LEDARE • Nu går svenska folket – men också många andra på vår fädernesmark – till val. Sverige har på några decennier förändrat sin befolkning genom en historiskt stor invandring. Mindre har sagts om att samma utveckling förändrar väljarkåren – och politiken. En farlig utveckling har skett där partier upptäckt att människor är lättare att mobilisera som etniska och religiösa kollektiv än som självständiga medborgare. Den demokratiska paradoxen är att man i demokratisk ordning kan besluta avskaffa demokratin. Sverige är på väg att göra sig till exempel på detta.
Demokrati är mer än allmän och lika rösträtt och val vart fjärde år. Den förutsätter en grundläggande gemensam demokratisk kultur, där man åtminstone är överens om att demokrati är bättre än teokrati och diktatur.
Sakpolitiskt behöver medborgarna inte tycka lika. Demokratins idé att människor med olika uppfattningar fredligt ska kunna konkurrera om makten. Men det krävs grundläggande enighet om spelregler – yttrande- och åsiktsfrihet, personlig frihet, jämställdhet, sekularism, likhet inför lagen och respekt för politiska motståndare.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det krävs också något så elementärt som ett gemensamt språk och någon form av gemensam offentlighet. Det har vi allt mindre för varje år av ansvarslös invandring och kravlöst utdelade medborgarskap.
Man tar med sig sina värderingar
Många människor har lämnat diktaturer, religiöst förtryck och patriarkala samhällen därför att de vill leva i den frihet som Sverige och västerländsk demokrati erbjuder. Dessa kan vara en tillgång för Sverige och ha en till och med starkare uppskattning av frihet och demokrati än vi som aldrig behövt sakna den.
Men det är verklighetsfrånvänt att dra slutsatsen att alla som flyttar från Somalia till Sverige har sådana motiv, lämnar kvar sina värderingar och tillägnar sig våra. Men det är den bilden migrationsliberala aktörer prackat på oss och samtidigt försökt tysta kritiker genom att klistra på dem pejorativa epitet.
Många, en majoritet, är ekonomiska migranter. De har valt Sverige därför att det varit enkelt att få uppehållstillstånd och sedan medborgarskap här, därför att ekonomiska bidrag och tillgång på offentligfinansierade tjänster är omfattande och krav på att anpassa sig till vårt samhälle låga. Man vill inte bli svensk, bara åtnjuta den svenska levnadsstandarden och välfärden.
Sverige har under lång tid haft omfattande invandring från länder där demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell autonomi, religionskritik och sexuella minoriteters rättigheter har en betydligt svagare ställning än här. I dessa samhällen spelar religion, familj och klan en större roll än individen.
Ovanpå detta kommer segregationen i Sverige. Den som vill kan leva sitt liv på sitt gamla modersmål, omgiven av människor från samma ursprung, samma kultur och samma religion, och med medier från hemlandet några knapptryck bort behöver de inte bli en del av den svenska offentligheten.
Integrationen är så svag att stora grupper lever i Sverige utan att tillräckligt bli delaktiga i det samhälle vars framtid de ska vara med och besluta om. Man behärskar inte det svenska språket som – bäraren av det politiska samtalet – och man kanske inte ens accepterar de grundpremisser för ett demokratiskt samhälle som räknades upp i början av den här texten.
Väljarkåren förändras snabbt
Under innevarande mandatperiod har runt 200 000 personer beviljats svenskt medborgarskap. Syrien, Afghanistan och Eritrea tillhör de största ursprungsländerna. Högt på listan finns också Indien, statslösa (främst palestinier), Irak, Somalia, Iran, Turkiet, Pakistan och personer vars ursprungsland inte gått att fastställa men som fått svenskt medborgarskap ändå.
Migrationsverkets statistik över ursprungsländer ger vid handen att omkring 85–90 procent av medborgarskapen under mandatperioden gått till personer från länder utanför den västerländska kretsen.
Det här har pågått längre än så – i decennier medan regeringar med olika färg men samma invandringsliberalism avlöst varandra. Dagens regeringsunderlag är det första som gjort något för att hejda tsunamin och SD kan ta åt sig hela äran. Det har gett effekt mot slutet av mandatperioden, från närmare 66 000 medborgarskap 2024 till under 39 000 2025 till följd av krav på styrkt identitet och personlig inställelse – något man kan tycka alltid borde ha varit självklart – och från halvårsskiftet i år ytterligare genom nya skärpta medborgarskapsregler.
Migrationspolitik är också demokratipolitik. Det handlar inte bara om vilken utbildning man har med sig, utan också vilka värderingar. En iransk tandläkare, pakistansk systemutvecklare eller kinesisk kock kan vara ekonomiskt närande men demokratiskt tärande med avvikande värderingar och andra lojaliteter.
När hundratusentals människor blir svenska medborgare blir de också riksdagsväljare. Därmed förändras successivt den politiska maktens demografiska förutsättningar. Det märks redan tydligt i partisympatierna.
