Det skulle bli regeringsskifte, en ny politisk riktning och Magdalena Andersson tillbaka i Rosenbad. Men drygt sex veckor efter den rödgröna valsegern står Sverige fortfarande utan ny regering, partierna bakom de 176 mandaten grälar öppet och 248 riksdagsledamöter – däribland de tilltänkta samarbetspartierna – har röstat nej till Andersson som statsminister. Till och med vänsterskribenter beskriver processen som en förnedring och ber väljarna om ursäkt. Som om eftervalshösten inte redan vore absurd nog utreds samtidigt misstänkt valfusk kring den somaliske vänsterpartisten Mohamed Alis sensationella väg från nionde plats på valsedeln till Sveriges riksdag. Det börjar bli svårt att betrakta spektaklet utan att känna att till och med skämskudden är en alltför nobel utväg.
Jag börjar nästan känna samma obehag som när någon gör bort sig fullständigt på en fest. Vem minns inte Anders Borgs (M) helikopter?
Man vill titta bort, börjar intressera sig för tapeten bakom personen och önskar att någon vänligt men bestämt ska lägga en arm om vederbörandes axlar och föra honom ut ur rummet innan förnedringen blir total.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Ungefär där befinner jag mig efter drygt sex veckor av svensk regeringsbildning. Minns valnatten. Magdalena Andersson var segerviss. När rösterna till sist räknats färdigt stod det klart att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet tillsammans hade 176 mandat mot Tidöpartiernas 173.
Ulf Kristersson skulle avgå och Andersson höll segertal. Sverige hade röstat för förändring. Sverige hade röstat bort Tidö. Sverige hade valt Magdalena Andersson.
Tobias Baudin (S) klev fram, grötmyndig och med den där välbekanta socialdemokratiska släpigheten i rösten – och slog fast att Tidö nu var historia.
Det fanns bara ett litet problem. De som hade ”vunnit” valet hade uppenbarligen glömt att fråga varandra vad de hade vunnit tillsammans.
Alla vill ha Magdalena – därför röstar alla nej
Sedan dess har vi fått bevittna en politisk föreställning som hade refuserats som alltför osannolik om någon försökt sälja manuskriptet som fars.
Magdalena Andersson fick sondera. Hon lämnade tillbaka uppdraget. Hon fick sondera igen. De rödgröna samlades på Högberga gård för att skaffa sig en ”gemensam lägesbild”. Andersson konstaterade därefter att hon fortfarande inte kunde bilda regering.
Den 15 oktober kom kanske föreställningens hittills vackraste ögonblick. Riksdagen skulle rösta om Magdalena Andersson som statsminister. De fyra partier som tillsammans förfogade över 176 mandat hade under valrörelsen på olika sätt möjliggjort bilden av Andersson som alternativet till Kristersson.
På självaste Aftonbladets ledarsida skrev Daniel Suhonen den 16 oktober: ”De rödgröna beter sig som förlorare.” Åtta dagar senare hade han kommit fram till att situationen krävde ytterligare ett steg: ”Jag ber om ursäkt å de rödgröna partiernas vägnar.”
Jonas Andersson
Resultatet blev 99 ja och 248 nej. Socialdemokraterna röstade på Magdalena Andersson. Alla andra partier röstade emot henne.
Till och med Vänsterpartiet, som vill se Magdalena Andersson som statsminister, röstade nej till Magdalena Andersson som statsminister.
LÄS ÄVEN: Cirkusdirektör Anderssons rödgröna föreställning har bara börjat
Henrik Torehammar i Svenska Dagbladet hittade den kanske mest precisa benämningen: ”förnedringsritual”. Han konstaterade det uppenbara: 176 mandat tillhör partier som vill ha Andersson som statsminister, men sju av riksdagens åtta partier röstade ändå nej till henne. Det behöver faktiskt inte kommenteras särskilt mycket.
När vänstern själv börjar be om ursäkt
Det är också här det blir både intressant och beklämmande, för detta är inte längre bara något som högerskribenter, oppositionella eller skadeglada borgerliga väljare skrattar åt.
