dock belysts den senaste tiden, efter Gazas anfall och massaker på judiska civilia i Israel den 7 oktober förra året och UNRWAs delaktighet i övergreppet.

FN har enligt egen utsaga två flyktingorgan; UNHCR, som hanterar alla flyktingar i världen, och UNRWA, som endast hanterar”palestinska flyktingar”. Utan att gå in på diskussionen om begreppet ”palestinier” i denna text, kan man alltså konstatera att den sistnämnda gruppen har fått sitt eget organ, medan resten av världen har ett annat. Varför?

Det första mandatet som UNRWA hade var att verka under en 3-års period tills flyktingarna hade hanterats. Att ”palestinska flyktingar” sedan blev kvar under UNRWA istället för att inordnas under UNHCR skedde på grund av påtryckningar från arabstaterna, som hade ett intresse av att föreviga problematiken som ett politiskt redskap mot Israel.

UNRWA:s syfte framgår av de separata definitioner och regler som gäller för organisationen: medan en flykting i UNHCR:s regi upphör att vara en flykting när de har fått ett permanent boende – även på annan plats än där de flydde ifrån – har UNRWA en helt annan definition. Enligt UNRWA är man en ”flykting” för alltid, oavsett om du är permanent medborgare i ett annat land. Faktum är att du anses vara en flykting även om du bor i vad vissa menar ska vara en framtida ”palestinsk stat”, t ex i Gaza. Inte nog med det, flyktingsstatusen ärvs; även barn till dessa UNRWA-flyktingar blir automatiskt klassade som flyktingar, även om man är född och bor i t ex Sverige, är svensk medborgare och aldrig satt sin fot i Gaza eller Israel.

Detta är väsensskilt från hur alla andra flyktingar klassificeras och hanteras. Medan UNHCR:s syfte är att rehabilitera och lösa boendesituationen för flyktingar och därmed minska antal flyktingar, är UNRWA:s syfte det omvända – att föreviga en flyktingsstatus och öka antalet som de klassar som flyktingar. Syftet är uppenbart: det är en politisk kamporganisation mot Israel och går i linje med den anti-israeliska hållning FN haft sedan länge.

Förutom detta, har UNRWA också kommit att bli helt infiltrerade av den militanta terrorgrupp i vars område de agerar. I strålkastarljuset just nu är UNRWA i Gaza, som i allt väsentligt är en del av Hamas och kontrolleras till fullo av Hamas. UNRWA driver skolor, vars utbildning till stora delar går ut på att lära barn och unga att hata judar. Det antisemitiska innehåll som de i decennier förmedlat skulle få Göbbles att bli grön av avundsjuka.

FN i mångkulturens tjänst

Att FN har politiserats för att tjäna vissa syften borde också stå klart när man läser den FN-rapport som släpptes 2009, där det hävdas att “invandring är lönsam för alla parter”. Rapporten togs givetvis upp med förtjusning i svensk media även om författarna redan i inledningen deklarerat deras ståndpunkt – att man ser fri migration som en mänsklig rättighet och att reglera migration är att jämföra med slaveri. Man har även baserat stora delar av sina uppgifter på en lobbyorganisation med namnet “International Organization for Migration”, vars uttalade syfte är att öka migrationen i världen. För mer information om detta kan jag rekommendera Mattias Karlssons blogginlägg om detta.

FN i korruptionens tjänst

Det mest kända exemplet på hur enorma summor pengar svindlas bort inom det byråkratiska FN är “mat-för-olja”-programmet, som startade 1996, och var tänkt som ett sätt att hjälpa Iraks befolkning med mat och medicin och det skulle bekostas av den olja som Irak exporterade. Det hela resulterade dock i att Irak-diktatorn Saddam själv tog ut upp emot 13 miljarder dollar, att stora pengar dirigerades till olika terrorgrupper runt om i världen och värst av allt – att FN var inblandat i hela den smutsiga affären från början till slut; Benon Shevan (chefen för programmet), Kofi Annan, Kojo Annan (Kofis son) och en mängd andra personer hade antingen själv tagit emot pengar eller underlåtit att undersöka saken när det kom till deras kännedom. Kofi Annan fick kritik för detta, accepterade kritiken men valde att sitta kvar och förväntade sig inte att någon annan skulle avgå heller.

Flertalet andra korruptionsskandaler har uppdagats, där hundratals miljoner dollar har försvunnit. Enligt Frank Montil, som ledde utredningarna om vart pengar som var ämnade för tsunamioffren hade försvunnit, har FN “inte lärt sig någonting från olja-för-mat-skandalen”. Han uppskattar att tsunamnisvindleriet ligger på över 500 miljoner dollar.

Ersätt FN – för en hederligare utrikespolitik

Man måste ställa sig frågan om inte FN:s närmast heliga position i Sverige är orättvis och missvisande. Sverigedemokraterna , det parti som jag en gång var aktiv i, drog sig inte för att säga obekväma sanningar vad gäller inrikespolitiska sakfrågor och Sverigedemokraterna bör inte dra sig för att gå i frontlinjen även idag vad gäller viktiga internationella frågor. Bilden av FN som en hederlig, effektiv, pålitlig och rättvis organisation är en falsk bild och har alltid varit det. Det är dags att vakna upp till verkligheten:

– Skandalerna och diktaturvurmandet är inga undantag, det är inget som några “reformer” kan åtgärda – det är något som är ingrott i FN:s organisation. FN ansvarar inte inför väljare som politiker normal gör och det finns heller inga kontrollorgan som kan agera i en organisation där de flesta är inblandade i förskingringen. Den enda som man är ansvarig för i slutändan är generalsekreteraren. Problemet är att generalsekreteraren i sin tur måste lyssna på allehanda stater vilka, som ovan beskrivits, knappast är några änglar.
– Folkmord efter folkmord har skett framför ögonen på FN; Rwanda och Darfur är två aktuella exempel, med liten eller ingen handling från FN. Dess ineffektivitet bottnar i ett stort inflytande av mordiska diktaturer.
– Diktaturer och anti-demokrater har större användning för organisationen än någon av de fria nationerna i Väst; då de med sin majoritet kan anta vilken resolution som helst och styra inriktningen för Generalförsamlingen, Rådet för mänskliga rättigheter och organisationen som helhet.

Som ett led i en ärlig, rakryggad och hederlig utrikespolitik menar jag att man bör ta avstånd från FN och istället verka för ett förbund bestående demokratier och där teokratier och diktaturer får en begränsad roll. En internationell organisation bestående av demokratiska och fria nationer utan risk för infiltration, med syftet att främja våra värderingar och vår västliga civilisation.

Det är min bestämda uppfattning att även om Sveriges problem i första hand ska bemötas här i Sverige är vi på inget sätt isolerade från skeenden i Europa, Asien eller Afrika och det är dessvärre därför relevant och viktigt att bemöta hot tidigt – innan det knackar på vår egen dörr. Islams brutala framfart i exempelvis Afrika eller Libanon, som FN länge ignorerat, kan te sig irrelevant för oss svenskar men vi vill inte en dag vakna upp och inse att alla runt om oss har gått samma väg till mötes. Vi klarar oss inte ensamma.

Även om många av de västliga nationerna – inklusive Sverige – behöver ett rejält uppvaknande vad gäller den utrikespolitiska inriktningen skulle avståndstagandet från FN och bildandet av ett “Demokraternas förbund” vara ett stort första steg mot en rakare och ärligare utrikespolitik och i längden en fredligare värld.

Ted Ekeroth
Före detta ordförande i SD Lund