Enligt en Novusmätning som Fokus nyligen redovisade samlar S, V och MP tillsammans hela 85 procent av de muslimska väljarnas sympatier. M får 2,1 procent, KD 1,5 och L 0,2 procent. Regeringspartierna når tillsammans bara 3,8 procent i denna väljargrupp – under riksdagsspärren.
SD befinner sig här också extremt långt från de rödgrönas nivå. Tendensen är inte ny. Redan efter valet 2010 uppmärksammade SVT att nästan sju av tio väljare som vuxit upp utanför Sverige hade röstat rödgrönt.
En ny underklass
Valforskaren och statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson ger en huvudsakligen socioekonomisk förklaring:
”Det här är grupper som är socialt svagt integrerade och är beroende av att det finns bidrag och en fördelning av resurser. Det är någon form av ny underklass. Ungefär samma förklaring som vi hade gett för fattiga arbetarfamiljer för 30 år sedan.”
Det ligger något i det. Sverige var länge ett klassamhälle och människor röstade därefter. Arbetaren röstade socialdemokratiskt lika självklart som företagaren röstade borgerligt. När klasskillnaderna minskade och levnadsvillkoren konvergerade blev väljarnas rörlighet större.
Nu återskapas klassröstningen i en ny och mer problematisk form. Den gamla industriarbetaren och direktören kunde stå långt ifrån varandra ekonomiskt och politiskt. Men de talade samma språk, tog del av samma samhällsdebatt och hade samma referensramar beträffande Sverige, det land de bott i under många generationer. Dagens segregation är inte bara socioekonomisk som Ekengren Oscarsson vill göra gällande. Det som segregerar är också språk, religion, etnicitet och kulturella normer.
Det reser frågor som sällan ställs. Den enklaste är hur självständigt och välinformerat man kan delta i svensk demokrati om man inte behärskar svenska tillräckligt väl för att följa den politiska debatten. Civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlin (M) fick nyligen kritik för att prata för bra svenska. Det var inte tillräckligt ”inkluderande” menade man, när så många i Sverige talar så dålig svenska.
Språkkunskaper är inte någon perifer integrationsfråga. Inte handlar den heller bara om hur du klarar dig i vardagen eller på arbetsmarknaden. Den har också en viktig demokratiaspekt. Ny forskning om valdeltagandet i Malmö – där svenskar går mot att bli en minoritet – finner också ett samband mellan bättre språkkunskaper och högre valdeltagande.
Kanske finns det också ett samband mellan hur bra svenska man förstår och vilka partier man röstar på. Den som inte själv kan följa svenska medier och politiska debatter blir mer beroende av mellanhänder. Det kan vara familjen, föreningen, religiösa företrädare, politiska kampanjarbetare eller medier från det tidigare hemlandet.
Med sådana mellanhänder ökar möjligheten att mobilisera människor som kollektiv snarare än som individer och risken ökar för otillbörlig valpåverkan på gruppnivå och att väljaren styrs i stället för att informeras.
När partierna upptäcker kollektivet
Det är ett problem om man som muslim, syrier, somalier eller annan invandrare i alltför stora tal röstar på ett visst parti på grund av sin religion eller uppfattning om Gaza. Plånboksfrågor har alltid varit en del av valrörelsen men blir också ett problem om fokus hamnar på socialbidrag hos grupper som inte arbetar, inte platsar på arbetsmarknaden eller inte vill vara där. Det är en fördelningspolitisk avart.
Ett större problem är när de politiska partierna börjar upptäcka det här på kollektiv nivå och betrakta människor mindre som individuella medborgare och mer som demografiska väljarblock. När man börjar anpassa sin politik för att röstmaximera i grupper för vilka det osvenska är viktigare än det svenska.
De rödgröna partierna har uppenbarligen mycket att vinna på mobilisering i invandrartäta områden. Under valrörelsen har kampanjer bedrivits på arabiska och andra språk. Socialdemokraterna har bedrivit organiserad röstmobilisering i Rosengård och Palestinafrågan med åtföljande Israel-hat och antisemitism har fått en alltmer framträdande roll framför allt inom vänstern.
Det kan kallas för en konspiration men vanlig politisk opportunism räcker. Ett parti upptäcker en stor och växande väljargrupp. Det identifierar vilka frågor och vilka nyckelpersoner som mobiliserar gruppen. Politiken och retoriken anpassas. Nyckelpersonerna uppvaktas.
Representativ demokrati fungerar lite på det sättet – politikerna håller örat mot marken och ger väljarna det de vill ha. Den andra sidan av myntet är att bli politiker därför att man har en viss uppsättning värderingar, står fast vid dem och försöker övertyga väljarna om att de är de bästa, i med- och motgång, ibland rakryggat, ibland in absurdum.
Det förstnämnda skälls ibland för populism. Märkligt är att det talas mycket om ”högerpopulism” när SD fångar upp den folkliga invandringskritiken om ett alltmer osvenskt Sverige men aldrig om ”vänsterpopulism” när Socialdemokraterna fångar upp den muslimska diasporans åsikter om att Sverige är för svenskt och behöver bli ännu lite mer som Mellanöstern för att man ska känna sig hemma.