På självaste Aftonbladets ledarsida skrev Daniel Suhonen den 16 oktober: ”De rödgröna beter sig som förlorare.” Åtta dagar senare hade han kommit fram till att situationen krävde ytterligare ett steg: ”Jag ber om ursäkt å de rödgröna partiernas vägnar.”
Det är nästan rörande. När till och med Lenin, förlåt, Daniel Suhonen känner att någon måste be svenska folket om ursäkt för det rödgröna regeringsunderlaget börjar möjligheterna till överdrift bli begränsade.
Centerpartiet gjorde samtidigt sitt bästa för att föra farsen vidare. Partiet röstade nej till Magdalena Andersson därför att det ännu inte fanns något ”konkret politiskt program, förankrat i mitten”.
Mitten. Denna sägenomspunna plats i svensk politik dit alla numera tycks vilja resa men ingen lyckas ange koordinaterna till.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Alla vill ha Magdalena – ingen vill ha hennes regering
Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist fick därefter själv sonderingsuppdraget. Tanken var att försöka hitta en mittenröra med S, MP, C, KD och L och Magdalena Andersson som statsminister. Det fungerade naturligtvis inte.
Den 26 oktober rapporterade hon tillbaka till talmannen. Någon sådan regering fanns inte. Sex veckor efter valet stod Sverige fortfarande utan en ny regering.
Det är också här mediernas roll blir intressant. Under mandatperioden ägnades enorm uppmärksamhet åt sprickorna inom Tidösamarbetet. Varje gräl, varje avvikande formulering och varje missnöjd liberal blev ett möjligt förebud om regeringens sammanbrott. Det var naturligtvis inte journalistik.
Jonas Andersson
Den offentliga Facebookskribenten Hans Thannerstig ställer en relevant fråga om Centerpartiets tal om mitten: Om svenska folket nu har röstat för en politik i mitten – vilka är då partierna som ska genomföra den?
Det borde inte vara en orimlig fråga. Centerpartiet har dessutom uppmanat andra att överge sina röda linjer samtidigt som partiets egen röda linje mot Sverigedemokraterna är själva fundamentet för dess parlamentariska position – och kanske rentav för dess existens?
Thannerstig sammanfattar kontrasten med en elak men effektiv observation – medan de partiledare inom Tidösamarbetet som uppges vara mest oense kan gå på fotboll tillsammans ägnar de rödgröna veckorna efter sin valseger åt att offentligt angripa varandra.
Och tiden går. Till slut börjar till och med Socialdemokraterna tala om att Ulf Kristersson kanske borde få försöka.
Mikael Damberg har konstaterat att det framstår som ”nästan omöjligt” att få ihop en rödgrön statsbudget till den 12 november. S, C och MP har dessutom pekat ut Kristersson som den som borde få försöka efter Anderssons misslyckade statsministeromröstning.
Smaka på den ett ögonblick. Först får svenska folket veta att valet innebar att Ulf Kristersson skulle bort. Sex veckor senare diskuterar valets vinnare om Ulf Kristersson kan få rycka in och försöka reda ut situationen.
Jag uppfattar det som en spottloska rakt i ansiktet på de svenska väljarna och mot demokratin som ett värdigt statsskick.
LÄS ÄVEN: Mitt i misstänkta fuskhärvan: Statsvetaren överklagar valet
Problemet fanns före valet
Henrik Jönsson sätter fingret på den besvärligaste frågan. I sin senaste veckokrönika, passande nog betitlad ”REGERINGSKAOS”, påminner han om att motsättningarna inte uppstod efter valet.
De fanns där hela tiden. Ändå kunde Magdalena Andersson säljas in som det naturliga och stabila statsministeralternativet medan frågan om exakt hur regeringsunderlaget skulle fungera kunde behandlas som sekundär eller, som Jönsson uttrycker det, ”fördummande”.
