LEDARE • När en troende kristen politiker lämnar Kristdemokraterna efter att ha kritiserat Pride, väcker det frågor som går långt djupare än ett enskilt partis inre konflikt. Vad innebär religionsfrihet i ett samhälle där traditionell kristendom marginaliseras samtidigt som andra, ofta mer konservativa religioner skyddas? Och vad händer när den som tror på Gud inte längre får uttrycka sig i offentligheten – utan att demoniseras?

Att tro på Gud innebär inte att man gjort ett livsstilsval, utan att man omfattar en världsbild. En kristen tror inte att moral är förhandlingsbar eller att Guds vilja förändras i takt med opinionen. Tron innebär en skyldighet att stå upp för det Gud har sagt, även om det går på tvärs mot tidens ideal.

LÄS ÄVEN: KD:s kryssraket lämnar partiet efter sin Pridekritik: ”Förvirringens tåg”

När Aday Bethkinne, Kristdemokraternas röstmagnet i Botkyrka, kritiserade Pride och lyfte fram kristna värderingar om familj och kön, möttes han inte av en öppen debatt – utan av fördömanden och krav på avståndstagande. Istället för att försvara religionsfriheten eller stå upp för mångfald i åsikter, tydliggjorde KD att traditionell kristen tro inte längre är välkommen. Detta från ett parti som en gång bildades just för att försvara kristna värden i politiken.

Bibeln är inte ett smörgåsbord

I kristen tro finns en fast grund: Bibeln. Den har erkänts av bland annat Svenska kyrkan som Guds ord – ratificerats genom så kallad kanonisering. Att vara kristen är att underordna sig Guds vilja – inte att plocka de russin som smakar bäst och rata resten. Det är därför djupt ohederligt att förvänta sig att kristna ska kompromissa bort centrala övertygelser, bara för att de kolliderar med samtidens sekulära eller vänsterliberalt politiska värderingar.

LÄS ÄVEN: ”Pride har blivit Sveriges nya Gud”

Bibeln är tydlig i sin syn på äktenskap, kön och sexualitet – det gäller oavsett om man gillar det eller inte. Jesus predikade förlåtelse, men aldrig att synden i sig upphört att vara synd. Att förlåta en synd bekräftar just att det är en synd som har begåtts, annars funnes ju inget att förlåta.

Svenska kyrkan borde inte vara ett allmänt andligt spa, utan en explicit kristen kyrka. En som har en bekännelsegrund och ett trosdokument – Bibeln, hela Bibeln och inget annat än Bibeln – som principprogram. Den som inte delar dessa värderingar är fri att lämna – eller bilda något nytt. Precis som man inte kan vara socialdemokrat i Moderaterna, bör man inte kräva att få kalla sig kristen om man motsätter sig kristna grundvärderingar.

Religiös dubbelmoral i svensk offentlighet

Religionsfriheten lyfts ofta fram som en viktig princip – men tycks i praktiken bara gälla vissa. Kristna får inte kritisera Pride, men konservativa islamiska miljöer där kvinnoförtryck, könssegregering och homofobi är norm, möts med tystnad eller ursäkter. När kristna vägrar viga samkönade par med hänvisning till sitt samvete, kräver man att kyrkan rensar ut ”homofobin”. Men inga sådana krav riktas mot moskéer och imamer – inte ens när kvinnor tvingas sitta bakom galler i moskéer i det i övrigt jämställda Sverige, höjs några röster.

Detta är inkonsekvent och dessutom ett svek mot både religionsfriheten och yttrandefriheten. Att bränna en koran i protest mot islams vedervärdiga värderingar kan leda till åtal för hets mot folkgrupp, en lag som utvidgats till en de facto blasfemilag, för att inte säga sharialag eftersom den tillämpas olika mot olika religioners blasfemiker. Den som kritiserar islam offentligt riskerar utöver rättsliga konsekvenser också sin personliga säkerhet och sitt liv – det räcker med att rita en satirteckning. Det är däremot fritt fram att håna och marginalisera kristna, det anses till och med påbjudet och föredömligt.

Pride är politik – inte neutral mark

Pride är inte bara en fest och provkarta på hur sexuell lust kan se ut. Det är också en ideologisk rörelse med tydliga värderingar om kön, sexualitet, normer och samhällsstruktur. När en kristen kallar paraden för ett ”förvirringens tåg”, är det ett uttryck för en annan övertygelse – inte hat. Och även om majoriteten inte delar hans synsätt, måste han få ha och uttrycka det. Det är vad den grundlagsfästa yttrandefriheten som en hörnsten i ett demokratiskt samhälle innebär.

I själva verket är det en mycket liten del av befolkningen som lever enligt regnbågsrörelsens normkritik. Majoriteten av svenskar lever i eller längtar efter stabila heteronormativa tvåsamhetsrelationer, ofta med barn. Merparten av dessa är inte heller fundamentalistiska kristna utan helt vanliga sekulära svenskar.

LÄS ÄVEN: Pride är inte vad du tror att det är – lögnen, lydnaden och makten

De flesta av dem bryr sig inte om hur andra lever sina liv – men de vill i gengäld för sin tolerans mot minoriteter ha rätt att själva välja och vid behov får uttrycka sina majoritetsvärderingar och slippa få Pride-ideologin påtvingad i varje sammanhang, från skola till kyrka. Prajdare som kräver respekt och att få visa upp sina sexuella preferenser offentligt är ofta påfallande intoleranta mot oss andra om vi skulle drista oss att göra detsamma – något vi dock sällan gör eftersom de flesta av oss betraktar sex som en privatsak, både något vi vill hålla för oss själva och anser oartigt att kasta i ansiktet på våra medmänniskor.

Rätten att tycka annorlunda

Det måste vara tillåtet att ha olika syn på livet – också i frågor som kön, familj och moral. Det innebär inte att man hatar dem som tycker annorlunda. Men om bara en sida får uttrycka sig, och alla andra förväntas tiga, har vi rört oss bort från något fundamentalt i demokratin. Dessvärre sker det idag på fler politiska områden än detta – den förhärskande vänsterliberalismen blir alltmer auktoritär överallt där den utmanas av konservatismen.

Det offentliga samtalet behöver återfå respekten för olika övertygelser – även de som inte är i ropet just nu. Kristna ska inte behöva gömma sin tro, be om ursäkt för sina värderingar eller lämna politiken för att de står upp för det de tror på.

Aday Bethkinne lämnade sitt parti – men inte därför att han anser att han gjort något fel, utan för att vårt offentliga samtal har blivit så trångt att det inte längre finns plats för traditionell kristendom, inte ens i ett parti som bildades för att slå vakt om denna. Det är en utveckling som borde oroa fler än bara dem som kallar sig troende.