I båda fallen förändras demokratin. För många är det en bra förändring om Malmö får vara Malmö – eller bli det igen. Då röstar man SD. För andra är det trevligare om Malmö blir mer som Mogadishu. Då röstar man S.
Det har sagts att den traditionella höger-vänster-skalan med ekonomiska frågor i centrum blir alltmer irrelevant. Det har talats GAL-TAN, om identitetspolitik, om kulturkrig. Inte riktigt allt men det mesta av den förändringen kan kopplas till Sveriges snabba omvandling från ett etniskt, kulturellt och religiöst homogent land till dess motsats. Från samhörighet och harmoni till splittring och motsättningar på ett djupare plan än det fördelningspolitiska – en kamp för och emot den svenska folksjälen.
När politiska belöningar börjar delas ut efter etnisk eller religiös grupptillhörighet uppstår en återkoppling och ond cirkel – demografisk förändring skapar nya väljarblock, väljarblocken förändrar partiernas politik och den förändrade politiken förstärker i sin tur människors identifikation med väljarblocket.
Borgerlighetens naivitet och oförmåga
Det vore för enkelt att lägga ansvaret enbart på Socialdemokraterna och vänstern. Borgerliga politiker bidrog under lång tid entusiastiskt till den migrationspolitik som skapade dagens demografiska situation. Under Reinfeldtåren var Moderaterna ett uttalat invandringsliberalt parti. Liberaler (folkpartister) och centerpartister har fortsatt ännu längre.
De utgick från den naiva föreställningen att man kan förändra Sveriges befolkning i grunden utan att därmed också förändra Sverige politiskt. Vänstern har åtminstone varit snabbare på att förstå den nya verkligheten och dra nytta av den som redskap för politisk makt.
När Socialdemokraternas gamla arbetarväljare sökt sig till Sverigedemokraterna har andra väljargrupper fått större strategisk betydelse. Om dessa samtidigt är socioekonomiskt svaga blir Ekengren Oscarssons nya underklass politiskt attraktiv för ett parti vars historiska affärsidé varit omfördelning.
En osund symbios
Där har en osund symbios vuxit fram. Väljare blir beroende av politiska beslut om bidrag och offentlig service. Partier blir beroende av väljarnas röster. Och politikens incitament att bryta utanförskapet försvagas.
Man lovar ekonomisk trygghet men ger bara en bråkdel för att väljargruppen inte ska göra en verklig klassresa, identifiera sig som något annat än utsatta och börja rösta på andra partier, så som arbetaklassen gjorde. Det är cyniskt. Att behålla en stor grupp invandrare i utanförskap är nödvändigt för att behålla den som röstboskap.
Verklig demokrati kräver verkliga medborgare
Men Sveriges och svenskarnas intressen sammanfaller inte med liberalers behov av godhetssignalerande och än mindre med Socialdemokraternas maktambitioner. Tvärtom divergerar de alltmer ju fler medborgarskap som delas ut utan att medborgare i någon djupare mening har skapats – svenskar på papperet, något helt annat i själ och hjärta.
Den statliga utredningen om integrationens mål har pekat ut demokratisk integration som ett särskilt område och framhållit kunskaper om svenska samhället, svenska språket, deltagande och respekt för grundläggande demokratiska normer som centrala förutsättningar.
Ett land som tar emot människor från hela världen måste därför ställa högre, inte lägre, krav på det som håller landet samman. Långt innan medborgarskap kommer på tal måste den hitkomne ha gått från bidrag till arbete, från parallellsamhälle till samhällsgemenskap, från klanmedlem till självständig individ, från religiös underkastelse till sekulär demokrat och från krav på särbehandling till acceptans för likhet inför Sveriges lagar, regler, värderingar och sedvänjor.
Man bör ha valt Sverige därför att man vill allt detta, men allra minst måste man förstå att det är ett krav om man vill bosätta sig här och åtnjuta det svenska samhället hela smörgåsbord av välstånd och välfärd. Och politiska partier måste motstå frestelsen att köpa kollektiv lojalitet genom att hålla kvar invandrare i gamla klanidentiteter, i socioekonomiskt utanförskap och med särskilda löften, särskilda hänsyn och särskilda undantag.
Det finns många faror med en demografisk förändring i en skala som beskrivits som ett pågående folkutbyte, när landet till allt större andel befolkas av personer från Syrien, Somalia och Afghanistan och tilldelas svenskt medborgarskap utan egen vilja eller krav på att först ha assimilerats.
Men den största faran är den politiska. När våra partier i kortsiktig maktambition uppmuntrar till kollektiv klanröstning, cementerar etnisk socioekonomisk segregation och byter ut valfläsket mot halal-slaktat fårkött, då äventyrar man Sveriges framtid. Det är vårt största säkerhetspolitiska hot, även om de politiker som skapat det för sitt bästa för att vända bort våra blickar mot andra hotbilder.