Det är där eftervalscirkusen går från att bara vara komisk till att bli politiskt intressant. För Vänsterpartiet kan åtminstone invända att man faktiskt sade vad man ville.
V ville inte ännu en gång vara den lydiga stödtrupp som levererar sina mandat och därefter förväntas stå utanför dörren när ministerposterna delas ut.
Centerpartiet ville samtidigt inte sitta i regering med V. Ändå skulle båda partierna på något sätt ingå i det parlamentariska underlag som gjorde Magdalena Andersson till det ”självklara” alternativet.
Hur? Det är den fråga som borde ha ställts hundra gånger om dagen före valet. Nu ställs den efteråt.
Det är också här mediernas roll blir intressant. Under mandatperioden ägnades enorm uppmärksamhet åt sprickorna inom Tidösamarbetet. Varje gräl, varje avvikande formulering och varje missnöjd liberal blev ett möjligt förebud om regeringens sammanbrott.
Det var naturligtvis inte journalistik. Men hur mycket av samma granskning ägnades före valet åt den ganska uppenbara frågan hur Centerpartiet och Vänsterpartiet skulle kunna utgöra underlag för samma regering när deras uttalade krav gick på tvärs med varandra?
LÄS ÄVEN: Efter valet 2026: Sverige vid brytpunkten och The Point of No Return
Det är en fråga värd att ställa, inte minst när delar av vänstermedierna nu själva tycks betrakta resultatet med stigande förtvivlan.
Och så kom Borlänge
Som om inte eftervalstiden redan innehöll tillräckligt med absurditeter dök nästa historia upp i Borlänge. Mohamed Abdukardir Ali hade varit medlem i Vänsterpartiet i mindre än ett år och stod på nionde plats på partiets riksdagslista.
Det har även förekommit uppgifter om att människor erbjudits pengar – och förundersökningen är högst verklig. Tre personer förekommer som misstänkta i utredningen om otillbörligt verkande vid röstning, och Noa har genomfört husrannsakningar i Borlänge tillsammans med polis från region Bergslagen och gjort beslag som åklagaren bedömer kan vara intressanta för utredningen.
Jonas Andersson
Sedan inträffade något sensationellt. Somaliern fick 648 personröster och kryssade sig rakt in i Sveriges riksdag. Och med ett vandelsbagage stort nog att kräva en egen bagagevagn.
Till och med partikamraterna verkade tagna på sängen. Vänsterpartiets gruppledare i Borlänge sade efter valet: ”Jag har faktiskt inte riktigt koll på vem det är.”
Ali själv uppgav att han var överraskad över stödet eftersom han inte bedrivit någon egen kampanj eller haft eget valmaterial. Sedan kom uppgifterna om misstänkt valfusk. Enligt uppgifter som nu utreds ska förkryssade valsedlar ha delats ut och människor ha uppmanats att kryssa Ali.
Det har även förekommit uppgifter om att människor erbjudits pengar – och förundersökningen är högst verklig. Tre personer förekommer som misstänkta i utredningen om otillbörligt verkande vid röstning, och Noa har genomfört husrannsakningar i Borlänge tillsammans med polis från region Bergslagen och gjort beslag som åklagaren bedömer kan vara intressanta för utredningen.
Det är alltså inte längre någon lös spekulation på sociala medier. Det är en brottsutredning där polisens nationella operativa avdelning genomfört tillslag och där frågan, beroende på vad utredningen kommer fram till, också kan få valrättsliga konsekvenser.
Mannen som ingen kände
Historien blev inte mindre märklig när Ali började granskas närmare. Han hade så sent som 2024 nekats svenskt medborgarskap, bland annat mot bakgrund av skulder.
I februari 2026 beviljade Migrationsverket honom medborgarskap efter en ny prövning. Samnytts fortsatta granskning har därefter väckt frågor om hur myndigheten hanterade ärendet.
Medborgargranskaren Marita Welin har gått igenom utlämnade handlingar och uppger att hon i materialet inte kan finna någon dokumenterad kontakt med Kronofogden inför det senare beslutet.
