LEDARE • Svensk skola har gått vilse. I stället för att förmedla grundläggande kunskaper och forma ansvarstagande medborgare, har fokus allt oftare hamnat på ideologiska projekt och ”värdegrundsövningar” som gör lite eller inget för att höja de dramatiskt sjunkande skolresultaten. Samtidigt brister disciplinen i klassrummen, lärare riskerar åtal om de försöker hålla ordning, och elever växer upp i ett system där krav kritiseras med marxistisk maktanalys i stället för att erkännas som en förutsättning för förkovran. Om den här utvecklingen (läs: avvecklingen) ska vändas krävs en återgång till traditionell undervisning med tydliga kunskapsmål, starkare lärarauktoritet och mindre vänsterindoktrinering.

Nyligen skrev jag en ledare om att den svenska skolan skulle ha mycket att vinna på en återgång till traditionella kristna värderingar. Somliga tolkade det felaktigt som ett rop på att släppa in Svenska kyrkan i dess aktuella skepnad, vilket förstås vore katastrofalt och snarare förvärra situationen ytterligare. Inte heller var tanken att gå så långt tillbaka i kristenhet som när svenskarna kuvades till total underkastelse och självbild som syndare under ett svavelosande prästerskaps tyranni.

Vi kan alla enas om att en mindre auktoritär skola än den som fanns för hundra år sedan var ett framsteg. Det var en skola som min far gick i på 1930-talet där läraren smög upp bakom den elev som dristade sig att titta åt sidan i stället för rakt fram och dra ett brännande kautschuk i nacken på dem eller tvinga dem lägga upp händerna på bänken och sadistiskt slå elevens knogar blodiga med pekpinnen.

Den skräckupplevelsen kontrasterar bjärt mot den fantastiska skolupplevelse jag själv fick i mitten på 60-talet, då kadaverdisciplinen mjuknat till ett lagom krav på eleverna att uppföra sig i klassrummet, med en lärarinna som var kantor i kyrkan och därför spelade morgonpsalmerna på tramporgeln (som då fanns i varje klassrum) bättre än andra lärare och hade den naturliga auktoritet, varken mer eller mindre, som gjorde lärandet och lektionerna till en lustupplevelse.

(O)demokratiska värderingar och (o)kritiskt tänkande

Att vid sidan av den rena kunskapsförmedlingen fostra eleverna i demokratiska värderingar och träna deras förmåga till kritiskt tänkande var till gagn för både individen och samhället. Problemet, som började redan någonstans i skiftet mellan 60- och 70-tal, är att dessa ideal i vänts till sin motsats genom missbrukas för politisk indoktrinering av eleverna och tränga undan eller infiltrera ämnesundervisningen snarare än komplettera dem.

På områden som migration, identitet och klimat får eleverna bara möta en enda berättelse – den som stämmer överens med en vänsterlutande ideologi. Det är en sak att undervisa om allas lika människovärdighet och demokratins spelregler. Det är en helt annan att pådyvla eleverna att vänsterpolitiska ståndpunkter är självklara och andra moraliskt förkastliga. Dagens skola fostrar eleverna i odemokratiska värderingar och lär dem att tänka ”rätt”, inte kritiskt.

Från studiero till anarki och kaos

Lärarens självklara roll som auktoritet har ifrågasatts intill utplåning och den studiero som är en förutsättning för inlärning har övergått i anarki och kaos. Situationen har inte blivit bättre av att klassrummen i allt större utsträckning fyllts med elever från främmande länder och kulturer, utan svenska språkkunskaper, utan förkunskaper i paritet med deras ålder, utan den barnuppfostran som den svenska skolan är anpassad för och med en överrepresentation av kusingiftesrelaterade neuropsykiatriska diagnoser.

Den goda tanken om att skolan skulle vara klassutjämnande och kompensera för olika förutsättningar och stöd hemifrån och ge alla elever samma chans i livet gick inte att upprätthålla under dessa förhållanden. Idag är skolan en värre socioekonomiskt segregerande plats än någonsin och dessutom med en etnisk dimension – svenska elever går ut i arbetslivet, invandrarelever går ut i gängkriminalitet.

Ingen ordning, inget lärande

En skola utan ordning är en skola utan lärande. Det är ingen kränkning att kräva att elever kommer i tid, visar respekt för sina lärare och lyssnar på dem under lektionerna. Tvärtom är det ett uttryck för respekt och omtanke, om så väl lärare och annan skolpersonal som om alla elever – både de som vill lära sig något och störs av de andra, och de störande som inte förstår vilken framtid som väntar dem om de inte lär sig något och får fortsätta sina antisociala beteenden.

Idag är det mer regel än undantag med stök i klassrummen som drar ner tempot och tvingar lärare till en ständigt reaktiv roll i motsats till en kunskapsförmedlande. Lärarauktoritet är inte detsamma som att styra med järnhand – det är att sätta gränser, skapa trygghet och se till att undervisningen kan genomföras.

Men för att göra detta fordras att man har nödvändiga befogenheter och skolledningens så väl som samhällets uppbackning. Det har man inte idag. Lärare törs inte agera ens när de utsätts för våld från elever – fler än en har fått erfara att det kan sluta i åtal och avsked i vanära. Man har fjärmat sig ganska långt från demokratiska värderingar när man signalerar till eleverna att den med störst våldskapital vinner.

En skola att vara stolt över – eller att skämmas för

Vi behöver en skola som står stadigt på tre ben: gedigna kunskaper, en verklig och balanserad demokratifostran och en ordning som ger utrymme för lärande. Det är ett visst backande på områden där saker och ting fått gå över styr, men ingen tillbakagång till den auktoritära skola som min far lärde sig att avsky. Det är också ett steg mot en framtid där alla elever, oavsett bakgrund, återigen får samma chans att lyckas.

När skolan åter sätter kunskapen i centrum och lämnar partipolitiken vid tröskeln, då kan vi tala om en skola att vara stolt över, inte längre en som vi behöver skämmas för. Att få ordning på skolan efter decennier av skolpolitiskt vanstyre och låt gå-attityd kräver dock ett paradigmskifte i paritet med det som utlovats på andra vanskötta politikområden.

Det går trögt där och man kan tyvärr befara samma sak här. Detta trots att skolpolitiken måste betraktas som ännu viktigare än migrations- och kriminalpolitiken – det är vilken skola vi har som avgör om Sverige ska kunna upprätthålla sin position som kunskaps- och därmed välfärds- och välståndsnation i konkurrens med omvärlden, eller falla ned mot u-landsnivå.