Och där någonstans blir Mohamed Ali nästan en symbol för denna märkliga svenska eftervalshöst. En politiker som stora delar av det egna lokala partiet knappt tycktes känna till kryssas sensationellt in i riksdagen.
Kort därefter startar en förundersökning om misstänkt valfusk kring valet. Tre personer misstänks och Noa gör tillslag. Samtidigt väcks frågor om den nyvalde riksdagsmannens skulder och hur han, efter att tidigare ha fått nej, kunde beviljas svenskt medborgarskap.
Ali själv återvände den 22 oktober till riksdagen och meddelade att han tänker behålla sin plats. ”Jag har inte blivit delgiven misstanke om något brott. Jag kommer att behålla min plats i riksdagen och representera de människor som röstade på mig”, sade han till SVT.
Vilket naturligtvis är hans fulla rätt. Men historien lär knappast vara avslutad.
LÄS ÄVEN: Det här kan vara valet som förändrar Sverige för alltid
Det finns dessutom något större här än en enskild vänsterpartist i Borlänge. Samnytt har efter valet återkommande granskat hur demografin numera slår igenom i själva valresultatet.
I vissa valdistrikt dominerar de rödgröna partierna fullständigt, samtidigt som personröstning och mobilisering inom olika diasporagrupper kan få en betydelse som det svenska politiska systemet inte tidigare behövt förhålla sig till på samma sätt.
Segern som ingen kunde använda
Det är lätt att skratta åt allt detta. Men jag fnissar knappast med mjölk i munnen. Någonstans upphör det faktiskt att vara särskilt roligt.
Sverige höll ett riksdagsval. Ena sidan vann med tre mandats marginal. Landets statsminister avgick och Magdalena Andersson firade segern.
Det mest förnedrande är därför kanske inte att politiker misslyckas med att komma överens. Sådant händer i en demokrati. Det förnedrande är att så mycket av det som nu presenteras som besvärliga problem var synligt redan före valdagen.
Jonas Andersson
Sedan upptäckte vinnarna att de inte var överens om vem som skulle regera med vem, vilken politik regeringen skulle föra eller ens om de skulle rösta ja till den statsminister som de påstods ha vunnit valet för att installera.
Sex veckor senare har vi hunnit med två Anderssonsonderingar, ett rödgrönt seminarium, en statsministeromröstning där 248 ledamöter röstade nej till valets påstådda vinnare och ett centerpartistiskt försök att hitta en mitten som inte gick att finna.
Under tiden erkänner en ledande socialdemokrat att en gemensam budget knappast hinner bli färdig, en socialdemokratisk vänsterskribent ber om ursäkt och de rödgröna börjar diskutera om mannen som de nyss besegrade kanske kan få rycka in och sondera.
Det mest förnedrande är därför kanske inte att politiker misslyckas med att komma överens. Sådant händer i en demokrati. Det förnedrande är att så mycket av det som nu presenteras som besvärliga problem var synligt redan före valdagen.
Vänsterpartiet var Vänsterpartiet även den 12 september. Centerpartiet visste redan då vad det tyckte om Vänsterpartiet. Alla visste vad Centerpartiet tyckte om Sverigedemokraterna. Och Socialdemokraterna visste att Magdalena Anderssons ansikte på en valaffisch inte automatiskt förvandlade fyra partier med fundamentalt olika krav till ett regeringsunderlag.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Det svenska valsystemet fungerar inte med klankulturer”
Ändå firades segern… med tårta. Kanske är det just därför spektaklet är så svårt att titta på. Det är inte främst känslan av att bevittna människor som råkat hamna i en omöjlig situation.
Det är känslan av att bevittna människor som själva ritade kartan, körde rakt ut i träsket och nu står till midjan i träcket och grälar om vem som borde ha sagt att vägen tog slut.
Och allt detta samtidigt som Sverige behöver ledarskap i en alltmer orolig omvärld – och i ett Europa som brinner.
